I Wandered Lonely as a Cloud - Molnbankar och sociala medier i Expressen - Linked In and Out

I en tänkvärd artikel i på kultursidan i dagens Expressen skriver Rasmus Fleischer om hur de digitala arkiven i sociala medier håller på att ta över våra liv. Digitala moln svävar över nätet med info om allt och alla. Jag tror inte ens att Manuel Castells i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig hur "nätverkssamhället" skulle breda ut sig när han skrev böckerna om det för något tiotal år sedan.
Det var bara början.
Jag inser att detta är den nya sköna världen och har inga synpunkter på hur andra gör för att navigera i cyberspace, med eller utan den GPS som förr i tiden kallades gott omdöme. För egen del har jag dock bestämt mig för att denna blogg är den enda form av sociala medier som jag ägnar mig åt.
Jag får av och till invitationer till ett nätverk som jag inte känner till som heter Linked in, och möjligen har jag någon gång tryckt på fel knapp och därmed uppfattas som associerad. Men jag betraktar mig inte som medlem där och när jag raderar förfrågningar om att bli kompis med någon på Linked in ska det inte uppfattas personligt. Jag vill bara helt enkelt inte vara med.
Detsamma gäller för övrigt Facebook, som jag ibland får ampra invitationer till. Den som vill kan gärna delta, alla mina närmaste är medlemmar, men för egen del är jag inte intresserad. Jag inser att det är ett utmärkt sätt att få info om saker som man kanske behöver, men mitt huvudproblem är inte att jag har för LITE tillgång till INFO, utan snarare för MYCKET av det.
Så för egen del väljer jag att gå i ett kloster gentemot sociala medier och har ett litet fönster i tornrummet varifrån jag kan titta på avstånd ut i dalen, nämligen den här bloggen.
Om mitt namn dyker upp i något socialt mediesammanhang är det antingen min namne i en annan mellansvensk stad, eller så är det en fejk.
I is another, som Dylan skrev när han travesterade på Rimbaud:  Je suis un autre.

Foxfinder på Gothenburg English Studio Theatre

Om jag inte missminner mig hette GEST - Gothenburg English Studio Theatre för inte så länge sedan istället för "Studio",  GE Speaking T. Det var innan man blev med studio, på Chapmans torg, snett mitt emot Teater Sesam på Teaterstråket. Vårens föreställning heter Foxfinder av Dawn King, som bl.a. fått Off West End Theatre award, vilket signalerar fri och alternativ teater.
Det nya scenrummet är verkligen en studio, en black box med kanske ett femtiotal platser. Det som slår mig allra mest under denna starka lilla föreställning är det avskalade, hur lite som egentligen behövs. En bra text, fyra skickliga skådespelare, a few props. Och det blir underbar teater.
Foxfinder kom enligt författarens kommentar i programmet, till under mörka vandringar i ett dyblött åkerlandskap i Devon 2008. Och det är inte så svårt att förlora livslusten i en sådan miljö. För mig knyter stycket an till en dystopisk tradition i brittisk litteratur, med blinkningar åt både rävjakt och George Orwells 1984.
Den unge byråkraten William (Jack Bannon) är ute på en sorts tjänsteförrättning på landsbygden. Hans uppdrag är att undersöka om gårdarna uppfyller produktionsmålen, ett uppdrag som ekar av stalinistiska femårsplaner. Matbristen lanseras som landets största problem och var och en måste leverera sitt mått av gröda. När han hamnar hos Judith (Kristina Brändén Whitaker) och Samuel (Owen Sharpe) som nyligen förlorat sin son, som smitit ut i natten och drunknat i en vattenpöl, förändras i takt med Williams ökande förtjusning för Judith hans uppdrag. Från att vara en utvärdering av jordbrukets produktion blir det istället en inblandning i parets, och grannkvinnan Sarahs (Emily Aston) liv.
Den speedade, men oerfarne byråkraten piskar sig själv på nätterna för att få bort sina syndiga tankar som därmed istället accentueras. Hans kyliga byråkrat-utvärdering tippar snart över i ett överspänt sökande efter en räv som blir symbolen för världens ondska och som måste bekämpas till varje pris.
Efter inledande tveksamheter lyckas han engagera Samuel i sökandet och denne går in för uppgiften med liv och lust. Hur rävjakten avslutas ska inte avslöjas här, utan överlåts åt var och en som inte vill missa en mycket sevärd föreställning.
GEST gör ett väldigt fint arbete både med att nosa upp nyskriven och fräsig brittisk dramatik men också genom att ta hit begåvade yngre skådespelare som syresätter teatern i Göteborg. Därför är det särskilt roligt att man nu hittat en fast scen efter några års letande. Jag ser redan fram emot höstens föreställning The Woman in Black av Stephen Mallatratt and Susan Hill. Den pjäsen är inte nyskriven, utan har haft 7 miljoner besökare under 24 år på scener i West End. Men Skandinavien-premiären äger rum på Chapmans torg.
Not bad!

"Och däremellan lever vi" - en teaterproduktion på Frilagret - ungdomens kulturhus i Göteborg

Hur det är att vara tonåring idag blir det allt svårare för mig att få reda på, nu när dottern passerat de tjugo med god marginal och jag själv inte dagligen arbetar med ungdomar längre.
Så det var med stor nyfikenhet jag bänkade mig i blackboxen på Frilgaret i Lagerhuset för att se genrepet av "Och däremellan lever vi". En föreställning av den fria teatergruppen "Scenariot" som skrivit texter och genomför hela produktionen själva.
Det var en mycket charmerande och tänkvärd föreställning, som sätter fram en lång rad av livsfrågor som ungdomar både förr, men i ännu högre grad nu kan tänkas ställa sig och fundera över.
Det handlar om vänskaper, utanförskap, kompistryck, sexuella debuter och sökande efter identiteter, sexuella och andra.
En nyaktuell fråga som de gymnasister jag hade på nittiotalet inte behövde ta ställning till var det lite gråtrista vardagslivet och det väldigt häftiga Facebook-presentationerna som ganska många tydligen håller på med, där det egna livet kanske hamnar lite på mellanhand till förmån för ett cyberliv som egentligen bygger på det stoff som drömmar vävs av.
Det var en mycket minnesvärd timme och jag hoppas att de får möjlighet att komma ut på skolorna. Helt säkert är det fler än de här synnerligen begåvade ungdomar som går omkring och tänker på dessa och närliggande frågor. Och skådespeleriet är av häpnadsväckande hög klass. Några, om inte alla skådisarna, kommer vi säkert att se på andra och större scener i framtiden.

Ombyggnaden av Stadsbiblioteket i Göteborg

Igår fick jag möjlighet att tillsammans med resten av styrgruppen för ombyggnaden av Göteborgs stadsbibliotek, komma in i lokalerna och se hur arbetet fortskrider. Jag tycker alltid att det är intressant att se pågående byggen. Det finns saker som man aldrig tänker på när man väl kommer in i ett färdigt hus, såsom ventilationsdragningar i taket, trossbottnar eller bärande balkar. Det är ibland smått fascinerande, som nu, att se den nya trappan för föreläsningar eller tänka sig det fina ljusinfallet bland pelarna.
Stadsbiblioteket är Göteborgs mest besökta kulturinstitution med senast ca 1,4 miljoner besökare per år. Alla bibliotek som byggt om och ut visar ökande besökssiffror och när den här ombyggnaden blir klar nästa vår skulle det förvåna mig starkt om inte intresset för Sveriges nyaste bibliotek blir ännu större än tidigare. När man läser rikspressens kultursidor är det lätt att få känslan av att biblioteken är hotade. Det känns inte så i Göteborg precis. Inte heller något stadsdelsbibliotek har lagts ned på åratal.
Asplunds arkitektoniskt underbara stadsbibliotek vid Odenplan är utan tvekan landets vackraste. Strachovska i Prag är ett av mina favoriter ute i världen. Men inget av dem kommer att kunna mäta sig med Stadsbiblioteket i Göteborg vad gäller användarvänlighet och samtidsbibliotekskonst. Här ligger Göteborgs stadsbibliotek i spetsen och personalen kommer att återsamlas vid Götaplatsen med nya idéer från filialbiblioteken och stadsdelsbiblioteken inför återöppningen på Världsboksdagen den 23 april 2014. Välkomna till biblioteksstaden Göteborg.

"Vi är romer" på Göteborgs stadsmuseum

Sedan i lördags pågår utställningen "Vi är romer" på Göteborgs stadsmuseum. Den är producerad av och med romska aktivister, frilansare och museet.
Det finns en ganska omfattande mytbildning kring romsk kultur och ett av syftena med utställningen är att problematisera sådana myter och låta besökarna möta enskilda människor som får berätta.
Ibland kan man vara med om saker som gör att åtminstone delar av ens världsbild rubbas lite.
När jag går igenom utställningen och ser de enskilda människornas ansikten och läser om deras historia blir jag djupt påverkad. Dels förstås över de enskilda personernas öden, men kanske i lika hög grad av frågan som tränger sig på; hur är det möjligt att det fortfarande finns sådan osannolik diskriminering i samhället?
Det är många år sedan jag slutade tro att Sverige var ett mer människovänligt land än andra i Europa. men att diskrimineringen och de himmelsskriande orättvisorna haft och har sådana proportioner visste jag inte.
Å ena sidan känner jag bara sorg, över att det uppenbarligen är så här. Att det finns en folkgrupp mitt ibland oss som är outcast, som nästan saknar medborgerliga rättigheter, som aldrig fått vara en vanlig del av samhället.
Å andra sidan är det hoppfullt att frågan nu åtminstone kunnat problematiseras och att de berörda själva tagit en stor del i arbetet och att det inte är en produktion av andra om romerna.
En utställning kanske inte ändrar på orättvisorna och förändrar verkligheten på något avgörande sätt, men den kanske kan vara början på ett nytt samtal och nya sätt att försöka minska diskrimineringen och förbättra villkoren och rättigheterna för en alltför utsatt grupp.
Utställningen pågår t o m 12 januari 2014, så det finns gott om tid att se den.

Teaterstråket i Göteborg invigt

För en stund sedan invigde Birgitta Öfverholm, från Näringslivsgruppen på Göteborg & Co, Teaterstråket i Göteborg. Initiativet kommer från fria teatrar i Göteborg och har administrerats av Teatercentrum Väst.
Med Stora Teatern och den både virtuella och fysiska möteplatsen, info- och biljettstället Kulturpunkten i ena ändan kan man sedan följa de båda spårvagnslinjerna 3 och 9 på resan mellan Hagakyrkan och Chapmans torg. På varje hållplats utom Kaptensgatan däremellan finns nu infoskyltar om de tio teatrrar som ligger längs stråket. Förutom Stora Teatern i öster återfinns i västlig riktning Teater Jaguar, Hagateatern, Folkteatern, Teater Uno, Teater Trixter, Masthuggsteatern, Göteborgs Dramatiska Teater, Teater Seasam och GEST (Gothenburg English Studio Theatre).
Kriteriet för att få vara med är att man har god kvalitet i verksamheten, ger minst 40 föreställningar per år och ligger max 500 meter från en av hållplatserna.
Ett steg ut på teaterstråket är ett litet steg för en människa men ett stort steg för mänskligheten!

Tankeverket på Stora Teatern - Michael Heinrich om Marx Kapitalet

Igår kväll startade ett nytt samarbete mellan Tankeverket på Södra Tetaern i Stockholm och Stora Teatern i Göteborg. Första gäst var Michael Heinrich, professor vid Technische Fachhochschule i Berlin. Hans senaste bok En introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet har precis kommit ut på TankeKraft förlag i en översättning av Anders Ramsay.
Sven-Eric Liedman, en av landets främsta kännare av Hegel, Marx och Engels, introducerade och talade spirituellt med Heinrich och samtalet, såväl som Heinrichs föreläsning på en knapp timme, handlade om Marx förnyade aktualitet i den djupgående ekonomiska världskrisens spår.
Heinrich betonade att Marx var forskare i ekonomi och sysslade inte med att skapa världsåskådningar eller politisk teori.
Hans nya bok är en sorts kommentar till arbetet med "MEGA" (Marx-Engels Gesamtausgabe, en nyutgivning av samlade verk), som visar tydligt hur Marx själv bara auktoriserade första delen i Kapitalet och att det egentligen är Friedrich Engels redaktionella arbete som ligger bakom del 2 och del 3.
Heinrich anser att de manuskript som Marx lämnat efter sig i själva verket visar hur han omprövar vissa av sina teorier t.ex. den sk Kristeorin som bygger på profitens sjunkande värde. I senare manuskript menar Marx tydligen, möjligen i en hegeliansk vändning, att det även inom tider av sjunkande vinster finns helt olika förutsättningar att klara en ekonomisk kris. Det beror i lika hög grad på företagets soliditet och förmåga att låna sig ur kriser och överbrygga dem genom investeringar, en teori som sedan Keynes utvecklade till fulländning några decennier senare.
Det som slår mig under föreläsningen är kanske inte detaljerna i denna Marxiana, utan snarare hur märkligt det ändå är attt.ex. Adam Smiths liberalism och Marx teorier ännu är så oerhört dominerande inom samtida ekonomisk teori.
Om man tittar på hur snabbt den tekniska utvecklingen gått de senaste decennierna (vem hade trott att man skulle kunna surfa på Internet i en telefon så sent som 1990?) så har den ekonomiska teoribildningen inte lämnat mitten av 1800-talet. Milton Friedmans liberalism är ingenting annat än Adam Smith 2.0 och när missbruket av Marx för världsåskådningsfrågor och politiska diktaturer hamnat på historiens sophög, är det fortfarande ingen som lyckats formulera en bättre analys av kapitalismens väsen. Även nutida förtjänstmöjligheter som derivater och blankning är något som Marx förutspår genom sina konkretiseringar av optioner på optioner.
Så det blev en livlig diskussion även när publiken fick ställa frågor i en fullsatt kristallsalong på Stora Teatern och när vi gick ut funderade jag på när det hände senast att man i en en fullsatt lokal diskuterade Marx en måndag kväll på Avenyn.
Något har möjligen hänt, oklart vad.

Tristan och Isolde på Göteborgsoperan - Wagneråret i Göteborg

Wagneråret 2013 inleds i Göteborg med Göteborgsoperans uppsättning av Richard Wagners Tristan och Isolde i Wihelm Carlssons regi. Valet av just denna opera ser jag som en tydlig markering att välja bort den politiskt problematiske Wagner, vars väldokumenterade antisemitism och raslära inte precis gör personen bakom verket särskilt sympatisk. Hur han långt efter sin död kom att missbrukas av nazistiska släktingar för politiska syften är en annan sak, som man inte kan lasta honom för.
I Göteborgsoperans tolkning gör man en vacker inledning med det berömda Tristanackordet och en melankolins blå vågrät pelare projicerad på ridån. Den grundtonen genomsyrar därefter hela verket i denna sorgsna kärlekssaga.
De bästa berättelserna, de mest hållfasta genom seklen, har en tendens att göra sig påminda, gång på gång. Tristan-sagan om förbjuden kärlek dyker upp första gången under grå medeltid i en berättelse av Marie de France. Om den spelat någon roll för Shakespeares Romeo and Juliet känner jag inte till. Men det är ändå kärleksparet i Verona som jag tänker på under hela den fyra timmar långa föreställningen. Och det beror inte på den gediget skönsjungande Katarina Karnéus som här sjunger Brangäne, men som tidigare i höstas också sjöng Romeo i den konsertanta versionen av I Capuleti e i Montecchi tillsammans med Kerstin Avemo. De bärande elementen finns även här - den komplicerade förhistorien med släktfejderna, förälskelsen mot alla odds, det krampaktiga fasthållandet av kärleksnatten innan gryningen skiljer dem åt, det tragiska slutets oundvikliga död efter att kort ha återsett varandra.
Annalena Perssons Isolde är kraftfull och bestämd, både i sitt hat och sin kärlek och när hon sjungit nästan oavbrutet i en och en halv akt är jag djupt imponerad av den kraftfulla insatsen. Under andra halvan av tragedin är det Lars Clevemans Tristan som på ett liknande sätt bär upp föreställningen och tillsammans med Persson skapar en sorts mjuk intimitet och ömhet i kärleksspråket dem emellan.
Mats Almgrens Kung Marke gör likaså en imposant tolkning, trots ganska lite tid på scenen, liksom James Johnsons mera tvivlande och ambivalente men ändock in i döden lojale Kurwenal.
Under föreställningens gång kan jag inte låta bli att fundera över Adornos tankar kring Wagners vändning mot allkonstverket, som flyttade fokus från musiken, och som på vissa sätt blev mer floskulös och språkliknande, till det mera textbaserade där text, musik, scenografi och skådespeleri fick mera likvärdig betydelse.
Jag märker att jag den här gången inte har riktigt lika lätt att sjunka in i det utdragna tempot och omständligheten i skildringen som i den magnifika tolkningen av Mästersångarna i Nürnberg för ett par år sedan. Kanske är det för att Tristan och Isolde trots allt storslaget, ändå har lite mer karaktären av kammarspel genom begränsningarna i rummet, som dock är mästerligt gestaltat av den tyvärr nyligen bortgångne scenografen Peter Lundquist.
Det är i alla händelser underbart att Göteborgsoperan har modet, kompetensen, viljan och en så pass stor scen att man kan sätta upp även Wagner utan att behöva göra kompromisser vare sig i tiden eller i rummet. Kanske det också blir möjligt att få se Ringen en dag.
Man kan ju alltid hoppas!