För en stund sedan invigde Birgitta Öfverholm, från Näringslivsgruppen på Göteborg & Co, Teaterstråket i Göteborg. Initiativet kommer från fria teatrar i Göteborg och har administrerats av Teatercentrum Väst.
Med Stora Teatern och den både virtuella och fysiska möteplatsen, info- och biljettstället Kulturpunkten i ena ändan kan man sedan följa de båda spårvagnslinjerna 3 och 9 på resan mellan Hagakyrkan och Chapmans torg. På varje hållplats utom Kaptensgatan däremellan finns nu infoskyltar om de tio teatrrar som ligger längs stråket. Förutom Stora Teatern i öster återfinns i västlig riktning Teater Jaguar, Hagateatern, Folkteatern, Teater Uno, Teater Trixter, Masthuggsteatern, Göteborgs Dramatiska Teater, Teater Seasam och GEST (Gothenburg English Studio Theatre).
Kriteriet för att få vara med är att man har god kvalitet i verksamheten, ger minst 40 föreställningar per år och ligger max 500 meter från en av hållplatserna.
Ett steg ut på teaterstråket är ett litet steg för en människa men ett stort steg för mänskligheten!
torsdag 21 mars 2013
tisdag 5 mars 2013
Tankeverket på Stora Teatern - Michael Heinrich om Marx Kapitalet
Igår kväll startade ett nytt samarbete mellan Tankeverket på Södra Tetaern i Stockholm och Stora Teatern i Göteborg. Första gäst var Michael Heinrich, professor vid Technische Fachhochschule i Berlin. Hans senaste bok En introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet har precis kommit ut på TankeKraft förlag i en översättning av Anders Ramsay.
Sven-Eric Liedman, en av landets främsta kännare av Hegel, Marx och Engels, introducerade och talade spirituellt med Heinrich och samtalet, såväl som Heinrichs föreläsning på en knapp timme, handlade om Marx förnyade aktualitet i den djupgående ekonomiska världskrisens spår.
Heinrich betonade att Marx var forskare i ekonomi och sysslade inte med att skapa världsåskådningar eller politisk teori.
Hans nya bok är en sorts kommentar till arbetet med "MEGA" (Marx-Engels Gesamtausgabe, en nyutgivning av samlade verk), som visar tydligt hur Marx själv bara auktoriserade första delen i Kapitalet och att det egentligen är Friedrich Engels redaktionella arbete som ligger bakom del 2 och del 3.
Heinrich anser att de manuskript som Marx lämnat efter sig i själva verket visar hur han omprövar vissa av sina teorier t.ex. den sk Kristeorin som bygger på profitens sjunkande värde. I senare manuskript menar Marx tydligen, möjligen i en hegeliansk vändning, att det även inom tider av sjunkande vinster finns helt olika förutsättningar att klara en ekonomisk kris. Det beror i lika hög grad på företagets soliditet och förmåga att låna sig ur kriser och överbrygga dem genom investeringar, en teori som sedan Keynes utvecklade till fulländning några decennier senare.
Det som slår mig under föreläsningen är kanske inte detaljerna i denna Marxiana, utan snarare hur märkligt det ändå är attt.ex. Adam Smiths liberalism och Marx teorier ännu är så oerhört dominerande inom samtida ekonomisk teori.
Om man tittar på hur snabbt den tekniska utvecklingen gått de senaste decennierna (vem hade trott att man skulle kunna surfa på Internet i en telefon så sent som 1990?) så har den ekonomiska teoribildningen inte lämnat mitten av 1800-talet. Milton Friedmans liberalism är ingenting annat än Adam Smith 2.0 och när missbruket av Marx för världsåskådningsfrågor och politiska diktaturer hamnat på historiens sophög, är det fortfarande ingen som lyckats formulera en bättre analys av kapitalismens väsen. Även nutida förtjänstmöjligheter som derivater och blankning är något som Marx förutspår genom sina konkretiseringar av optioner på optioner.
Så det blev en livlig diskussion även när publiken fick ställa frågor i en fullsatt kristallsalong på Stora Teatern och när vi gick ut funderade jag på när det hände senast att man i en en fullsatt lokal diskuterade Marx en måndag kväll på Avenyn.
Något har möjligen hänt, oklart vad.
Sven-Eric Liedman, en av landets främsta kännare av Hegel, Marx och Engels, introducerade och talade spirituellt med Heinrich och samtalet, såväl som Heinrichs föreläsning på en knapp timme, handlade om Marx förnyade aktualitet i den djupgående ekonomiska världskrisens spår.
Heinrich betonade att Marx var forskare i ekonomi och sysslade inte med att skapa världsåskådningar eller politisk teori.
Hans nya bok är en sorts kommentar till arbetet med "MEGA" (Marx-Engels Gesamtausgabe, en nyutgivning av samlade verk), som visar tydligt hur Marx själv bara auktoriserade första delen i Kapitalet och att det egentligen är Friedrich Engels redaktionella arbete som ligger bakom del 2 och del 3.
Heinrich anser att de manuskript som Marx lämnat efter sig i själva verket visar hur han omprövar vissa av sina teorier t.ex. den sk Kristeorin som bygger på profitens sjunkande värde. I senare manuskript menar Marx tydligen, möjligen i en hegeliansk vändning, att det även inom tider av sjunkande vinster finns helt olika förutsättningar att klara en ekonomisk kris. Det beror i lika hög grad på företagets soliditet och förmåga att låna sig ur kriser och överbrygga dem genom investeringar, en teori som sedan Keynes utvecklade till fulländning några decennier senare.
Det som slår mig under föreläsningen är kanske inte detaljerna i denna Marxiana, utan snarare hur märkligt det ändå är attt.ex. Adam Smiths liberalism och Marx teorier ännu är så oerhört dominerande inom samtida ekonomisk teori.
Om man tittar på hur snabbt den tekniska utvecklingen gått de senaste decennierna (vem hade trott att man skulle kunna surfa på Internet i en telefon så sent som 1990?) så har den ekonomiska teoribildningen inte lämnat mitten av 1800-talet. Milton Friedmans liberalism är ingenting annat än Adam Smith 2.0 och när missbruket av Marx för världsåskådningsfrågor och politiska diktaturer hamnat på historiens sophög, är det fortfarande ingen som lyckats formulera en bättre analys av kapitalismens väsen. Även nutida förtjänstmöjligheter som derivater och blankning är något som Marx förutspår genom sina konkretiseringar av optioner på optioner.
Så det blev en livlig diskussion även när publiken fick ställa frågor i en fullsatt kristallsalong på Stora Teatern och när vi gick ut funderade jag på när det hände senast att man i en en fullsatt lokal diskuterade Marx en måndag kväll på Avenyn.
Något har möjligen hänt, oklart vad.
söndag 10 februari 2013
Tristan och Isolde på Göteborgsoperan - Wagneråret i Göteborg
Wagneråret 2013 inleds i Göteborg med Göteborgsoperans uppsättning av Richard Wagners Tristan och Isolde i Wihelm Carlssons regi. Valet av just denna opera ser jag som en tydlig markering att välja bort den politiskt problematiske Wagner, vars väldokumenterade antisemitism och raslära inte precis gör personen bakom verket särskilt sympatisk. Hur han långt efter sin död kom att missbrukas av nazistiska släktingar för politiska syften är en annan sak, som man inte kan lasta honom för.
I Göteborgsoperans tolkning gör man en vacker inledning med det berömda Tristanackordet och en melankolins blå vågrät pelare projicerad på ridån. Den grundtonen genomsyrar därefter hela verket i denna sorgsna kärlekssaga.
De bästa berättelserna, de mest hållfasta genom seklen, har en tendens att göra sig påminda, gång på gång. Tristan-sagan om förbjuden kärlek dyker upp första gången under grå medeltid i en berättelse av Marie de France. Om den spelat någon roll för Shakespeares Romeo and Juliet känner jag inte till. Men det är ändå kärleksparet i Verona som jag tänker på under hela den fyra timmar långa föreställningen. Och det beror inte på den gediget skönsjungande Katarina Karnéus som här sjunger Brangäne, men som tidigare i höstas också sjöng Romeo i den konsertanta versionen av I Capuleti e i Montecchi tillsammans med Kerstin Avemo. De bärande elementen finns även här - den komplicerade förhistorien med släktfejderna, förälskelsen mot alla odds, det krampaktiga fasthållandet av kärleksnatten innan gryningen skiljer dem åt, det tragiska slutets oundvikliga död efter att kort ha återsett varandra.
Annalena Perssons Isolde är kraftfull och bestämd, både i sitt hat och sin kärlek och när hon sjungit nästan oavbrutet i en och en halv akt är jag djupt imponerad av den kraftfulla insatsen. Under andra halvan av tragedin är det Lars Clevemans Tristan som på ett liknande sätt bär upp föreställningen och tillsammans med Persson skapar en sorts mjuk intimitet och ömhet i kärleksspråket dem emellan.
Mats Almgrens Kung Marke gör likaså en imposant tolkning, trots ganska lite tid på scenen, liksom James Johnsons mera tvivlande och ambivalente men ändock in i döden lojale Kurwenal.
Under föreställningens gång kan jag inte låta bli att fundera över Adornos tankar kring Wagners vändning mot allkonstverket, som flyttade fokus från musiken, och som på vissa sätt blev mer floskulös och språkliknande, till det mera textbaserade där text, musik, scenografi och skådespeleri fick mera likvärdig betydelse.
Jag märker att jag den här gången inte har riktigt lika lätt att sjunka in i det utdragna tempot och omständligheten i skildringen som i den magnifika tolkningen av Mästersångarna i Nürnberg för ett par år sedan. Kanske är det för att Tristan och Isolde trots allt storslaget, ändå har lite mer karaktären av kammarspel genom begränsningarna i rummet, som dock är mästerligt gestaltat av den tyvärr nyligen bortgångne scenografen Peter Lundquist.
Det är i alla händelser underbart att Göteborgsoperan har modet, kompetensen, viljan och en så pass stor scen att man kan sätta upp även Wagner utan att behöva göra kompromisser vare sig i tiden eller i rummet. Kanske det också blir möjligt att få se Ringen en dag.
Man kan ju alltid hoppas!
I Göteborgsoperans tolkning gör man en vacker inledning med det berömda Tristanackordet och en melankolins blå vågrät pelare projicerad på ridån. Den grundtonen genomsyrar därefter hela verket i denna sorgsna kärlekssaga.
De bästa berättelserna, de mest hållfasta genom seklen, har en tendens att göra sig påminda, gång på gång. Tristan-sagan om förbjuden kärlek dyker upp första gången under grå medeltid i en berättelse av Marie de France. Om den spelat någon roll för Shakespeares Romeo and Juliet känner jag inte till. Men det är ändå kärleksparet i Verona som jag tänker på under hela den fyra timmar långa föreställningen. Och det beror inte på den gediget skönsjungande Katarina Karnéus som här sjunger Brangäne, men som tidigare i höstas också sjöng Romeo i den konsertanta versionen av I Capuleti e i Montecchi tillsammans med Kerstin Avemo. De bärande elementen finns även här - den komplicerade förhistorien med släktfejderna, förälskelsen mot alla odds, det krampaktiga fasthållandet av kärleksnatten innan gryningen skiljer dem åt, det tragiska slutets oundvikliga död efter att kort ha återsett varandra.
Annalena Perssons Isolde är kraftfull och bestämd, både i sitt hat och sin kärlek och när hon sjungit nästan oavbrutet i en och en halv akt är jag djupt imponerad av den kraftfulla insatsen. Under andra halvan av tragedin är det Lars Clevemans Tristan som på ett liknande sätt bär upp föreställningen och tillsammans med Persson skapar en sorts mjuk intimitet och ömhet i kärleksspråket dem emellan.
Mats Almgrens Kung Marke gör likaså en imposant tolkning, trots ganska lite tid på scenen, liksom James Johnsons mera tvivlande och ambivalente men ändock in i döden lojale Kurwenal.
Under föreställningens gång kan jag inte låta bli att fundera över Adornos tankar kring Wagners vändning mot allkonstverket, som flyttade fokus från musiken, och som på vissa sätt blev mer floskulös och språkliknande, till det mera textbaserade där text, musik, scenografi och skådespeleri fick mera likvärdig betydelse.
Jag märker att jag den här gången inte har riktigt lika lätt att sjunka in i det utdragna tempot och omständligheten i skildringen som i den magnifika tolkningen av Mästersångarna i Nürnberg för ett par år sedan. Kanske är det för att Tristan och Isolde trots allt storslaget, ändå har lite mer karaktären av kammarspel genom begränsningarna i rummet, som dock är mästerligt gestaltat av den tyvärr nyligen bortgångne scenografen Peter Lundquist.
Det är i alla händelser underbart att Göteborgsoperan har modet, kompetensen, viljan och en så pass stor scen att man kan sätta upp även Wagner utan att behöva göra kompromisser vare sig i tiden eller i rummet. Kanske det också blir möjligt att få se Ringen en dag.
Man kan ju alltid hoppas!
torsdag 7 februari 2013
Tyskland - men var ligger det? Jens-Christian Brandt, Annamaria Olsson och andra.
Deutschland - aber wo liegt es? (Tyskland men var ligger det?) frågade sig författaren Friedrich Schiller för ett par hundra år sedan. Då var frågan relevant eftersom det Heliga Tysk-Romerska riket var en sorts amorf som delvis levde kvar i de flera hundra småstaterna och furstendömena men också delvis i det Habsburgska ríket i Mitteleuropa. Det frågan gällde var den skillnad i uppfattningen om territoriets betydelse som fanns mellan t.ex. Tyskland och Frankrike. Som en följd av Franska revolutionen och dess ideal som även blev grund för den då nyskrivna amerikanska konstitutionen var man i Frankrike mycket tydlig med att fransman var man om man föddes på fransk territorium. Juridiskt sett brukar den uppfattningen kallas ius soli.
Samma uppfattning om fosterjordens betydelse fanns inte alls i samma utsträckning i Tyskland vid den tiden, utan man ansåg att tyskarna var en kulturell gemenskap som hölls samman genom att man talade tyska och hade tyska förfäder. Tyskspråkiga människor som faktiskt behållit sin tyska identitet och språk finns också överallt i Mellan- och Öst-Europa. Den principen brukar kallas ius sangui, och fick grundlagskaraktär under Kejsar Wilhelm II 1913 och avkaffades faktist så sent som för något decennium sedan.
De politiska katastroferna under 1900-talet påverkade denna tyskhet på det mest genomgripande sätt förstås. 1918 rasade det månghundraåriga habsburgska väldet samman som ett korthus. Andra Världskrigets i alla avseenden fruktansvärda katastrof ledde till en vapenvila mellan Tyskland och de fyra segrarmakterna som inte kunde omförhandlas till ett fredsfördrag förrän 1990, när Tyskland återförenades i fred och frihet. Jag minns det som igår, när klockorna i Rotes Rathaus i Berlin ringde in den nya tyska enheten den 3 oktober 1990.
För sådana som mig, och jag tror också Jens-Christian Brandt om jag inte missminner mig, som bodde i Tyskland under tiden för återföreningen tror jag att de händelserna är av en sådan karaktär att det, åtminstone för mig, förändrade medvetandet för alltid. Man kan uppleva olika saker under ett liv. Det hittills största för mig (som inte handlar det privata livet) var just detta - att leva i Tyskalnd när Berlinmuren föll och sedan vara med om tiden efteråt.
Jag flyttade tillbaka till Sverige 1992 och efter hand som Sverige gick med i EU och det framstod allt tydligare att Tyskland blivit ett betydelsefullt land i Europa och världen, fanns ett litet, om än begränsat intresse för landet i pressen. Långsamt började den schablonmässiga bilden av Tyskland som ett militaristiskt land med schäferhundar, taggtråd, antisemiter, nazister och Autobahn förändras. Själv skrev jag kulturartiklar i GP och Expressen i femton år med utgångspunkt i Tyskland, så även Jens-Christian Brandt. För någon vecka sedan skrev han en artikel i DN om de genier som nu börjar bosätta sig i Tyskland och nämnde David Bowie som flyttar till Berlin och Pep Guardiola som valt att bli tränare för Bayern München. Annamaria Olsson, sedan fem år bosatt i Berlin, polemiserade ett par dagar senare mot Brandts artikel och framförde synpunkterna att detta inte är något nytt och att Berlin sedan decennier har haft en så stark dragningskraft att Charlottenburg, Scheunenviertel och Neukölln redan är invaderat av genier från hela världen, inte minst från Sverige. Och det är ju en ganska ovedersäglig sanning.
Deutschland - aber wo liegt es?
Jag kanske missförstod saken, men jag uppfattade att Brandt pekade även utanför Berlin. Att succétränaren Guardiola (FC Barcelona) faktiskt valt München istället för London, Paris eller Madrid. Jag tror att det finns något i denna iakttagelse - att det inte längre är bara Berlin som drar folk, hur spännande det än är just där. Var och en som suttit med en Weizenbier på Marienplatz i München en solig dag i oktober vet vad jag menar.
Det jag tycker är intressant med skriftväxlingen i de båda tidningarna är just den omständighet att tiden går. Man upplever i sitt liv någon sorts avgörande händelse och sedan överlagrar den allt annat som kommer efteråt. Kanske är det så att varje generation måste rulla stenen upp till bergets topp och sedan se den rulla ned igen. För mig, som även vid återföreningens tid bodde i Bayern och bara var sporadiskt i Berlin då, är det lika fascinerande att ta en Kölsch på Ständiger Vertretung vid Schiffbauerdamm innan jag går till Schaubühne eller Berliner Ensemble. Jag kan bara hjälpligt rekonstruera de här tjugofyra åren sedan muren föll. I tjugo år läste jag Der Spiegel varje vecka, följde tyska politiska diskussionsprogram via satellit, besökte landet ett par gånger om året, men kommer för egen del fram till slutsatsen att jag inte längre kan dra några slutsatser.
När vi diskuterade att flytta över Pusterviksteatern till Lagerhuset ställdes frågan till några ungdomar i lokalpressen om man trodde att det skulle bli lika bra som gamla Pusterviksteatern på Järntorgsgatan. När en av de tillfrågade tjugoåringarna svarade att bara man lyckas behålla den tyska känslan, så visste jag att något hade hänt, men inte riktigt vad. Den enkla förklaringen är förstås Berlin-effekten. Men det finns kanske fler förklaringar.
Det är alldeles självklart att det har stor påverkan på Berlin att befolkningen idag är sammansatt på ett sätt att nästan hälften är andra människor än de som bodde där för 25 år sedan. Det är lika självklart att den kreativa explosion som ägt rum i staden sedan dess med nödvändighet leder till ökad turism, genntrifiering, omvandling och i många fall ren destruktion av den stad som en gång fanns. Men det är så det ser ut och om man även som Annamaria Olsson, genom att bo och leva i Berlin själv som "Zugereist" som man säger i München, bidragit till att förstärka denna process som kommer att leda till att Berlin på sikt är i händerna på någon annan än berlinarna. Jag tror att man på ledande nivå i Berlin är i högsta grad medveten om denna problematik, det var man i alla fall i september när jag var på studiebesök hos det officiella turistbolaget Visit Berlin.
Berlin - aber wo liegt es?
Berlin är en fantastisk stad - det är nog alla eniga om. År 1900 var Potzdamer Platz världens mest trafikerade gatukorsning. Under hela efterkrigstiden var den en sandhög i Ingemansland. Nu är den återigen omringad av högkvarteren för de tyska storföretagen och har blivit en syntetisk och stadsplaneringsmässig katastrof, svårslagen i sitt o-gemyt. Det är nog så Berlin kommer att kantra, oavsett hur många svenska pilgrimmer som slår ned sina bopålar i den preussiska myllan. Några decennier har det nu varit ett osedvanligt spännande klimat i Berlin. Men på samma sätt som det i varje människas liv finns perioder som får en att relativisera allt annat, har även olika städer och länder sina högkonjunkturer och svackor.
Allt förändras hela tiden. Det enda som är oföränderligt är, som man brukar säga, själva förändringen.
Samma uppfattning om fosterjordens betydelse fanns inte alls i samma utsträckning i Tyskland vid den tiden, utan man ansåg att tyskarna var en kulturell gemenskap som hölls samman genom att man talade tyska och hade tyska förfäder. Tyskspråkiga människor som faktiskt behållit sin tyska identitet och språk finns också överallt i Mellan- och Öst-Europa. Den principen brukar kallas ius sangui, och fick grundlagskaraktär under Kejsar Wilhelm II 1913 och avkaffades faktist så sent som för något decennium sedan.
De politiska katastroferna under 1900-talet påverkade denna tyskhet på det mest genomgripande sätt förstås. 1918 rasade det månghundraåriga habsburgska väldet samman som ett korthus. Andra Världskrigets i alla avseenden fruktansvärda katastrof ledde till en vapenvila mellan Tyskland och de fyra segrarmakterna som inte kunde omförhandlas till ett fredsfördrag förrän 1990, när Tyskland återförenades i fred och frihet. Jag minns det som igår, när klockorna i Rotes Rathaus i Berlin ringde in den nya tyska enheten den 3 oktober 1990.
För sådana som mig, och jag tror också Jens-Christian Brandt om jag inte missminner mig, som bodde i Tyskland under tiden för återföreningen tror jag att de händelserna är av en sådan karaktär att det, åtminstone för mig, förändrade medvetandet för alltid. Man kan uppleva olika saker under ett liv. Det hittills största för mig (som inte handlar det privata livet) var just detta - att leva i Tyskalnd när Berlinmuren föll och sedan vara med om tiden efteråt.
Jag flyttade tillbaka till Sverige 1992 och efter hand som Sverige gick med i EU och det framstod allt tydligare att Tyskland blivit ett betydelsefullt land i Europa och världen, fanns ett litet, om än begränsat intresse för landet i pressen. Långsamt började den schablonmässiga bilden av Tyskland som ett militaristiskt land med schäferhundar, taggtråd, antisemiter, nazister och Autobahn förändras. Själv skrev jag kulturartiklar i GP och Expressen i femton år med utgångspunkt i Tyskland, så även Jens-Christian Brandt. För någon vecka sedan skrev han en artikel i DN om de genier som nu börjar bosätta sig i Tyskland och nämnde David Bowie som flyttar till Berlin och Pep Guardiola som valt att bli tränare för Bayern München. Annamaria Olsson, sedan fem år bosatt i Berlin, polemiserade ett par dagar senare mot Brandts artikel och framförde synpunkterna att detta inte är något nytt och att Berlin sedan decennier har haft en så stark dragningskraft att Charlottenburg, Scheunenviertel och Neukölln redan är invaderat av genier från hela världen, inte minst från Sverige. Och det är ju en ganska ovedersäglig sanning.
Deutschland - aber wo liegt es?
Jag kanske missförstod saken, men jag uppfattade att Brandt pekade även utanför Berlin. Att succétränaren Guardiola (FC Barcelona) faktiskt valt München istället för London, Paris eller Madrid. Jag tror att det finns något i denna iakttagelse - att det inte längre är bara Berlin som drar folk, hur spännande det än är just där. Var och en som suttit med en Weizenbier på Marienplatz i München en solig dag i oktober vet vad jag menar.
Det jag tycker är intressant med skriftväxlingen i de båda tidningarna är just den omständighet att tiden går. Man upplever i sitt liv någon sorts avgörande händelse och sedan överlagrar den allt annat som kommer efteråt. Kanske är det så att varje generation måste rulla stenen upp till bergets topp och sedan se den rulla ned igen. För mig, som även vid återföreningens tid bodde i Bayern och bara var sporadiskt i Berlin då, är det lika fascinerande att ta en Kölsch på Ständiger Vertretung vid Schiffbauerdamm innan jag går till Schaubühne eller Berliner Ensemble. Jag kan bara hjälpligt rekonstruera de här tjugofyra åren sedan muren föll. I tjugo år läste jag Der Spiegel varje vecka, följde tyska politiska diskussionsprogram via satellit, besökte landet ett par gånger om året, men kommer för egen del fram till slutsatsen att jag inte längre kan dra några slutsatser.
När vi diskuterade att flytta över Pusterviksteatern till Lagerhuset ställdes frågan till några ungdomar i lokalpressen om man trodde att det skulle bli lika bra som gamla Pusterviksteatern på Järntorgsgatan. När en av de tillfrågade tjugoåringarna svarade att bara man lyckas behålla den tyska känslan, så visste jag att något hade hänt, men inte riktigt vad. Den enkla förklaringen är förstås Berlin-effekten. Men det finns kanske fler förklaringar.
Det är alldeles självklart att det har stor påverkan på Berlin att befolkningen idag är sammansatt på ett sätt att nästan hälften är andra människor än de som bodde där för 25 år sedan. Det är lika självklart att den kreativa explosion som ägt rum i staden sedan dess med nödvändighet leder till ökad turism, genntrifiering, omvandling och i många fall ren destruktion av den stad som en gång fanns. Men det är så det ser ut och om man även som Annamaria Olsson, genom att bo och leva i Berlin själv som "Zugereist" som man säger i München, bidragit till att förstärka denna process som kommer att leda till att Berlin på sikt är i händerna på någon annan än berlinarna. Jag tror att man på ledande nivå i Berlin är i högsta grad medveten om denna problematik, det var man i alla fall i september när jag var på studiebesök hos det officiella turistbolaget Visit Berlin.
Berlin - aber wo liegt es?
Berlin är en fantastisk stad - det är nog alla eniga om. År 1900 var Potzdamer Platz världens mest trafikerade gatukorsning. Under hela efterkrigstiden var den en sandhög i Ingemansland. Nu är den återigen omringad av högkvarteren för de tyska storföretagen och har blivit en syntetisk och stadsplaneringsmässig katastrof, svårslagen i sitt o-gemyt. Det är nog så Berlin kommer att kantra, oavsett hur många svenska pilgrimmer som slår ned sina bopålar i den preussiska myllan. Några decennier har det nu varit ett osedvanligt spännande klimat i Berlin. Men på samma sätt som det i varje människas liv finns perioder som får en att relativisera allt annat, har även olika städer och länder sina högkonjunkturer och svackor.
Allt förändras hela tiden. Det enda som är oföränderligt är, som man brukar säga, själva förändringen.
fredag 25 januari 2013
Filmfestivalen, Helma Sanders-Brahms och After Dark
Det är en intensiv vecka i kulturstaden Göteborg. Sedan några dagar är det full fart i förberedelserna för årets största händelse i den svenska filmvärlden; Göteborgs Internationella Filmfestival. Jag ser verkligen fram emot öppningsfilmen Kon-Tiki om några timmar. Det finns inget som ett soldränkt Stilla havet på ett vintermörkt Västkusten. En av festivalens hedersgäster, Margaretha von Trotta, som i år fått Dragon Honorary Award har tyvärr blivit sjuk och kan inte komma.
Igår fick jag möjligheten att samtala ett par timmar med en lika intressant tysk filmare, Helma Sanders-Brahms, som under det här läsåret gästföreläser på Filmhögskolan. Hennes klassiker Tyskland bleka moder är fortfarande ett öppet sår på vissa håll i Tyskland. Filmen Clara om Clara Schumann kom för bara ett par år sedan och var en finstämd skildring. Vi talar om den europeiska filmens originalitet och hon drömmer sig tillbaka till 70-talets Tyskland och Paris, som kanske var den period när den europeiska filmen stod på sin höjdpunkt. Men det är inte bara nostalgi. Hon pekar framåt och berättar hur hon anser att man skulle kunna göra betydelsefull europeisk film även i framtiden, inte minst genom att falla tillbaka på den särpräglade historien och de många kulturerna. Kanske kan hon bidra till det i sin undervisning på Filmhögskolan? Jag tror det.
Gårdagskvällen avslutades på Rondo och premiären av dragshowen med After Dark, som tydligen nu hållit på i 37 (!) år. Jag har något svagt minne av att ha sett delar av det på gamla nattklubben Compagniet under andra halvan av sjuttiotalet, men är inte riktigt säker. Däremot minns jag storhetstiden på Trägårn i början av åttiotalet. Nu slår det mig med vilken suveränitet man behärskar dragshowens alla komponenter. Fokuseringen på schlager och melodifestivaler, på kvinnliga primadonnor, tonartshöjningen i sista versen, de mer eller mindre plumpa sexskämten, strass, plymer, glitter och en högt tempo, rakt igenom.
Men Christer Lindarv överraskar ändå på slutet genom att prata om allas likavärde på ett uppriktigt, lite naivt vis och får sympatierna helt på sin sida när clownens sorgsna öga börjar rinna lite grand - the show must go on, även när showen är slut och han sitter där i logen och sminkar av. Det är lite Edith Piaf över det hela - "Je ne regrette rien", men också en ödmjukhet som kan vara möjlig att uppnå först när man gjort allt, sett allt och ändå inte riktigt hittat de vises sten, utan sitter där och bara är fascinerad över undret.
Så även en av de sista kommentarerna, när publiken stod upp och klappade in ytterligare ett extranummer,
kändes äkta: "Götet är Götet".
Igår fick jag möjligheten att samtala ett par timmar med en lika intressant tysk filmare, Helma Sanders-Brahms, som under det här läsåret gästföreläser på Filmhögskolan. Hennes klassiker Tyskland bleka moder är fortfarande ett öppet sår på vissa håll i Tyskland. Filmen Clara om Clara Schumann kom för bara ett par år sedan och var en finstämd skildring. Vi talar om den europeiska filmens originalitet och hon drömmer sig tillbaka till 70-talets Tyskland och Paris, som kanske var den period när den europeiska filmen stod på sin höjdpunkt. Men det är inte bara nostalgi. Hon pekar framåt och berättar hur hon anser att man skulle kunna göra betydelsefull europeisk film även i framtiden, inte minst genom att falla tillbaka på den särpräglade historien och de många kulturerna. Kanske kan hon bidra till det i sin undervisning på Filmhögskolan? Jag tror det.
Gårdagskvällen avslutades på Rondo och premiären av dragshowen med After Dark, som tydligen nu hållit på i 37 (!) år. Jag har något svagt minne av att ha sett delar av det på gamla nattklubben Compagniet under andra halvan av sjuttiotalet, men är inte riktigt säker. Däremot minns jag storhetstiden på Trägårn i början av åttiotalet. Nu slår det mig med vilken suveränitet man behärskar dragshowens alla komponenter. Fokuseringen på schlager och melodifestivaler, på kvinnliga primadonnor, tonartshöjningen i sista versen, de mer eller mindre plumpa sexskämten, strass, plymer, glitter och en högt tempo, rakt igenom.
Men Christer Lindarv överraskar ändå på slutet genom att prata om allas likavärde på ett uppriktigt, lite naivt vis och får sympatierna helt på sin sida när clownens sorgsna öga börjar rinna lite grand - the show must go on, även när showen är slut och han sitter där i logen och sminkar av. Det är lite Edith Piaf över det hela - "Je ne regrette rien", men också en ödmjukhet som kan vara möjlig att uppnå först när man gjort allt, sett allt och ändå inte riktigt hittat de vises sten, utan sitter där och bara är fascinerad över undret.
Så även en av de sista kommentarerna, när publiken stod upp och klappade in ytterligare ett extranummer,
kändes äkta: "Götet är Götet".
onsdag 16 januari 2013
Musikens språklikhet - Theodor W Adornos förhållande till samtida komposition och översättningens olösbara paradoxer.
Sedan ett par veckor är jag på all ledig tid djupt försjunken i den tyske filosofen Theodor W Adornos korta, men mycket distinkta text om 1800- och 1900-talens kompositörer och deras relation till harmonilära, tonalitet och deras eventuella hållning till musiken som ett språkliknande grammatiskt system.
Tillsammans med en nära vän översätter jag den till svenska för en kommande publikation.
En sak slår mig. Jag har förstås närläst texten på tyska, men också av intresse i engelsk översättning. Språklikheten, men också språkolikheten, mellan svenska, tyska och engelska blir så drabbande uppenbar. När Adorno skriver Begriff på tyska väljer jag ordet begrepp på svenska, medan det på engelska blir concept.
Likheten mellan tyska och svenska gör att en engelsk översättning snarare leder fel än kan vara till någon hjälp. Kanske har det med engelskans mera syntetiska karaktär att göra, där just begreppsligheten är helt annorlunda än i den analytiska tyskan. Jag har förstås varit medveten om denna skillnad förut, men det finns nästan ingen övning som skärper den språkliga upplevelsen och känslan som den närkamp det är att översätta från ett annat språk.
Anser då Adorno att musiken är ett språk eller bara ett i vissa fall språkliknande system, där tonaliteten och
harmonierna betecknar syntax och vokabulär? Ja, den spännande upplösningen får man vänta på tills dess att texten är publicerad någon gång under våren.
Tillsammans med en nära vän översätter jag den till svenska för en kommande publikation.
En sak slår mig. Jag har förstås närläst texten på tyska, men också av intresse i engelsk översättning. Språklikheten, men också språkolikheten, mellan svenska, tyska och engelska blir så drabbande uppenbar. När Adorno skriver Begriff på tyska väljer jag ordet begrepp på svenska, medan det på engelska blir concept.
Likheten mellan tyska och svenska gör att en engelsk översättning snarare leder fel än kan vara till någon hjälp. Kanske har det med engelskans mera syntetiska karaktär att göra, där just begreppsligheten är helt annorlunda än i den analytiska tyskan. Jag har förstås varit medveten om denna skillnad förut, men det finns nästan ingen övning som skärper den språkliga upplevelsen och känslan som den närkamp det är att översätta från ett annat språk.
Anser då Adorno att musiken är ett språk eller bara ett i vissa fall språkliknande system, där tonaliteten och
harmonierna betecknar syntax och vokabulär? Ja, den spännande upplösningen får man vänta på tills dess att texten är publicerad någon gång under våren.
onsdag 9 januari 2013
Året som gått - året som kommer.
Ur mitt perspektiv var 2012 ett spännande år för Kulturförvaltningen. Stadsbiblioteket lyckades fånga upp en stor del av sina besökare med de sk nischbiblioteken; "300 kvadrat" på Södra Hamngatan, "Global" och "Dynamo" på Stadsmuseet och "Miini" på Röhsska. Ombygganden av själva Stadsbiblioteket rullar på bra och håller än så länge både tidsplan och budget för ombyggnaden. Planerad öppning är Världsboksdagen den 23/4 2014.
Stora Teatern öppnade i Kulturnämndens regi, med en underbar föreställning av Cirkus Cirkör. De återkommer inom kort med sin nya Sverige-premiär. Verksamheten börjar allt mer hitta sina former och man kunde presentera ett imponerande utbud med tanke på den korta planeringstiden. Martin hansson rekryterade som teaterchef under året.
Barnkulturåret genomfördes och Frilagret, Göteborgs kulturhus för unga, kunde öppna i samband med Kulturkalaset, som för övrigt var större och mera mångfacetterat än någonsin.
Museerna presenterade välbesökta utställningar. Göteborgs konstmuseum hade en mycket populär Bacon-Warhol-utställning, och Götaplatsen blev en av sommarens nya mötesplatser med den magnifika uteserveringen Bar himmel och senare det till koncept-krog ombyggda cafeet, Mr P. Röhsska fick stor uppmärksamhet för "Ond design" och vi håller på med rekrytering av ny museichef, Göteborgs stadsmuseum öppnade sin jubileumsutställning och nyöppnade Barnens museum. Cornelia Lönnroth blev ordinarie museichef på Stadsmuseet strax innan jul och Sjöfartsmuseet hade fullt upp med alla besökare efter nyöppningen av våning tre och visade den internationellt uppmärksammade utställningen "Hard Rain".
Under året har kulturnämnden fattat ett flertal viktiga beslut som vi kommer att arbeta med att effektuera under 2013. Vi arbetar för högtryck med etableringen av en litterär mötesplats; rum för litteratur eller som en del väljer att kalla det Litteraturhus, i Lagerhuset vid Heurlins plats. I någon mån är ju huset redan ett litteraturens hus med ett flertal bokförlag, tidskrifter, medieverkstäder och annan närliggande verksamhet. Men det kommer att bli bra med en öppen scen i huset, det saknas idag i Göteborg. Vi siktar på att komma igång efter sommaren. Just nu pågår ombyggnation av lokaler, planering av verksamheten och liknande.
Vi arbetar med flera förstudier för att utveckla verksamheterna i kulturfastigheterna. Den som kommit längst är förstudien om en ny konsthall i Artilleristallarna på Magasinsgatan. Vi arbetar även med en förstudie för nuvarande Konsthallens lokaler och ett ev. Varvs- och industrihistoriskt centrum i Älvstaden på Hisingssidan. På sista mötet innan jul beslutade Kulturnämnden att vi ska genomföra en förstudie för om- och tillbyggnad av Göteborgs konstmuseum. Sten A Olssons stiftelse för forskning och kultur har geröst lovat att stödja det arbetet.
Göteborgs kulturliv är i högsta grad levande och spännande för närvarande. Både de stora institutionerna, som Operan, Symfonikerna och Stadsteatern har spännande repertoarer, men inte minst det fria kulturlivet bidrar till att berika stan med teater, film och annat på ett lysande vis. Nu närmast Nordens största filmfest (DN) Göteborgs Internationella Filmfestival. Ser fram emot den, och så mycket annat under 2013.
Vi ses i vimlet!
Stora Teatern öppnade i Kulturnämndens regi, med en underbar föreställning av Cirkus Cirkör. De återkommer inom kort med sin nya Sverige-premiär. Verksamheten börjar allt mer hitta sina former och man kunde presentera ett imponerande utbud med tanke på den korta planeringstiden. Martin hansson rekryterade som teaterchef under året.
Barnkulturåret genomfördes och Frilagret, Göteborgs kulturhus för unga, kunde öppna i samband med Kulturkalaset, som för övrigt var större och mera mångfacetterat än någonsin.
Museerna presenterade välbesökta utställningar. Göteborgs konstmuseum hade en mycket populär Bacon-Warhol-utställning, och Götaplatsen blev en av sommarens nya mötesplatser med den magnifika uteserveringen Bar himmel och senare det till koncept-krog ombyggda cafeet, Mr P. Röhsska fick stor uppmärksamhet för "Ond design" och vi håller på med rekrytering av ny museichef, Göteborgs stadsmuseum öppnade sin jubileumsutställning och nyöppnade Barnens museum. Cornelia Lönnroth blev ordinarie museichef på Stadsmuseet strax innan jul och Sjöfartsmuseet hade fullt upp med alla besökare efter nyöppningen av våning tre och visade den internationellt uppmärksammade utställningen "Hard Rain".
Under året har kulturnämnden fattat ett flertal viktiga beslut som vi kommer att arbeta med att effektuera under 2013. Vi arbetar för högtryck med etableringen av en litterär mötesplats; rum för litteratur eller som en del väljer att kalla det Litteraturhus, i Lagerhuset vid Heurlins plats. I någon mån är ju huset redan ett litteraturens hus med ett flertal bokförlag, tidskrifter, medieverkstäder och annan närliggande verksamhet. Men det kommer att bli bra med en öppen scen i huset, det saknas idag i Göteborg. Vi siktar på att komma igång efter sommaren. Just nu pågår ombyggnation av lokaler, planering av verksamheten och liknande.
Vi arbetar med flera förstudier för att utveckla verksamheterna i kulturfastigheterna. Den som kommit längst är förstudien om en ny konsthall i Artilleristallarna på Magasinsgatan. Vi arbetar även med en förstudie för nuvarande Konsthallens lokaler och ett ev. Varvs- och industrihistoriskt centrum i Älvstaden på Hisingssidan. På sista mötet innan jul beslutade Kulturnämnden att vi ska genomföra en förstudie för om- och tillbyggnad av Göteborgs konstmuseum. Sten A Olssons stiftelse för forskning och kultur har geröst lovat att stödja det arbetet.
Göteborgs kulturliv är i högsta grad levande och spännande för närvarande. Både de stora institutionerna, som Operan, Symfonikerna och Stadsteatern har spännande repertoarer, men inte minst det fria kulturlivet bidrar till att berika stan med teater, film och annat på ett lysande vis. Nu närmast Nordens största filmfest (DN) Göteborgs Internationella Filmfestival. Ser fram emot den, och så mycket annat under 2013.
Vi ses i vimlet!
fredag 14 december 2012
Rafaels sista år - en utställning på Louvren
Det verkar inte som utnämningen till Vatikanens chefsarkitekt påverkade Rafael i någon högre utsträckning, utan hans produktiva tid pågick fram till hans död 1520, "när han egentligen föddes" enligt vissa utsagor. Kanske man kan säga att det var hans världsrykte som föddes, en process som man nu tagit sig an att problematisera i en magnifik utställning på Louvren.
Det är som att träda in i en en annan dimension, en värld av bedövande vackra kulisser, indränkt i den för tiden dominerande bibliska idévärlden, som förstås också var huvudtema i arbetet för påven.
Det är just själva kulissmåleriet, det som delvis påminner om det endimensionella ikonmåleriet som jag inte kan befria mig ifrån. Det är som på medeltiden, men ändå inte. Perspektiven finns där, men ändå skapas en yta som är så perfekt och lysande stark att den nästan spränger sina egna former. I ett av rummen hänger några prinsar och påvar bredvid varandra, på rad. Alla tittar åt höger.
I ett annat rum finns en mera uppbruten skldring av en offentlig stening av en förbrytare, kanske dömd av gatumobben, möjligen dömd av en mera ordnad rättegång. Hur som helst, offret lär inte ha överlevt den behandlingen. Jag vet inte varför jag kommer att tänka på den sk. granskande journalistiken?
Jag vet inte heller vilka färger som lyser klarast i denna rafaelitiska bildvärd, men jag tror att det är rött och blått. Rött för blodet och blått för himlen. Kanske var det kärnan i Rafaels bild av världen, tänker jag när jag sitter utomhus med en kopp kaffe i solväggen på en uteservering vid Café Les Deux Magots och tittar ned mot den säregna kyrkan St.Germain-de-Prés. Den är i sig ett exempel på en annan tidsövergång, med sina romanska rundbågade fönster, men gotiska kyrkskepp. Där inne repeterar barnen ett julspel, de väsnas enormt. Allt är som det ska.
Det är som att träda in i en en annan dimension, en värld av bedövande vackra kulisser, indränkt i den för tiden dominerande bibliska idévärlden, som förstås också var huvudtema i arbetet för påven.
Det är just själva kulissmåleriet, det som delvis påminner om det endimensionella ikonmåleriet som jag inte kan befria mig ifrån. Det är som på medeltiden, men ändå inte. Perspektiven finns där, men ändå skapas en yta som är så perfekt och lysande stark att den nästan spränger sina egna former. I ett av rummen hänger några prinsar och påvar bredvid varandra, på rad. Alla tittar åt höger.
I ett annat rum finns en mera uppbruten skldring av en offentlig stening av en förbrytare, kanske dömd av gatumobben, möjligen dömd av en mera ordnad rättegång. Hur som helst, offret lär inte ha överlevt den behandlingen. Jag vet inte varför jag kommer att tänka på den sk. granskande journalistiken?
Jag vet inte heller vilka färger som lyser klarast i denna rafaelitiska bildvärd, men jag tror att det är rött och blått. Rött för blodet och blått för himlen. Kanske var det kärnan i Rafaels bild av världen, tänker jag när jag sitter utomhus med en kopp kaffe i solväggen på en uteservering vid Café Les Deux Magots och tittar ned mot den säregna kyrkan St.Germain-de-Prés. Den är i sig ett exempel på en annan tidsövergång, med sina romanska rundbågade fönster, men gotiska kyrkskepp. Där inne repeterar barnen ett julspel, de väsnas enormt. Allt är som det ska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
