Filmfestivalen, Helma Sanders-Brahms och After Dark

Det är en intensiv vecka i kulturstaden Göteborg. Sedan några dagar är det full fart i förberedelserna för årets största händelse i den svenska filmvärlden; Göteborgs Internationella Filmfestival. Jag ser verkligen fram emot öppningsfilmen Kon-Tiki om några timmar. Det finns inget som ett soldränkt Stilla havet på ett vintermörkt Västkusten. En av festivalens hedersgäster, Margaretha von Trotta, som i år fått Dragon Honorary Award har tyvärr blivit sjuk och kan inte komma.
Igår fick jag möjligheten att samtala ett par timmar med en lika intressant tysk filmare, Helma Sanders-Brahms, som under det här läsåret gästföreläser på Filmhögskolan. Hennes klassiker Tyskland bleka moder är fortfarande ett öppet sår på vissa håll i Tyskland. Filmen Clara om Clara Schumann kom för bara ett par år sedan och var en finstämd skildring. Vi talar om den europeiska filmens originalitet och hon drömmer sig tillbaka till 70-talets Tyskland och Paris, som kanske var den period när den europeiska filmen stod på sin höjdpunkt. Men det är inte bara nostalgi. Hon pekar framåt och berättar hur hon anser att man skulle kunna göra betydelsefull europeisk film även i framtiden, inte minst genom att falla tillbaka på den särpräglade historien och de många kulturerna. Kanske kan hon bidra till det i sin undervisning på Filmhögskolan? Jag tror det.
Gårdagskvällen avslutades på Rondo och premiären av dragshowen med After Dark, som tydligen nu hållit på i 37 (!) år. Jag har något svagt minne av att ha sett delar av det på gamla nattklubben Compagniet under andra halvan av sjuttiotalet, men är inte riktigt säker. Däremot minns jag storhetstiden på Trägårn  i början av åttiotalet. Nu slår det mig med vilken suveränitet man behärskar dragshowens alla komponenter. Fokuseringen på schlager och melodifestivaler, på kvinnliga primadonnor, tonartshöjningen i sista versen, de mer eller mindre plumpa sexskämten, strass, plymer, glitter och en högt tempo, rakt igenom.
Men Christer Lindarv överraskar ändå på slutet genom att prata om allas likavärde på ett uppriktigt, lite naivt vis och får sympatierna helt på sin sida när clownens sorgsna öga börjar rinna lite grand - the show must go on, även när showen är slut och han sitter där i logen och sminkar av. Det är lite Edith Piaf över det hela - "Je ne regrette rien", men också en ödmjukhet som kan vara möjlig att uppnå först när man gjort allt, sett allt och ändå inte riktigt hittat de vises sten, utan sitter där och bara är fascinerad över undret.
Så även en av de sista kommentarerna, när publiken stod upp och klappade in ytterligare ett extranummer,
kändes äkta: "Götet är Götet".

Musikens språklikhet - Theodor W Adornos förhållande till samtida komposition och översättningens olösbara paradoxer.

Sedan ett par veckor är jag på all ledig tid djupt försjunken i den tyske filosofen Theodor W Adornos korta, men mycket distinkta text om 1800- och 1900-talens kompositörer och deras relation till harmonilära, tonalitet och deras eventuella hållning till musiken som ett språkliknande grammatiskt system.
Tillsammans med en nära vän översätter jag den till svenska  för en kommande publikation.
En sak slår mig. Jag har förstås närläst texten på tyska, men också av intresse i engelsk översättning. Språklikheten, men också språkolikheten, mellan svenska, tyska och engelska blir så drabbande uppenbar. När Adorno skriver Begriff på tyska väljer jag ordet begrepp på svenska, medan det på engelska blir concept.
Likheten mellan tyska och svenska gör att en engelsk översättning snarare leder fel än kan vara till någon hjälp. Kanske har det med engelskans mera syntetiska karaktär att göra, där just begreppsligheten är helt annorlunda än i den analytiska tyskan. Jag har förstås varit medveten om denna skillnad förut, men det finns nästan ingen övning som skärper den språkliga upplevelsen och känslan som den närkamp det är att översätta från ett annat språk.
Anser då Adorno att musiken är ett språk eller bara ett i vissa fall språkliknande system, där tonaliteten och
harmonierna betecknar syntax och vokabulär? Ja, den spännande upplösningen får man vänta på tills dess att texten är publicerad någon gång under våren.

Året som gått - året som kommer.

Ur mitt perspektiv var 2012 ett spännande år för Kulturförvaltningen. Stadsbiblioteket lyckades fånga upp en stor del av sina besökare med de sk nischbiblioteken; "300 kvadrat" på Södra Hamngatan, "Global" och "Dynamo" på Stadsmuseet och "Miini" på Röhsska. Ombygganden av själva Stadsbiblioteket rullar på bra och håller än så länge både tidsplan och budget för ombyggnaden. Planerad öppning är Världsboksdagen den 23/4 2014.
Stora Teatern öppnade i Kulturnämndens regi, med en underbar föreställning av Cirkus Cirkör. De återkommer inom kort med sin nya Sverige-premiär. Verksamheten börjar allt mer hitta sina former och man kunde presentera ett imponerande utbud med tanke på den korta planeringstiden. Martin hansson rekryterade som teaterchef under året.
Barnkulturåret genomfördes och Frilagret, Göteborgs kulturhus för unga, kunde öppna i samband med Kulturkalaset, som för övrigt var större och mera mångfacetterat än någonsin.
Museerna presenterade välbesökta utställningar. Göteborgs konstmuseum hade en mycket populär Bacon-Warhol-utställning, och Götaplatsen blev en av sommarens nya mötesplatser med den magnifika uteserveringen Bar himmel och senare det till koncept-krog ombyggda cafeet, Mr P. Röhsska fick stor uppmärksamhet för "Ond design" och vi håller på med rekrytering av ny museichef, Göteborgs stadsmuseum öppnade sin jubileumsutställning och nyöppnade Barnens museum. Cornelia Lönnroth blev ordinarie museichef på Stadsmuseet strax innan jul och Sjöfartsmuseet hade fullt upp med alla besökare efter nyöppningen av våning tre och visade den internationellt uppmärksammade utställningen "Hard Rain".
Under året har kulturnämnden fattat ett flertal viktiga beslut som vi kommer att arbeta med att effektuera under 2013. Vi arbetar för högtryck med etableringen av en litterär mötesplats; rum för litteratur eller som en del väljer att kalla det Litteraturhus, i Lagerhuset vid Heurlins plats. I någon mån är ju huset redan ett litteraturens hus med ett flertal bokförlag, tidskrifter, medieverkstäder och annan närliggande verksamhet. Men det kommer att bli bra med en öppen scen i huset, det saknas idag i Göteborg. Vi siktar på att komma igång efter sommaren. Just nu pågår ombyggnation av lokaler, planering av verksamheten och liknande.
Vi arbetar med flera förstudier för att utveckla verksamheterna i kulturfastigheterna. Den som kommit längst är förstudien om en ny konsthall i Artilleristallarna på Magasinsgatan. Vi arbetar även med en förstudie för nuvarande Konsthallens lokaler och ett ev. Varvs- och industrihistoriskt centrum i Älvstaden på Hisingssidan. På sista mötet innan jul beslutade Kulturnämnden att vi ska genomföra en förstudie för om- och tillbyggnad av Göteborgs konstmuseum. Sten A Olssons stiftelse för forskning och kultur har geröst lovat att stödja det arbetet.
Göteborgs kulturliv är i högsta grad levande och spännande för närvarande. Både de stora institutionerna, som Operan, Symfonikerna och Stadsteatern har spännande repertoarer, men inte minst det fria kulturlivet bidrar till att berika stan med teater, film och annat på ett lysande vis. Nu närmast Nordens största filmfest (DN) Göteborgs Internationella Filmfestival. Ser fram emot den, och så mycket annat under 2013.
Vi ses i vimlet!

Rafaels sista år - en utställning på Louvren

Det verkar inte som utnämningen till Vatikanens chefsarkitekt påverkade Rafael i någon högre utsträckning, utan hans produktiva tid pågick fram till hans död 1520, "när han egentligen föddes" enligt vissa utsagor. Kanske man kan säga att det var hans världsrykte som föddes, en process som man nu tagit sig an att problematisera i en magnifik utställning på Louvren.
Det är som att träda in i en en annan dimension, en värld av bedövande vackra kulisser, indränkt i den för tiden dominerande bibliska idévärlden, som förstås också var huvudtema i arbetet för påven.
Det är just själva kulissmåleriet, det som delvis påminner om det endimensionella ikonmåleriet som jag inte kan befria mig ifrån. Det är som på medeltiden, men ändå inte. Perspektiven finns där, men ändå skapas en yta som är så perfekt och lysande stark att den nästan spränger sina egna former. I ett av rummen hänger några prinsar och påvar bredvid varandra, på rad. Alla tittar åt höger.
I ett annat rum finns en mera uppbruten skldring av en offentlig stening av en förbrytare, kanske dömd av gatumobben, möjligen dömd av en mera ordnad rättegång. Hur som helst, offret lär inte ha överlevt den behandlingen. Jag vet inte varför jag kommer att tänka på den sk. granskande journalistiken?
Jag vet inte heller vilka färger som lyser klarast i denna rafaelitiska bildvärd, men jag tror att det är rött och blått. Rött för blodet och blått för himlen. Kanske var det kärnan i Rafaels bild av världen, tänker jag när jag sitter utomhus med en kopp kaffe i solväggen på en uteservering vid Café Les Deux Magots och tittar ned mot den säregna kyrkan St.Germain-de-Prés. Den är i sig ett exempel på en annan tidsövergång, med sina romanska rundbågade fönster, men gotiska kyrkskepp.  Där inne repeterar barnen ett julspel, de väsnas enormt. Allt är som det ska.

En djefla blick - August Strindberg på Göteborgs konstmuseum

Framför sitt skrivbord i sitt arbetsrum hade Henrik Ibsen en målning av Edvard Munch som föreställde August Strindberg. Längst ned stod det A. Stindberg. Ibsen lär ha sagt att han inte kan skriva en enda rad utan den där galningens blick på sig. Och Strindbergs blick är så drabbande och intensiv att de fotografier, ofta självporträtt, som finns kvar ibland nästan är svåra att uthärda.
En sak jag alltid tyckt varit påfallande är hur uttrycket i blicken också ändrar sig efter hand, som åren går. Den unge Strindberg ser ut som om han ständigt är på väg att gå till attack, på samma gång en grund och i mina ögon både osympatisk och nästan debil blick.
Efter hand, som livet lär honom att både krypa och gå förändras uttrycket och ilskan går över i förstrött intresse, för att mot slutet av hans liv vara en blick så tom på alla aggressioner och istället fylld av vemod, att den berör starkt utan att vara påträngande. De intressantaste bilderna är, enligt min mening, från 1907 och framåt, från promenaderna på Drottninggatan, från tiden han skrev den i mina ögon finaste av alla hans romaner, Ensam.
Strindbergs fotografi har fått förnyad aktualitet. Jag såg en utmärkt utställning på Fotografiska i Stockholm i somras, och nu har turen kommit till Göteborg, med en delvis helt annan, men inte mindre intressant hängning.
Ända sedan jag första gången såg en oljemålning av Strindberg på Bonniers kontor i Stockholm för en så där kanske knappt tjugo år sedan, har jag varit fascinerad av hans måleri. Några bilder ur museets egna samlingar finns med i denna utställning och även de kan karaktäriseras som ett resultat av Strindbergs blick, dock inifrån och ut, med fokus på objektet. I denna utställning hänger direkt in till höger "Blommor på en mur". Den är på något vis representativ för de strindbergska målerimotiven, ljus och färgkaskader in mot ett centrum, där det inte finns någon väg ut, men det det samtidigt inte spelar någon roll. Man vill ändå inte lämna.

Lars Noréns Fragmente på Folkteatern

Redan den tyska pluralformen i titeln slog mig - Fragmente. Kanske finns det en koppling till det tyska, romantiska fragmentet? I sitt gedigna verk i ämnet, Skillnadens konst. Sex kapitel om moderna fragment skriver Anders Olsson; "Vad gäller verkbegreppet har Friedrich Schlegel uttryckt förändringens natur i de berömda och ofta citerade orden ur Atenäum-fragmenten från 1798: ´Många av de gamlas verk har blivit fragment. Många av de nyas verk är det redan vid sin tillblivelse.´
I Lars Noréns fall kan vi med all säkerhet hävda att det handlar om fragment redan i sin tillblivelse.
I programmet finns elva fragmentariska punkter, hämtade ur olika källor om barnfattigdom och social och ekonomisk segregation i Göteborg. Ett av dem lyder: "Bland barn till ensamstående föräldrar är barnfattigdomen 28,2 %. Bland barn till sammanboende föräldrar är barnfattigdomen 9,0%" och "I Bergsjön är barn som lever i det som definieras som fattigdom mer än 50%. I Torslanda är siffran 2%."
Båda dessa fragment säger förstås så mycket mer än de par, tre rader de utgör. De är inte skrivna som fragment, utan som delar av en annan, större text.
När jag ser Noréns elektriska pjäs i Sofia Jupithers regi, är det som om de här fragmenten får liv, kliver ut ur Ungdomsstyrelsens och Rädda Barnens rapporter och fortsätter sina liv på scenen.Hur hanterar man en utsaga som att sonen bara har ett par gummiskor och nu kommer vintern, men mamman har inga pengar att köpa ett par vinterskor?
I Fragmente spelas ett antal människoöden upp. De kämpar på, de lever i yttersta armod. De möts, skiljs åt, träffar på varandra i nya situationer, eller också i annan skepnad. De glider isär igen, nästan drömlikt, som i Strindbergs drömspelsteknik. Den i mina ögon drivande dramatiska figuren är Jonas Sjöqvists havererade machoman, som gör sånt som sådana män brukar göra. Slår, försöker ta det han vill ha, men till slut ändå förlorar sig själv. Sjöqvist spelar genialt. hans fragmentariska gestalt är hård och skör, monstruös och ynklig, likgiltig och empatisk. - allt på samma gång.
De här fragmenten läggs invid varandra och skapar en helhet, men det är förstås en trasig helhet som bara överträffas av den sorgliga verklighet man försöker gestalta.

Göteborg - världens näst mest prisvärda resmål, enligt Lonely Planet

Hur ska man förstå bilden av Göteborg? Vad är viktigt att lyfta fram, att problematisera? Liknande frågor ställdes i anslutning till mitt förra inlägg om bilden av Göteborg i New York Times, och de är värda att fundera vidare över. Utan större åthävor kanske man ändå kan säga att det också är viktigt att hålla isär hur vi själva ser på Göteborg -vi som bor, verkar eller lever här och hur omvärlden gör det.
I tider av mediernas allt mer sviktande trovärdighet är kanske New York Times en av de sista bastionerna på en hög nivå när det gäller att bevaka världen utifrån god publicistisk sed, seriös granskande journalistik och med en nyhetsvärdering som skiljer sig från lokalblaskornas personfixering, skandaljournalistik och allmänt egocentriska och egna omnipotenta maktaanspråk.
När nu världens mest ansedda reseguide, Lonely Planet, rankar Göteborg som världens näst mest prisvärda resmål måste man kanske ta sig en funderare på hur vi själva värderar staden vi bor i. Visst, en del av de saker man lyfter fram är att Göteborg är ett Skandinavien i tvärsnitt, med närhet till naturen; både skogarna och haven. Men det är inte bara naturen, utan också kulturmiljöerna och stadslivet. Och Mölndals Kvarnbyn. Kvarnbyn finns sedan medeltiden och när Gustaf II Adolf grundlade Göteborg finansierades uppbyggnaden av magistraten (förvaltningen) med skatteintäkterna från de tretton kvarnarna där. Heden sägs, enligt samma källor, vara fortfarande oskiftad utmark till Fässbergs gård.
Så att Kvarnbyn, som bevarats till eftervärlden i ett mycket kulturhistoriskt och intressant skick tack vare kloka fastighetsägare i samarbete med staden, har äntligen fått det internationella erkännande det är värt.
Mölndals stadsmuseum fick det för några år sedan, som mottagare av Europa Nostra-priset som bästa museum. För oss som bott länge i Mölndal är det ett faktum att större delen av Mölndal är mer centralt i Göteborg än större delen av Göteborg. Det är också ett av skälen till att banden är starka. Mölndals andra viktiga attraktion, Gunnebo Slott & Trädgårdar byggdes av dåtidens rikaste man, John Hall den äldre, en handelsman från Göteborg. Den gemensamma tarditionen förvaltas nu bland annat av Röhsska-Gunnebo-Akademien, som även beforskar området. Det står inte i Lonely Planet, men kan vara bra att känna till i alla fall.

Bilden av Göteborg i New York Times och Göteborg

På kort tid har det publicerats artiklar i Scanorama och New York Times om Göteborgs attraktionskraft som stad. Man lyfter fram andra saker i Göteborg än det som vanligtvis marknadsförs i turistbroschyrerna och på turistmässor- mer råbarkade sidor, autentiska arbetarfik, Röda sten, Långgatorna, Stigbergstorget - kort sagt miljöer som inte är varken evenemangsstaden eller Liseberg. Igår skrev Agnes Arpi en artikel på GTs kultursida om detta fenomen och för en tid sedan kommenterade Gabriel Byström Scanoramas liknande artikel i en krönika.
Vad båda skribenterna har gemensamt är att de verkar tro att den här typen av skildringar skulle vara någon sorts nederlag för Göteborg, Göteborg & Co och andra som arbetar med att marknadsföra staden.
I själva verket är det förstås tvärtom. Ingen jag känner vill att Göteborg enbart ska vara en stad med evenemang och nöjesparker, inte heller styrelsen för Göteborg & Co eller dess marknads- eller pressavdelning.
Det finns inga städer som hävdar sig i den internationella konkurrensen om t.ex. evenemang och besökare om man bara fokuserar på evenemang och nöjesparker. Tvärtom är det städer som har andra sidor, icke-kommersiella miljöer, ostyrt folkliv, nyskapande konst, musik och andra former av kreativitet som står sig i längden, både för dem som bor där och för dem som eventuellt skulle vilja besöka stan. Detta är allmängods för alla som arbetar med liknande frågor idag.
Det som är konsten är nog snarare att se till att autonomin finns kvar, att det okontrollerade får vara det även i framtiden och inte låter sig enrolleras i den officiella marknadsföringen. Vid närmare eftertanke är det kanske bra att det skapas en motbild i medierna, även om den råkar vara fel.