Pustervik har sedan 1994 utvecklat en fin gästspelsverksamhet i Göteborg, som är svår att tänka bort i staden. En gästspelsscen utan egen ensemble är spännande på många sätt. Den kan skapa en särskild mötesplats genom sin oförutsägbarhet, sin flexibilitet och sin alldeles speciella dynamik.
De senaste fem åren har Pustervik under Hellen Smitterbergs ledning tagit teatern så långt man kan komma, tror jag. Det ska bli mycket intressant att se hur man lyckas utveckla konceptet på Stora Teatern, när Pustervik flyttar över gästspelsverksamheten dit nästa år.
Med stort intresse läser jag därför Hellen Smitterbergs akademiska uppsats om "Power Stations - Gästspelsscenen i rampljuset", som hon lade fram vid Stockholms Dramatiska Högskola vid vårterminens slut.
Det är en genomlysning av några heta gästspelsscener i Europa, som Mercat de les Flors i Barcelona, The Art Center Campo i Belgien, Kampnagel i Hamburg och Hebbel am Ufer i Berlin.
Stora Teatern bör ha som ambition att skapa en liknande funktion i Sverige, som de här gästspelsscenerna har i respektive land, kan jag tycka.
Särskilt intressant är Mercat de les Flors. Det är ingen slump att den här gästspelsscenen ligger just i Barcelona, som är den största europeiska metropolen vid Medelhavet, med ca 5 miljoner invånare i den utökade regionen. Barcelona var den 12:e mest besökta staden i världen 2010 och är ett av världens ledande turist- och kulturcentra. För alla turiststäder av betydelse har kulturen en framskjuten roll. Allt fler städer konkurrerar om globala evenemang av olika slag, men långt ifrån alla kan konkurrera som kulturstäder. Med Stora Teatern mitt på Avenyen kommer Göteborg att stärka sin roll som en levande kulturstad. I en ny undersökning som genomförts av Svensk Näringsliv placerade sig Göteborg som Sveriges näst mest aktiva kulturstad efter Lund. Inte minst det mycket väl fungerande Stadsbiblioteket med sina höga besökssiffror bidrar till detta.
Men detta visar samtidigt att Göteborg har en potential att bli en ännu bättre kulturstad, och dämed allt mer attraktiv på många andra sätt. Med de pågående förbättringarna på Götaplatsen, med ett ombyggt Stadsbibliotek och utvecklingen av Göteborgs Konstmuseum, samtidigt som Stadsteatern snart har kommit tillbaka till de höjder man nådde på sjuttiotalet kan man verkligen tala om en renässans för Götaplatsen, Symfonikernas framgångar bidrar förstås i hög grad till detta.
Med en dynamisk gästspelsscen med ett mångfacetterat program och diverse sidoaktiviteter för barn och ungdomar och musik, ansluter Stora Teatern till det nya folklivet som uppstått runt Kungstorget, Hotell Avalon, Saluhallen och de många uteserveringarna. Om ett par år kommer området sannolikt att vara "The Hottest Spot in Town" under sommarhalvåret.
Längst ned vid älven ligger Göteborgsoperan, som efter utbyggnad möjligen kan bedriva verksamhet även under sommaren. Då blir det ett råstarkt stråk mellan Götaplatsen och Operan.
Mitt på detta stråk ligger då Stora Teatern. Ett bättre läge fär en gästspelsscen kan man knappast tänka sig. I Barcelona har Mercat de les Flors nyligen firat sitt 25-årsjubileum. Man har utvecklat dansen på senare år och den konstnärlige ledaren, Francesc Casadéus plan för teatern är att man ska arbeta med det nyskapande, den unga scenkonsten, skapa residensmöjligheter för gästande konstnärer och samproduktioner. Självklart arbetar man med ett utvecklat program med föreställningar utifrån en fastlagd spelplan, med ett aktivt publikarbete och ett strukturerat arbete med forskningsanknytning, utgivning av tidskrifter, arkiv för dans och bokutgivning om dans och scenkonst.
Genom att teatern har en tredelad finansiering som är kommunal, regional och nationell skapas förstås också ekonomiska förutsättningar för en omfattande kringverksamhet.
Om Stora Teatern lyckas utveckla nya koncept, kanske i linje med Mercat de les Flors, borde det vara möjligt att hitta likande möjligheter till stärkt finansiering. Vi får väl se vad som blir möjligt att göra.
Det unika med Stora Teaterns lokaler idag är att det finns en blackbox som vänder sig västerut mot Kungsparken, som är ungefär lika stor som dagens Pustervikscen. För större föreställningar kan man öppna stora salongen och spela åt andra hållet för upp till 650 personer. Detta är en ökad flexibilitet när det gäller scenen som är avsevärd och som gör det möjligt att ta emot helt andra gästspel än vad man kan idag.
Därför tror jag att vi idag ännu inte insett vidden av vad en stark gästspelsscen på Stora Teatern kan betyda för Göteborgs kulturliv. Jag tror att det egentligen bara är fantasin, eller möjligen bristen på fantasi, som sätter gränserna för vad som är möjligt att göra. Kulturen är stadens själ, som Annelie Hulthén brukar säga. Fantasin, å sin sida, är kulturens och konstens viktigaste drivkraft.
torsdag 14 juli 2011
lördag 2 juli 2011
Nya Paletten inger hopp!
I dagarna utkom Sveriges äldsta renodlade konsttidskrift Paletten med ett nytt nummer (2 2011) och nya redaktörer - trojkan Milou Allerholm, Sinziana Ravini och Fredrik Svensk. Samtliga redaktörer är verksamma som konstkritiker i nationella tidningar och tillhör därmed en tapper men krympande skara. Om konstkritiken för en tynande tillvaro i dagspressen finns fortfarande möjligheten att fördjupa den och föra en helt annan typ av samtal om konstens innehåll, värde, funktion och eventuella autonomi inom ramen för tidskrifter.
Särskilt den sista av dessa frågor verkar sysselsätta redaktionen ganska mycket för närvarande. Förra årets debatt kring framtiden för Göteborgs Konsthall avtäckte en helt ny offentlighet i Konst-Göteborg. Under våren har olika omorganisationsförslag inom ramen för Konstnärliga Fakulteten vid GU diskuterats livligt. Det har funnits en oro för att Valands autonomi är hotad. Vad jag förstår har den oron nu minskat, efter förändringar i förslagen.
Men detta är kanske mer symbolfrågor om konstens rum i staden, snarare än en diskurs om estetik kontra sociologi, estetisk teori contra konstnärlig praktik och estetisk signifikans contra ekonomisk relevans.
I Paletten kan den intresserade finna mycket läsvärda texter om samtliga dessa diskurser. De känns närmast sensationellt bra.
I sin essä "Autonomi i neoliberalismens tidsålder" skriver Sinziana Ravini att hon får svindel av friheten. Att neoliberalismen äter allt motstånd och snabbt inkorporerar de subversiva krafter som förr utmanade systemet. Hon nämner företag/varumärken som Nike, Benetton och Red Bull, vilka kapitaliserar konstnärliga verk och projekt innan de ens funnit sin slutliga form. Samtidigt pågår parallella processer där yttrandefriheten inskränks av politiska skäl, antingen av repressiva stater eller p g a terroristhot, vilket Ravini konstaterar, leder till att den estetiska diskursen istället blir en etisk diskurs där det estetiska värdet har ersatts med verkets eller konstnärens nyhetsvärde.
Detta kontrasterar hon mot Adornos estetiska teori, där Adorno hävdar att "Konstens funktion är att inte ha en funktion", vilket i sig är ett problem av hegelianskt dialektisk karaktär. Just genom att konsten tillskrivs ett syfte, som visserligen är att inte ha ett syfte, skapas just en sådan förutsättning som konstens syfte är att INTE ha. Med andra ord, den hegelianska ormen biter sig själv i svansen, det finns ingenting utanför systemet, eftersom systemet alltid hinner upp den som ger sig av därifrån.
Längre bak i häftet inleder Sven-Olof Wallenstein en serie krönikor om estetikens grundtexter, denna gång om Alexander Gottlieb Baumgarten som levde under första halvan av 1700-talet, och var, enligt Wallenstein, den som konstituerade det moderna begreppet estetik, en förelöpare till Immanuel Kant, som de facto kommit att bli en av hörnstenarna i det eurocentriska tänkandet kring konst, kritik och estetiska värdegrunder.
Utanför denna tradition har Sarat Maharaj verkat. Marharaj är aktuell som curator för Göteborgs Internationella Konstbiennal, som öppnar 10 september. Maharaj föddes i en indisk familj i Sydafrika där han studerade, flyttade till Storbritanien och fortsatte sin akademiska karriär där. Idag är han professor vid Konsthögskolan i Malmö, som tillhör Lunds universitet.
När jag träffade Sarat Maharaj var det som slog mig först, bortom hans ytterst sympatiska person, den extremt subtila engelska han talar. Det finns inget utanför språket, skriver Jacques Derrida. För varje år som går blir jag allt mer övertygad om att han har rätt. Därför blir det för mig en mycket spännande, men problematisk läsning att följa det spränglärda samtalet mellan Fredrik Svensk och Sarat Maharaj. Det rör sig i stora stycken om hur den utomeuropeiska konsten förhåller sig till den eurocentriska bildningstraditionen. Det är ingen slump att Fredrik Svensk tar spjärn just mot den tidigare nämnde Baumgarten.
Även om det självfallet är så att utomeuropeisk konst har funnits tusen år innan Europa växt fram ur sumpmarker och storskogar frågar jag mig om Sarat Maharaj verkligen kan tala från en outsider-position? Hela det brittiska imperiet byggde på ett kulturellt top-down management. Man skapade RP, Recieved Pronunciation, som gjorde det möjligt för vilken undersåte som helst i "the commonwealth" att bli en del av den språkliga eliten. RP, till skillnad från den mera kända Oxford-engelskan, är den sanna klassmarkören i den engelskspråkiga världen.
Det finns ingenting utanför språket, inte heller för Sarat Maharaj.
Däremot anser han att konsten ska vara ett scenario för det okända, utan ett transcendental mål eller utopi i vanlig mening. Det är en ambition som av alla försök i detta utomordentligt läsvärda nummer av Paletten ändå kanske kommer närmast ett sätt att definiera vad konstnärlig autonomi skulle kunna vara. Genom att lansera det okända som överordnad kategori skapar Maharaj en osäkerhet som i bästa dialektisk anda BÅDE tillåter en position utanför systemet som i traditionell mening är autonom, men samtidigt skapar ett möjligt rum innaför systemet som kan härbergera estetiska frågeställningar, sociala komplikationer och politisk-ekonomiska maktspel. Det är kanske, som Maharaj gör, genom att ersätta "antingen-eller" med "både-och" som den binära oppositionen mellan autonomi och inordning i systemet möjligen kan upphävas.
Till en ny nivå.
Särskilt den sista av dessa frågor verkar sysselsätta redaktionen ganska mycket för närvarande. Förra årets debatt kring framtiden för Göteborgs Konsthall avtäckte en helt ny offentlighet i Konst-Göteborg. Under våren har olika omorganisationsförslag inom ramen för Konstnärliga Fakulteten vid GU diskuterats livligt. Det har funnits en oro för att Valands autonomi är hotad. Vad jag förstår har den oron nu minskat, efter förändringar i förslagen.
Men detta är kanske mer symbolfrågor om konstens rum i staden, snarare än en diskurs om estetik kontra sociologi, estetisk teori contra konstnärlig praktik och estetisk signifikans contra ekonomisk relevans.
I Paletten kan den intresserade finna mycket läsvärda texter om samtliga dessa diskurser. De känns närmast sensationellt bra.
I sin essä "Autonomi i neoliberalismens tidsålder" skriver Sinziana Ravini att hon får svindel av friheten. Att neoliberalismen äter allt motstånd och snabbt inkorporerar de subversiva krafter som förr utmanade systemet. Hon nämner företag/varumärken som Nike, Benetton och Red Bull, vilka kapitaliserar konstnärliga verk och projekt innan de ens funnit sin slutliga form. Samtidigt pågår parallella processer där yttrandefriheten inskränks av politiska skäl, antingen av repressiva stater eller p g a terroristhot, vilket Ravini konstaterar, leder till att den estetiska diskursen istället blir en etisk diskurs där det estetiska värdet har ersatts med verkets eller konstnärens nyhetsvärde.
Detta kontrasterar hon mot Adornos estetiska teori, där Adorno hävdar att "Konstens funktion är att inte ha en funktion", vilket i sig är ett problem av hegelianskt dialektisk karaktär. Just genom att konsten tillskrivs ett syfte, som visserligen är att inte ha ett syfte, skapas just en sådan förutsättning som konstens syfte är att INTE ha. Med andra ord, den hegelianska ormen biter sig själv i svansen, det finns ingenting utanför systemet, eftersom systemet alltid hinner upp den som ger sig av därifrån.
Längre bak i häftet inleder Sven-Olof Wallenstein en serie krönikor om estetikens grundtexter, denna gång om Alexander Gottlieb Baumgarten som levde under första halvan av 1700-talet, och var, enligt Wallenstein, den som konstituerade det moderna begreppet estetik, en förelöpare till Immanuel Kant, som de facto kommit att bli en av hörnstenarna i det eurocentriska tänkandet kring konst, kritik och estetiska värdegrunder.
Utanför denna tradition har Sarat Maharaj verkat. Marharaj är aktuell som curator för Göteborgs Internationella Konstbiennal, som öppnar 10 september. Maharaj föddes i en indisk familj i Sydafrika där han studerade, flyttade till Storbritanien och fortsatte sin akademiska karriär där. Idag är han professor vid Konsthögskolan i Malmö, som tillhör Lunds universitet.
När jag träffade Sarat Maharaj var det som slog mig först, bortom hans ytterst sympatiska person, den extremt subtila engelska han talar. Det finns inget utanför språket, skriver Jacques Derrida. För varje år som går blir jag allt mer övertygad om att han har rätt. Därför blir det för mig en mycket spännande, men problematisk läsning att följa det spränglärda samtalet mellan Fredrik Svensk och Sarat Maharaj. Det rör sig i stora stycken om hur den utomeuropeiska konsten förhåller sig till den eurocentriska bildningstraditionen. Det är ingen slump att Fredrik Svensk tar spjärn just mot den tidigare nämnde Baumgarten.
Även om det självfallet är så att utomeuropeisk konst har funnits tusen år innan Europa växt fram ur sumpmarker och storskogar frågar jag mig om Sarat Maharaj verkligen kan tala från en outsider-position? Hela det brittiska imperiet byggde på ett kulturellt top-down management. Man skapade RP, Recieved Pronunciation, som gjorde det möjligt för vilken undersåte som helst i "the commonwealth" att bli en del av den språkliga eliten. RP, till skillnad från den mera kända Oxford-engelskan, är den sanna klassmarkören i den engelskspråkiga världen.
Det finns ingenting utanför språket, inte heller för Sarat Maharaj.
Däremot anser han att konsten ska vara ett scenario för det okända, utan ett transcendental mål eller utopi i vanlig mening. Det är en ambition som av alla försök i detta utomordentligt läsvärda nummer av Paletten ändå kanske kommer närmast ett sätt att definiera vad konstnärlig autonomi skulle kunna vara. Genom att lansera det okända som överordnad kategori skapar Maharaj en osäkerhet som i bästa dialektisk anda BÅDE tillåter en position utanför systemet som i traditionell mening är autonom, men samtidigt skapar ett möjligt rum innaför systemet som kan härbergera estetiska frågeställningar, sociala komplikationer och politisk-ekonomiska maktspel. Det är kanske, som Maharaj gör, genom att ersätta "antingen-eller" med "både-och" som den binära oppositionen mellan autonomi och inordning i systemet möjligen kan upphävas.
Till en ny nivå.
söndag 26 juni 2011
Stora Teatern och den fria konkurrensen
Nyligen kunde man läsa i GP om en viss oro för att Stora Teatern i kulturförvaltningens regi skulle bidra till att snedvrida konkurrensen mellan scenerna i staden. Min uppfattning är att den oron är fullständigt ogrundad.
Den konstnärliga gästspelsverksamhet som hittills bedrivits i Pusterviks regi och som även fortsättningsvis kommer att vara kärnverksamheten vid Stora Teatern är inte jämförbar innehållsmässigt med de repertoarer som finns på de fria, kommersiella scenerna i staden. Tvärtom är det kanske så att det visas för lite nutida scenkonst på stadens scener, även om Göteborgs Stadsteater ligger i framkant när det gäller att sätta upp nyskriven svensk dramatik, både på Stora Scenen, Nya Studion och Backa Teater.
Utöver den konstnärliga inriktningen mot gästspel av dans och scenkonst kommer också en del av Stora Teaterns inriktning att vara verksamhet riktad mot barn och ungdomar. Den är inte heller kommersiell.
I den mån kommersiella musikevenemang av god konstnärlig kvalitet förekommer blir dessa arrangemang givetvis på kommersiella villkor.
Den konstnärliga gästspelsverksamhet som hittills bedrivits i Pusterviks regi och som även fortsättningsvis kommer att vara kärnverksamheten vid Stora Teatern är inte jämförbar innehållsmässigt med de repertoarer som finns på de fria, kommersiella scenerna i staden. Tvärtom är det kanske så att det visas för lite nutida scenkonst på stadens scener, även om Göteborgs Stadsteater ligger i framkant när det gäller att sätta upp nyskriven svensk dramatik, både på Stora Scenen, Nya Studion och Backa Teater.
Utöver den konstnärliga inriktningen mot gästspel av dans och scenkonst kommer också en del av Stora Teaterns inriktning att vara verksamhet riktad mot barn och ungdomar. Den är inte heller kommersiell.
I den mån kommersiella musikevenemang av god konstnärlig kvalitet förekommer blir dessa arrangemang givetvis på kommersiella villkor.
söndag 19 juni 2011
Hölderlin och den tyska idealismens äldsta systemprogram
De senaste veckorna har jag av olika skäl kommit att syssla en del med den tyske, romantiske poeten Friedrich Hölderlin och har med stor behållning gått tillbaka till den utomordentligt intressanta utgåvan av tidskriften Kris, som ägnade dubbelnumret 39-40 åt honom. Det var några år sedan jag läste häftet, som kom ut 1989, och det slår mig vilken bredd och vilket djup det var i den publikationen.
Synnerligen intressant är det filosofiska fragment som kallas "Den tyska idealismens äldsta systemprogram". Dåvarande redaktören Daniel Birnbaum reder ut tillkomst och kommentarer förtjänstfullt. De flesta uttolkare verkar överens om att texten kom till genom ett samarbete mellan filosoferna Hegel, Schelling och poeten Hölderlin. Det måste vara unikt i filosofins historia att tre så inflytelserika tänkare kunnat enas kring ett systemprogram. Det skrevs troligen på 1790-talet, när de fortfarande var studenter.
I programmet kan man läsa:
"Poesin erhåller här en högre värdighet, den blir slutligen åter vad den ursprungligen var - mänsklighetens lärarinna, ty det finns inte längre någon filosofi, och ingen historia, endast diktkonsten kommer att överleva de övriga vetenskaperna och konsterna."
Så här ett par hundra år senare, när religionens och filosofins död proklamerats några gånger och likaså historiens slut är det lätt att ansluta till systemprogrammet. Ty det som finns kvar verkar vara ren litteratur - i olika former. Är det inte berättelser i press och TV skapas nya historier, identiteter och livsöden på nätet. Gränserna suddas ut, absolut sanning försvann någon gång runt andra världskriget och värderelativismen slog över i den totala subjektiviteten och jag-kulten runt millennieskiftet.
De tre studenterna visste inte hur rätt de skulle få.
Synnerligen intressant är det filosofiska fragment som kallas "Den tyska idealismens äldsta systemprogram". Dåvarande redaktören Daniel Birnbaum reder ut tillkomst och kommentarer förtjänstfullt. De flesta uttolkare verkar överens om att texten kom till genom ett samarbete mellan filosoferna Hegel, Schelling och poeten Hölderlin. Det måste vara unikt i filosofins historia att tre så inflytelserika tänkare kunnat enas kring ett systemprogram. Det skrevs troligen på 1790-talet, när de fortfarande var studenter.
I programmet kan man läsa:
"Poesin erhåller här en högre värdighet, den blir slutligen åter vad den ursprungligen var - mänsklighetens lärarinna, ty det finns inte längre någon filosofi, och ingen historia, endast diktkonsten kommer att överleva de övriga vetenskaperna och konsterna."
Så här ett par hundra år senare, när religionens och filosofins död proklamerats några gånger och likaså historiens slut är det lätt att ansluta till systemprogrammet. Ty det som finns kvar verkar vara ren litteratur - i olika former. Är det inte berättelser i press och TV skapas nya historier, identiteter och livsöden på nätet. Gränserna suddas ut, absolut sanning försvann någon gång runt andra världskriget och värderelativismen slog över i den totala subjektiviteten och jag-kulten runt millennieskiftet.
De tre studenterna visste inte hur rätt de skulle få.
söndag 12 juni 2011
Röda granitens rike - Lasse Lundberg i Taubes fotspår
Lasse Lundbergs nya bok Röda granitens rike. Från Lysekil till Koster är på många sätt kvintessensen av ett liv ute bland skären i Bohuslän. Lasse Lundberg är kanske den västkustprofil som följer läromästaren Evert Taube i fotspåren, eller ska man kanske säga kölvattnet, allra närmast.
Röda granitens rike är Taubes Ranrike, där hans strövtåg ledde fram till mången skön mö i Grebbestad eller på Malö. Lasse har som Taube, rötter i Göteborg och Bohuslän, och har korsat Atlanten, seglat i länge iKaribien. Det kan jag själv intyga efter en tvådagars segling från St Vincent till Union Island i Grenadinerna, under ivrigt planerande av nya seglingsäventyr mellan Florida och Sydamerika i småbåtar, en svensk armada av medlemmar från "To The Bitter End Yacht Club" i Tortola.
Men inte bara Karibien är Taubes och Lundbergs hemmavatten. Även de provencalska bergens blåa bård har varit den horisont som Lundberg skålat god natt emot, läppjande på nyskördat bruksvin från vinkooperativet i Cogolin. Där, i Grimaud, vill jag minnas att jag i början av åttiotalet korrekturläste Lasses första bok - Ordbok för sneseglare - en hårdkokt sak för absolut inbitna kryssfocks-fanatiker.
Författarskapet, såväl som de nya horisonterna har vidgats sedan dess, och genom min mångåriga vänskap med Lasse ska jag kanske avstå från värdeomdömen om boken. Men för mig är det förstås rolig läsning. Jag kan inte låta bli att fastna vid utläggningen om Olav Tryggvasson och det mystiska slaget vid Svolder, som i geografin placerats alltifrån södra Östersjön upp till norska gränsen.
En annan Bohus-skrönikör, Stellan Johansson i Hamburgssund, hävdar med envishet att Svolder i själva verket var Vedholmen ute vid Väderöfjordens rand, en teori som bekräftats av amerikanska litteraturforskare som genomfört empiriska experiment och drivit från Nordsjön in till svenska kusten och från alla positioner hamnat inne vid Väderöarna.
Även Väderöarnas störste berättare, Karl-Allan Nordblom har tänkt kring hällristningarna på Vedholmen och i andra utgåvan av sin fina bok Väderöarna också utvecklat de enigmatiska ristningar som finns i "Kyrkan", en karaktäristisk mötesplats ute på Storön, där vissa bilder kan återfinnas längs kusten, på Vinga, där t.ex. Taube växte upp.
Lite stolt blir jag också över Gabriel Sandmarks hjältemod när han i augustistormen 1871 räddade 7 franska sjömän i 40 sekundmeter utanför Väderöarna. Kaptenen, René Leljère, även kallad Le Gac, avled några dagar senare i gubbens säng hemma på Hästvom, men de sex andra sjömännen bodde därute hela vintern och tog första hyran hem till Frankrike när vårisarna släppt 1872. Gabriel Sandmark var min farmors farfars far.
Det som ger den här boken en alldeles särskild inriktning är också Harald Rylanders distinkta och kärleksfulla fotografi. På sidan 114 finns en närbild av Folke på Korsö när han rensar makrill efter ett lyckosamt dörjefiske. Den bilden är en fin sammanfattning av det kärva Bohuslän, den röda granitens och den blå blåstens rike.
Röda granitens rike är Taubes Ranrike, där hans strövtåg ledde fram till mången skön mö i Grebbestad eller på Malö. Lasse har som Taube, rötter i Göteborg och Bohuslän, och har korsat Atlanten, seglat i länge iKaribien. Det kan jag själv intyga efter en tvådagars segling från St Vincent till Union Island i Grenadinerna, under ivrigt planerande av nya seglingsäventyr mellan Florida och Sydamerika i småbåtar, en svensk armada av medlemmar från "To The Bitter End Yacht Club" i Tortola.
Men inte bara Karibien är Taubes och Lundbergs hemmavatten. Även de provencalska bergens blåa bård har varit den horisont som Lundberg skålat god natt emot, läppjande på nyskördat bruksvin från vinkooperativet i Cogolin. Där, i Grimaud, vill jag minnas att jag i början av åttiotalet korrekturläste Lasses första bok - Ordbok för sneseglare - en hårdkokt sak för absolut inbitna kryssfocks-fanatiker.
Författarskapet, såväl som de nya horisonterna har vidgats sedan dess, och genom min mångåriga vänskap med Lasse ska jag kanske avstå från värdeomdömen om boken. Men för mig är det förstås rolig läsning. Jag kan inte låta bli att fastna vid utläggningen om Olav Tryggvasson och det mystiska slaget vid Svolder, som i geografin placerats alltifrån södra Östersjön upp till norska gränsen.
En annan Bohus-skrönikör, Stellan Johansson i Hamburgssund, hävdar med envishet att Svolder i själva verket var Vedholmen ute vid Väderöfjordens rand, en teori som bekräftats av amerikanska litteraturforskare som genomfört empiriska experiment och drivit från Nordsjön in till svenska kusten och från alla positioner hamnat inne vid Väderöarna.
Även Väderöarnas störste berättare, Karl-Allan Nordblom har tänkt kring hällristningarna på Vedholmen och i andra utgåvan av sin fina bok Väderöarna också utvecklat de enigmatiska ristningar som finns i "Kyrkan", en karaktäristisk mötesplats ute på Storön, där vissa bilder kan återfinnas längs kusten, på Vinga, där t.ex. Taube växte upp.
Lite stolt blir jag också över Gabriel Sandmarks hjältemod när han i augustistormen 1871 räddade 7 franska sjömän i 40 sekundmeter utanför Väderöarna. Kaptenen, René Leljère, även kallad Le Gac, avled några dagar senare i gubbens säng hemma på Hästvom, men de sex andra sjömännen bodde därute hela vintern och tog första hyran hem till Frankrike när vårisarna släppt 1872. Gabriel Sandmark var min farmors farfars far.
Det som ger den här boken en alldeles särskild inriktning är också Harald Rylanders distinkta och kärleksfulla fotografi. På sidan 114 finns en närbild av Folke på Korsö när han rensar makrill efter ett lyckosamt dörjefiske. Den bilden är en fin sammanfattning av det kärva Bohuslän, den röda granitens och den blå blåstens rike.
tisdag 7 juni 2011
Intervju med Åsa Lantz
Åsa Lantz och jag träffas för lunch på Swea Hof i närheten av Kulturförvaltningen för en eventuell flytt av Pustervik till Stora Teatern. Men ganska snart märker vi att vi har ett gemensamt intresse i Selma Lagerlöf och samtalet återkommer hela tiden till Selmas berättarkonst. Dagen innan hade Åsa varit på en tillställning där Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen diskuterades.
- Lustigt att vi kom att prata om Selma nu, säger Åsa. Murakami har i sin bok lite av samma berättarstrategi som Selma. De är båda författare som tar sin läsare i handen och säger: "Kom så ska jag berätta en historia." Sen bär det av. Personer kommer in och gör utvikningar i sidohistorier som kan bli uppåt 35 sidor långa och man är med hela vägen. Båda kan vara håda mot sina karaktärer, låter dem förlora allt och börja om från början.
Jag påminner om, hur Horace Engdahl en gång, i samband med en nyutgåva av Gösta Berlings saga i en essä i DN skrev att: "Den som kan läsa Gösta Berling utan att gråta måste lämna litteraturen."
Vi enas om att det finns en vildhet i romanen som är helt oväntad. Skildringarna av Göstas möten med Marianne Sinclair och Anna Stjärnhök är bland det mest gripande man kan tänka sig. Jag har alltid intresserat mig för tidsskildringarna i dessa ögonblick av förälskelse, av det Faustiska temat, av pakten med djävulen under kavaljerernas år vid makten, det bittra slutet. Mariannes skönhet förstörd av koppärren och den slutliga försoningen när priset måste betalas.
Åsa säger att Kejsaren av Portugallien egentligen betytt mer för henne.
-Det som berör mig är kärleken som går över alla gränser, som slår över i vansinne. Hur svårt det är att älska och bli älskad. Slutscenen vid bryggan, när den olycklige kejsaren tar språnget ut i sjön mot båten och drunknar är den yttersta konsekvensen. Inget blir kvar.
Tills slut lyckas vi lämna Selma i historiens dunkel, om än i samtidens ljus, och kommer in på Stora Teatern. När jag beskriver hur vi ser på möjligheterna att utöver Pusterviks scenkonst, som är kärnan, låta barn och ungdomar stå på scenen kan Åsa inte hålla sig längre, utan avslöjar att i hennes kommande roman, som heter Vår man i Shanghai finns en sidoberättelse som handlar om en rik kinesisk affärsman som vill sponsra ungdomsverksamhet - på Stora Teatern, Villkoret är att man måste övertala Stadsteaterns chef att göra ett visst gästspel på en scen i Shanghai, och det är möjligen inte det lättaste....
Så för mig finns det många skäl för mig att läsa Åsa Lantz nya roman, som är hennes fjärde efter debuten 1996 med Skrud. Det är samtidigt den andra i den sk. Genesis-trilogin, en romansvit hon anspråkslös kallar spänningsroman. Första boken, Vart tog den söta lilla flickan vägen, som kom ut förra året, är visserligen andlöst spännande från första stund, men jag skulle nog vilja säga att den har högre anspråk än så. Spännings- och deckarlitteratur kan i bästa fall fungera som samhällskritik, som hos Stieg Larsson, eller som social parabel som avtäcker historia, traditioner, sociala relationer i bysamhället, som hos Camilla Läckberg.
Efter att ha läst Vart tog den söta lilla flickan vägen? tänker jag att det här är en betydligt djupare samhällskritik av Sverige och Göteborg än vad man inledningsvis kan tro. Jag frågar Åsa vad som är drivkraften att problematisera just Kina, som i många hundra år spelat roll för Göteborg, och nu i än högre grad genom Geelys köp av Volvo.
Men jag får inga fler svar, hon har redan läckt för mycket om den nya boken, och med glimten i ögat säger hon att om jag avslöjar något kan det bli en tuff hämnd i nästa roman - som kan sluta med ståplats i Stora Hamnkanalen...
Jag måste förstås läsa även den romanen när den kommer. Ser fram emot det.
Idag publicerar Åsa Lantz sin intervju om Pustervik och Stora Teatern på GTs kultursida.
- Lustigt att vi kom att prata om Selma nu, säger Åsa. Murakami har i sin bok lite av samma berättarstrategi som Selma. De är båda författare som tar sin läsare i handen och säger: "Kom så ska jag berätta en historia." Sen bär det av. Personer kommer in och gör utvikningar i sidohistorier som kan bli uppåt 35 sidor långa och man är med hela vägen. Båda kan vara håda mot sina karaktärer, låter dem förlora allt och börja om från början.
Jag påminner om, hur Horace Engdahl en gång, i samband med en nyutgåva av Gösta Berlings saga i en essä i DN skrev att: "Den som kan läsa Gösta Berling utan att gråta måste lämna litteraturen."
Vi enas om att det finns en vildhet i romanen som är helt oväntad. Skildringarna av Göstas möten med Marianne Sinclair och Anna Stjärnhök är bland det mest gripande man kan tänka sig. Jag har alltid intresserat mig för tidsskildringarna i dessa ögonblick av förälskelse, av det Faustiska temat, av pakten med djävulen under kavaljerernas år vid makten, det bittra slutet. Mariannes skönhet förstörd av koppärren och den slutliga försoningen när priset måste betalas.
Åsa säger att Kejsaren av Portugallien egentligen betytt mer för henne.
-Det som berör mig är kärleken som går över alla gränser, som slår över i vansinne. Hur svårt det är att älska och bli älskad. Slutscenen vid bryggan, när den olycklige kejsaren tar språnget ut i sjön mot båten och drunknar är den yttersta konsekvensen. Inget blir kvar.
Tills slut lyckas vi lämna Selma i historiens dunkel, om än i samtidens ljus, och kommer in på Stora Teatern. När jag beskriver hur vi ser på möjligheterna att utöver Pusterviks scenkonst, som är kärnan, låta barn och ungdomar stå på scenen kan Åsa inte hålla sig längre, utan avslöjar att i hennes kommande roman, som heter Vår man i Shanghai finns en sidoberättelse som handlar om en rik kinesisk affärsman som vill sponsra ungdomsverksamhet - på Stora Teatern, Villkoret är att man måste övertala Stadsteaterns chef att göra ett visst gästspel på en scen i Shanghai, och det är möjligen inte det lättaste....
Så för mig finns det många skäl för mig att läsa Åsa Lantz nya roman, som är hennes fjärde efter debuten 1996 med Skrud. Det är samtidigt den andra i den sk. Genesis-trilogin, en romansvit hon anspråkslös kallar spänningsroman. Första boken, Vart tog den söta lilla flickan vägen, som kom ut förra året, är visserligen andlöst spännande från första stund, men jag skulle nog vilja säga att den har högre anspråk än så. Spännings- och deckarlitteratur kan i bästa fall fungera som samhällskritik, som hos Stieg Larsson, eller som social parabel som avtäcker historia, traditioner, sociala relationer i bysamhället, som hos Camilla Läckberg.
Efter att ha läst Vart tog den söta lilla flickan vägen? tänker jag att det här är en betydligt djupare samhällskritik av Sverige och Göteborg än vad man inledningsvis kan tro. Jag frågar Åsa vad som är drivkraften att problematisera just Kina, som i många hundra år spelat roll för Göteborg, och nu i än högre grad genom Geelys köp av Volvo.
Men jag får inga fler svar, hon har redan läckt för mycket om den nya boken, och med glimten i ögat säger hon att om jag avslöjar något kan det bli en tuff hämnd i nästa roman - som kan sluta med ståplats i Stora Hamnkanalen...
Jag måste förstås läsa även den romanen när den kommer. Ser fram emot det.
Idag publicerar Åsa Lantz sin intervju om Pustervik och Stora Teatern på GTs kultursida.
måndag 6 juni 2011
Det karnevaliska Sommar-Göteborg
På väg hem ifrån den alltid lika trevliga Medborgarskapsceremonin i Slottskogen tänker jag en stund över vilken otrolig vecka det varit i Sommar-Göteborg. Hammarkullefestivalen, Dylan-festival på Stora Teatern, HBTQ-festivlen, Håkan Hellström i Slottskogen, Andra Långdagen och nu då Medborgarskapsceremonin och Symfonikernas nationaldagskonsert i Slottskogen.
Henrik Wallgren träffade något väsentligt (som så ofta) i sin blogg när han kommenterade "Guds stad" i det oorganiserade kaos och lycka som i hans ögon präglade Andra Långdagen.
Det slår mig att detta sätt att organisera liv och lust i det offentliga rummet har betydligt längre traditioner än Kulturkalaset.
Närmast ursprunget får man väl säga att Hammarkullekarnevalen är, som sluter an till den latinska världens vinterkarneval i katolsk tradition. Den är i sin tur en fortsättning på de grekiska och senare romerska Saturnaliespelen, som firades med tävlingar i antik scenkonst, där Euripides ställdes mot Sofokles eller Aischylos och lade grunden för världsteatern. Den karnevaliska traditionen fanns med i litteraturen ända in på 1500-talet och som enligt den ryske semiotikern Michail Bachtin hade sin höjdpunkt i Rabelais berättelser om den glupske och bullrande jätten Gargantua och hans äventyr. Det Bachtin menar är kärnan hos Rabelais är just "Torgets språk", ordet som går som en löpeld mellan Slottskogen och Järntoget, bort till Operan och upp till Götaplatsen. De är det befriande och befriade skrattet, som är själva kännetecknet för en kärleksfull uppstudsighet mot den gravallvarliga överheten och ritmästarna i kyrkan. Sedan reformationen är det i Göteborg och så många andra nordeuropeiska städer, icke-skrattarna, de Bachtin kallar "agelasterna" som skrivit historian med snirkliga bokstäver på tjocka pergamentblad och i modernare tid på helt andra hårddiskar. Men något har hänt de senaste tio-femton åren. Kanske som en motreaktion mot bildskärmssamhället, vad vet jag, har allt fler människor börjat söka sig till gemenskapsupplevelser på stan. Jag tror att vi bara sett början på helt förändrade livsmönster, där det offentliga rummet allt oftare används som ett gemensamt vardagsrum. I stadsplaneringen kommer det att bli en allt viktigare fråga att skapa och bevara de mötesplatser som finns, att rigga staden för människornas fria rörelser. Det är den diametrala motsatsen till "gated communities" och bostadsrätts-reservat. Kanske man kan säga att den göteborgska festival-kulturen i själva verket är något mycket större än så, nämligen återkomsten av det karnevaliska i nordeuropeisk kultur?
Henrik Wallgren träffade något väsentligt (som så ofta) i sin blogg när han kommenterade "Guds stad" i det oorganiserade kaos och lycka som i hans ögon präglade Andra Långdagen.
Det slår mig att detta sätt att organisera liv och lust i det offentliga rummet har betydligt längre traditioner än Kulturkalaset.
Närmast ursprunget får man väl säga att Hammarkullekarnevalen är, som sluter an till den latinska världens vinterkarneval i katolsk tradition. Den är i sin tur en fortsättning på de grekiska och senare romerska Saturnaliespelen, som firades med tävlingar i antik scenkonst, där Euripides ställdes mot Sofokles eller Aischylos och lade grunden för världsteatern. Den karnevaliska traditionen fanns med i litteraturen ända in på 1500-talet och som enligt den ryske semiotikern Michail Bachtin hade sin höjdpunkt i Rabelais berättelser om den glupske och bullrande jätten Gargantua och hans äventyr. Det Bachtin menar är kärnan hos Rabelais är just "Torgets språk", ordet som går som en löpeld mellan Slottskogen och Järntoget, bort till Operan och upp till Götaplatsen. De är det befriande och befriade skrattet, som är själva kännetecknet för en kärleksfull uppstudsighet mot den gravallvarliga överheten och ritmästarna i kyrkan. Sedan reformationen är det i Göteborg och så många andra nordeuropeiska städer, icke-skrattarna, de Bachtin kallar "agelasterna" som skrivit historian med snirkliga bokstäver på tjocka pergamentblad och i modernare tid på helt andra hårddiskar. Men något har hänt de senaste tio-femton åren. Kanske som en motreaktion mot bildskärmssamhället, vad vet jag, har allt fler människor börjat söka sig till gemenskapsupplevelser på stan. Jag tror att vi bara sett början på helt förändrade livsmönster, där det offentliga rummet allt oftare används som ett gemensamt vardagsrum. I stadsplaneringen kommer det att bli en allt viktigare fråga att skapa och bevara de mötesplatser som finns, att rigga staden för människornas fria rörelser. Det är den diametrala motsatsen till "gated communities" och bostadsrätts-reservat. Kanske man kan säga att den göteborgska festival-kulturen i själva verket är något mycket större än så, nämligen återkomsten av det karnevaliska i nordeuropeisk kultur?
torsdag 2 juni 2011
Svansjön på Kungliga Göteborgsoperan
Denna helg avslutar Kungliga Operans balett en Europoaturné med Svansjön - den kanske mest klassiska av alla dansföreställningar. Det är en händelse som ser ut som en tanke, att man stannar till i Göteborg för att ta med sig sin nya chef Johannes Öhman till Stockholm. Det är Johannes sista vecka på Göteborgsoperan. I första pausen diskuterar vi den rollfigur som gjorde djupast intryck på mig, gycklaren, och Johannes berättar att han själv spelat gycklaren säkert 100 gånger. Efter en stund kommer biträdande balettchefen Liselotte Berg och berättar att hon själv också i olika omgångar dansat Svansjön, först som en av pagerna som barn, sedan som vuxen på Stora Teatern, när hon kom till Göteborg.
Svansjön verkar vara en sorts hjärtpunkt för dansen. Alla jag talar med i de kommande pauserna ler saligt. Det är en underbar föreställning, från början till slut och jag släpper redan i inledningsscenerna försöket att hänga med i handlingen. Trollkarlens konster är inte magi i den mening att dansarna blir förtrollade till svanar. Magin är på en helt annan nivå - i koreografin, i rörelserna över scenen, i dansaren som lånar ut sin kropp till spelets tomma tid, som Horace Engdahl skrev i Ärret efter drömmen. Musiken förlänger förtrollningen och Tjajkovskijs ödesmättade och samtidigt tajga-spröda harmonier känns och känns igen när Davvid T Heusel lockar fram det allra bästa ur operans orkester. All meningsbildning löser upp sig och jag kan bara koncentrera mig på att följa dansarnas rörelser, darrningarna, handlederna som vinklar sig bakåt, sprången, röken kring de sammanrullande svanarna på isen i sista akten.
De större scenerna med över trettio dansare har en synkronicitet som är närmast bedövande. Allra starkast för mig är själva öppningen. Den kommer jag aldrig att glömma.
Svansjön verkar vara en sorts hjärtpunkt för dansen. Alla jag talar med i de kommande pauserna ler saligt. Det är en underbar föreställning, från början till slut och jag släpper redan i inledningsscenerna försöket att hänga med i handlingen. Trollkarlens konster är inte magi i den mening att dansarna blir förtrollade till svanar. Magin är på en helt annan nivå - i koreografin, i rörelserna över scenen, i dansaren som lånar ut sin kropp till spelets tomma tid, som Horace Engdahl skrev i Ärret efter drömmen. Musiken förlänger förtrollningen och Tjajkovskijs ödesmättade och samtidigt tajga-spröda harmonier känns och känns igen när Davvid T Heusel lockar fram det allra bästa ur operans orkester. All meningsbildning löser upp sig och jag kan bara koncentrera mig på att följa dansarnas rörelser, darrningarna, handlederna som vinklar sig bakåt, sprången, röken kring de sammanrullande svanarna på isen i sista akten.
De större scenerna med över trettio dansare har en synkronicitet som är närmast bedövande. Allra starkast för mig är själva öppningen. Den kommer jag aldrig att glömma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
