Om konsten att bli vuxen

Yvonne på Backa teater är en på många sätt genialisk pjäs. Det man brukar kalla Gombrowicz pre-absurdistiska pjäs Yvonne. Prinsessa av Burgund från 1935 har på senare år spelats som en pjäs om mobbning, senast för ett par år sedan av Dalateatern. Men Mattias Andersson och ensemblen tar tematiken ett steg till i en lysande föreställning i Ulla Kassius mycket effektiva scenografi. Rummet liknar närmast en bygdegård på 1940-talet, med publiken i rader längs väggarna. Baren i fonden är dock mer Café Opera och det är naturligtvis meningen. I taket speglar, för att krympa och förstora rummet. Det som möter en när man kliver in i scenrummet överlåter jag åt var och en att ta in, men det är ett preludium som lovar mycket, och även infrias.
När man väljer att återanvända befintliga äldre pjäser och modernisera dem uppstår ofta svårigheten att föra in de samtida elementen utan att det enbart blir genom modern rekvisita, som kläder, vilket bara känns som en nödlösning. Denna fälla styr man förbi genom den tidlösa scenografin och genom arbeta om manuset utifrån en ny idé om textens bärighet och möjliga tolkningar. Prinsessan av Burgund antar jag är en anspelning av Gombrowicz på den tyska historiska, men samtidigt mytologiska personen Kaspar Hauser, som var en autistisk ung man som dök upp i Nürnberg den 28 maj 1828 och utgav sig att vara prins av Baden. Han mördades till slut, troligtvis av släktingar till furstehuset. Han hade suttit fängslad i en garderob i alla år p g a sin psykiska funktionsstörning innan han lyckades fly från slottet.
Yvonne stör alla också i det kungahus hon nu dyker upp. Inledningsvis får man också känslan att det är just mobbningproblematiken man vill åt - den irrationella ilska som lätt uppstår när man stöter på en viss typ av obstinat icke-kommunikation - en sorts provokation som i vissa fall är förståelig och som framkallar de allra lägsta av gruppdynamiska processer.
Men nyheten i Mattias Anderssons tolkning är de texter som olika ungdomar i Göteborg har skrivit och läser upp. De ger röst åt Emelie Strömbergs annars nästan tigande Yvonne, som trots tystnaden verkligen artikulerar den smärta som det innebär att lämna barndomen för att ta plats i ett vuxenliv som känns främmande och ovant.
Runt Yvonne finns en dubbelexponering av normalitet - Maria Hedborgs sköra drottning Margareta och hennes ytliga och vaxade kung Ignatz övertygande spelad av Lars Väringer. Som en yngre upplaga glänser både Peter Viitanen som prins Filip och möjligen ännu starkare lysande Marall Nasiri som Isa. I båda fallen finns Yvonne och en tidigare upplaga i form av en städerska på slottet som Ignatz våldtog och mördade i sin ungdom. I Gombrowicz pjäs kvävs Yvonne av ett aborrben i slutscenen. Men det ville nog inte de göteborgsungdomar som medverkat i manusproduktionen. Så Yvonne vinner sin inre kamp för att bli vuxen, tar sig samman, reser sig från det dukade festbordet, packar sin ryggsäck och ser helt lugnt på den tragiska sextetten vid bordet och lämnar scenrummet och kliver ut ur pjäsen.
På senare år händer ofta att man försöker involvera publiken. I den här pjäsen äger det rum på ett naturligt vis genom att den omringar spelplatsen och man behöver inte hugga någon på första raden för att skapa publikkontakt. Även speglarna i taket förstärker denna närvaro. Det är befriande och inte påträngande, men närvaron tätnar allt eftersom fabeln djupnar.
Av de sköra texter jag hör ungdomarna läsa är det lätt att känna igen det allvar som präglar ungdomars existentiella grubblerier. Det är ingen tvekan om att de är skrivna med hjärteblodet, och det väcker respekt och en stilla glädje. Ty det slutspel av individuationsprocess som äger rum när en ung människa lämnar adolecensen för att träda in i vuxenlivet är ingen lätt match, idag kanske värre än någonsin, när kravet på normalitet och allmän lycklighet ångar från varenda Facebook-sida. Man kan undra hur världen ser ut om trettio år, om bara en liten minoritet av dagens unga lyckas behålla kontakten till sitt barndomsjag och sina urupplevelser.
Och det är just i det här fältet som Mattias Anderssons uppsättning av Yvonne är en så angelägen pjäs. Den antyder svar på frågor som alltför sällan blir ställda, åtminstone av det vuxensamhälle som väljer att syssla mer med sig självt än med dem som försiktigt frågar efter vägen.

"Hall of Shame" på Röhsska

Modehuset Dior har nu utrett och konstaterat att designern John Galliano under ett krogbråk i Paris i torsdags kväll skrikit antisemitiska smädelser till några antagonister och har därmed avskedats. Röhsska museets modeutställning har ett nyinköpt plagg - en mycket speciell kappklänning med inspiration från Afghanistan - designad av Galliano och fram till idag har man också visat en film från visningen av Gallianos senaste kollektion.
Som en konsekvens av Gallianos beteende har man nu istället valt att göra om den pågående utställningen och inrättar en "Hall of Shame" där man visar Gallianos klänning, men också andra designers som haft mer eller mindre suspekta relationer till Nazi-Tyskland, såsom Coco Chanel och Hugo Boss.
Hur ska man förhålla sig till konstnärer som är moraliskt eller politiskt oacceptabla? Även på biblioteken finns det litteratur av Ezra Pound och Celine och så är fallet inom de flesta konstformer. Som med alla saker av betydelse är det viktigt att inte gå undan utan att ställa de svåra frågorna till sig själv och omvärlden. Röhsska ställde frågor till sina vänner på Facebook och fick många svar, debatten pågår fortfarande.
Och jag kan tycka att detta är en bra förberedelse, ja kanske rent av upptakt, till den kommande utställningen om "Ond design" på Röhsska som är under planering och som man fått stöd av Kulturrådet för att göra. Det är ett bra exempel på hur betydelsefull konst och design kan vara i ett sammanhang. Både som spegel av samhället, som en kloak av de sämsta mänskliga impulserna och som en självständig kraft jenseits von Gut und Böse.

Öppet brev till Johannes Öhman

Johannes,
nyss hemkommen men fortfarande omtumlad av dagens underbara urpremiärer vill jag snabbt skriva ned mina upplevelser.
Utkanten av Jo Strömgren rubriceras visserligen som dans, men skulle närmast kunna kallas ett allkonstverk, tycker jag. I ungdomen läste han tydligen bibeln noggrant för att kunna argumentera med en vän som anslutit sig till Jehovas vittnen, som Astrid Pernille Hartmann skildrar intressant i programmet. Det viktigaste som blev kvar var tydligen insikten om bibelns förvandling av kyrkofäderna genom seklen. Helvetet är t.ex. en nyordning och uppgradering av Gehenna, en plats i utkanten av Jerusalem dit man bar avskräde, döda djur och främlingar. Strömgrens Gehenna är istället den svenska efterkrigstidens nyetablerade förorter och en Astrid Lindgren-mässig berättarröst fastställer tid och rum till 1964. Som till alla nya förorter flyttade många människor från alla håll och det tog några år innan de vant sig vid varandra.
I Utkanten spelas det upp de alldeles vardagliga dramerna, ungefär som i Big Brother, misshandel, sex, kyrkligt bigotteri som också varvas med djupare kristna symboler. Det är en explosion av action på scen, det är dans som tänjer på gränserna och ibland är det teater, ibland videokonst, ibland TV-såpa spelad med furiös energi och insats. Och på ett drabbande vis vänds berättelsen inåt och bakåt till det tidiga sextiotalets livsmönster med en postmodern berättarteknik och fragmentariserande ryck i själva fabeln. Det är alldeles lysande.
Mera lekfull men samtidigt explosiv dans är det rakt igenom i Stijn Celis Looming Sky, som arbetats fram tillsammans med dansarna. Det är underbart att se baletten uppträda med sådant självförtroende och lustfyllt utspel. Jag måste säga att jag bara kan känna tacksamhet för att gång på gång få uppleva den här typen av råstark danskonst på Göteborgsoperans stora scen, som Du, Liselotte Berg och baletten skapar.
Johannes, vad jag förstår är spelplanen för 2012 till stora delar lagd. Gör ett års värnplikt vid Kungliga Operan och kom sedan tillbaka 2013 - då blir allt förlåtet!

John Galliano i blåsväder

Den brittiske designern John Galliano, just nu aktuell på Röhsska i den senaste modeutställningen av Cocktailklänningar, har hamnat i blåsväder genom att han anklagas för antisemitiska uttalanden. Modehuset Dior, där han är chefsdesigner, har stängt av honom i väntan på utredning. Händelsen väcker en del intressanta principfrågor kring konstnärlig frihet och moraliska aspekter på konstnärers personligheter och olika uppfattningar. Antisemitiska och rasistiska hållningar är förstås helt oaccetabla i alla sammanhang. Jag räknar med att frågan nu får förnyad aktualitet också i Göteborg genom Röhsskas utställning och det ska bli intressant att se hur diskussionen kommer att utvecklas. På Röhsska kommer man att ta frågan på största allvar, det är jag övertygad om.

En cocktail på Röhsska

"Living modern is living swiftly", skrev den brittiske författaren Aldous Huxley i sin roman Point, Counterpoint som utspelas under tjugotalet. Det är bl.a. en roman om en ny typ av emanciperad kvinna som kallades "flapper", en sofistikerad och elegant version av den då mera alldagliga sufragetten, som de första feministerna kallades. När jag går omkring på Röhsskas modeutställning och ser de stilrena tjugotalsklänningarna drabbas jag än en gång av deras geniala enkelhet som samtidigt är så komplex. Det finns inget fall som hos de långa raka klänningarna, veckade längst ned, över knät och ned på vaden.
På Röhsskas utställning får man se det som har rang och namn inom modevärlden; Chanel, Gucci, Jean-Paul Gaultier, alla är där på Röhsskas catwalk, en uppvisning i excellence och utstuderad perfektion. Under Ted Hesselboms ledning har Röhsskas profil som modemuseum utvecklats starkt. Det finns så mycket genialisk modedesign som går under i en kommersialismens kortlivade säsongsväxlingar och trendstress. Kanske har det också med själva ytligheten i modevärlden och de sammanhang där man bär haute couture att göra. Effektsökeriet och flyktigheten är laddade med en sådan yta att det på själva ytan finns ett djup som är alldeles oavsiktligt. Det är ögonblickets konst, en person som bär upp en klänning, eller en kostym också för den delen, skapar och reproducerar själva händelsen några gånger, och sedan är den borta för alltid. Det är lite som i den där scenen i The Great Gatsby när Gatsby (Robert Redford) river ut alla sina handsydda skjortor ur garderoben för att imponera på sin älskade. Ett ögonblick, sedan är det över. Det finns en oanad kraft i den planlösa rörelsen, det ytliga exponerandet, den överdrivna gesten.
Paradoxalt nog var det dock inte cocktail-klänningarna som gjorde starkast intryck på mig denna kväll, utan den nyinköpta kappklänningen av John Galliano. Här korsas stilarna och kappans raglanskärning och slanka elegans muterar till etno-chica afghanska broderier. Det finns en antydan till vapenbälte, som komme ägaren ned med en gammal dieselstinkande lastbil från en bergsväg i Hindukush, med en sliten kalashnikov i knät. Galliano tänjer på gränserna och skapar en haute couturens Mujahedin, en samtidskommentar utan tydlig mottagare. Precis som det borde vara,

Monumentalmåleri på Göteborgs konstmuseum

Idag var det vernissage för den Londonbaserade konstnären Martin Gustavssons stora verk "In No Particular Order" på Göteborgs konstmuseum. 120 nya oljemålningar fogade tillsammans i en monumental vägg i Falck-hallen som dessutom svänger och öppnar sig utåt längs fönstret mot passagen upp till Artisten.
Under ett år har konstnären under besök hemma i Göteborg besökt museet och arbetat med bilder ur samlingarna och några detaljer är insprängda här och var för den som är road av gåtor och av att finna spår. På många sätt skapas känslan av ett gigantiskt kalejdoskop där betraktarens position i rummet bestämmer motivens tyngd och form. Men det är helheten som nästan bedövar. Det är ett mäktigt verk, som för tankarna till någon sorts postmoderna Parthenon-friser, där återanvända motiv och sammanfogade bitar skapar en rörelse som i lika mån också fyller seklens tomrum med minnen av sedan länge tystnade stämmor och rörelser.
Utställningens namn säger att bilderna skapats och monterats utan någon inbördes ordning. Men verket är skapat för just den här platsen och framhävs inte minst av de nu fria ytorna i resten av hallen - golvet är himlens spegel. För mig är det Göteborgs konstmuseum när det är som bäst - när samtidskonsten skär som en kniv rakt genom de månghundraåriga samlingarna och man skapar ett torg där samtalet avstannar i förundran och återupptas på nytt när färgen möter ljuset.

Eftertankar om Alcina

Alcina har sysselsatt mig hela veckan. Med stort intresse har jag läst recensionerna av Gunilla Brodrej i Expressen, Magnus Haglund i GP och Martin Nyström i DN. Liksom den sista anonyma kommentatorn till mitt förra inlägg verkar vi vara överens om att Alcinas stora solo i andra akten verkligen är det punkt där Alcinas sammanbrott skapar en sorts mental kontrapunkt i dramat. Det är när hon inser att hon är kär i Ruggiero och därigenom också tappar kontrollen över sitt erotiska minirike där ett antal avpersonifierade älskare tjänstgör i ett tomhetens harem, där utlevelsen av erotisk lust utan specifik mottagare tenderar att dränera åtminstone älskarna på personlighet och individuell kraft. Alcina å sin sida förstärker där sin förtrollande dragningskraft och exponerar sin egen lust i en förförisk och vacker yta frigjord från ålder, tid och rum. När hon sedan blir kär på riktigt förlorar hon sin magi, åldras snabbt och reduceras från huvudrollen utan kraft i rösten till en bruten statist på scenen som stryker längs väggarna med fasansfull energi och sårad stolthet.
Ett av operans olösta problem är hur Alcinas metamorfos från erotisk trollpacka till mänsklig och älskande kvinna transporteras till en annan nivå i fabeln än den sk "sanna kärlekens" triumf när Bradamantes trofasthet och förslagenhet till slut leder till återförening med Ruggerio, som vore deras kärlek sannare och god, till skillnad från Alcinas, när hon lämnat sitt begär och trätt in i sin längtan.

Förförd av Alcina

Yannis Hourvardas gör det inte lätt för sig själv och publiken när han gör om Händels magnifika och vanligtvis överdådiga barock-opera till ett kammarspel i en klaustrofobisk grå kub. Den totala arbetssegern för solisterna blir desto större efter vändpunkten - Alcinas första stora solo vid operans mitt i andra akten. Agneta Eichholtz är en krävande, rasande, snyftande och pockande Alcina. Jag minns inte när jag hörde sådan sång i verkligheten senast. De andra solisterna, Katarina Karnéus, som en obeslutsam och förtrollad Ruggiero, tvetydigt androgyn levererar skönsång rakt igenom, likaså Ida Falk Winland som Morgana och Ann-Kristin Jones som Bradamante.
Intrigen är enkel, eller snarare komplicerad. Det är de erotiska förvecklingarnas stora stund, en kraftmätning mellan den fysiska kärlekens obönhörliga drift och den "rena" kärlekens sinnliga dröm. Det är likaså solisternas kväll, men så snart Alcina träder fram och börjar sjunga sitter jag käpprak i stolen. Det är elektriska passager, det är vad man innerst inne hoppas på när man besöker ett operahus. Det är som ett förklarat ögonblick, en epifani.
Man kan tänka sig att den strama scenografin och det begränsade rummet som för övrigt befolkas av kostymklädda herrar med paramilitär marsch-koreografi, tjänar till att just lyfta fram sången. Och det lyckas onekligen.
Men jag kan inte låta bli att längta efter denna ensemble med tidstypiska kläder och storslagna scenbilder. Det bombastiska i barocken är på något vis kongenialt med de våldsamma känsloutbrotten, de repetativa ariorna, omtagningarna av texten, de fallande harmonierna. De tjänar alla till att bära fram den starka sången, och lyckas vanligtvis förstärka och fördjupa. Kanske är operapubliken mycket traditionalistisk och konservativ. Kanske är det ibland nödvändigt att söka efter den totala brytningen med konventionen för att ge nytt liv åt sekelgammal musik. Kanske är det inte ens de genremässiga krockarna i musik och scenografi som oroar mig mest, utan snarare svårigheten i att rädda över den barocka livskänslan i ett format som är den sublima höjdpunkten i en mycket senare teaterform, när livskänsla, syn på livet och kärleken hade fragmentariserats och dissikerats som vore de celler under ett mikroskop. Jag vet inte.
Det enda jag vet är att även jag lämnade operan förförd av Alcina denna vinterstormkväll.