En cocktail på Röhsska

"Living modern is living swiftly", skrev den brittiske författaren Aldous Huxley i sin roman Point, Counterpoint som utspelas under tjugotalet. Det är bl.a. en roman om en ny typ av emanciperad kvinna som kallades "flapper", en sofistikerad och elegant version av den då mera alldagliga sufragetten, som de första feministerna kallades. När jag går omkring på Röhsskas modeutställning och ser de stilrena tjugotalsklänningarna drabbas jag än en gång av deras geniala enkelhet som samtidigt är så komplex. Det finns inget fall som hos de långa raka klänningarna, veckade längst ned, över knät och ned på vaden.
På Röhsskas utställning får man se det som har rang och namn inom modevärlden; Chanel, Gucci, Jean-Paul Gaultier, alla är där på Röhsskas catwalk, en uppvisning i excellence och utstuderad perfektion. Under Ted Hesselboms ledning har Röhsskas profil som modemuseum utvecklats starkt. Det finns så mycket genialisk modedesign som går under i en kommersialismens kortlivade säsongsväxlingar och trendstress. Kanske har det också med själva ytligheten i modevärlden och de sammanhang där man bär haute couture att göra. Effektsökeriet och flyktigheten är laddade med en sådan yta att det på själva ytan finns ett djup som är alldeles oavsiktligt. Det är ögonblickets konst, en person som bär upp en klänning, eller en kostym också för den delen, skapar och reproducerar själva händelsen några gånger, och sedan är den borta för alltid. Det är lite som i den där scenen i The Great Gatsby när Gatsby (Robert Redford) river ut alla sina handsydda skjortor ur garderoben för att imponera på sin älskade. Ett ögonblick, sedan är det över. Det finns en oanad kraft i den planlösa rörelsen, det ytliga exponerandet, den överdrivna gesten.
Paradoxalt nog var det dock inte cocktail-klänningarna som gjorde starkast intryck på mig denna kväll, utan den nyinköpta kappklänningen av John Galliano. Här korsas stilarna och kappans raglanskärning och slanka elegans muterar till etno-chica afghanska broderier. Det finns en antydan till vapenbälte, som komme ägaren ned med en gammal dieselstinkande lastbil från en bergsväg i Hindukush, med en sliten kalashnikov i knät. Galliano tänjer på gränserna och skapar en haute couturens Mujahedin, en samtidskommentar utan tydlig mottagare. Precis som det borde vara,

Monumentalmåleri på Göteborgs konstmuseum

Idag var det vernissage för den Londonbaserade konstnären Martin Gustavssons stora verk "In No Particular Order" på Göteborgs konstmuseum. 120 nya oljemålningar fogade tillsammans i en monumental vägg i Falck-hallen som dessutom svänger och öppnar sig utåt längs fönstret mot passagen upp till Artisten.
Under ett år har konstnären under besök hemma i Göteborg besökt museet och arbetat med bilder ur samlingarna och några detaljer är insprängda här och var för den som är road av gåtor och av att finna spår. På många sätt skapas känslan av ett gigantiskt kalejdoskop där betraktarens position i rummet bestämmer motivens tyngd och form. Men det är helheten som nästan bedövar. Det är ett mäktigt verk, som för tankarna till någon sorts postmoderna Parthenon-friser, där återanvända motiv och sammanfogade bitar skapar en rörelse som i lika mån också fyller seklens tomrum med minnen av sedan länge tystnade stämmor och rörelser.
Utställningens namn säger att bilderna skapats och monterats utan någon inbördes ordning. Men verket är skapat för just den här platsen och framhävs inte minst av de nu fria ytorna i resten av hallen - golvet är himlens spegel. För mig är det Göteborgs konstmuseum när det är som bäst - när samtidskonsten skär som en kniv rakt genom de månghundraåriga samlingarna och man skapar ett torg där samtalet avstannar i förundran och återupptas på nytt när färgen möter ljuset.

Eftertankar om Alcina

Alcina har sysselsatt mig hela veckan. Med stort intresse har jag läst recensionerna av Gunilla Brodrej i Expressen, Magnus Haglund i GP och Martin Nyström i DN. Liksom den sista anonyma kommentatorn till mitt förra inlägg verkar vi vara överens om att Alcinas stora solo i andra akten verkligen är det punkt där Alcinas sammanbrott skapar en sorts mental kontrapunkt i dramat. Det är när hon inser att hon är kär i Ruggiero och därigenom också tappar kontrollen över sitt erotiska minirike där ett antal avpersonifierade älskare tjänstgör i ett tomhetens harem, där utlevelsen av erotisk lust utan specifik mottagare tenderar att dränera åtminstone älskarna på personlighet och individuell kraft. Alcina å sin sida förstärker där sin förtrollande dragningskraft och exponerar sin egen lust i en förförisk och vacker yta frigjord från ålder, tid och rum. När hon sedan blir kär på riktigt förlorar hon sin magi, åldras snabbt och reduceras från huvudrollen utan kraft i rösten till en bruten statist på scenen som stryker längs väggarna med fasansfull energi och sårad stolthet.
Ett av operans olösta problem är hur Alcinas metamorfos från erotisk trollpacka till mänsklig och älskande kvinna transporteras till en annan nivå i fabeln än den sk "sanna kärlekens" triumf när Bradamantes trofasthet och förslagenhet till slut leder till återförening med Ruggerio, som vore deras kärlek sannare och god, till skillnad från Alcinas, när hon lämnat sitt begär och trätt in i sin längtan.

Förförd av Alcina

Yannis Hourvardas gör det inte lätt för sig själv och publiken när han gör om Händels magnifika och vanligtvis överdådiga barock-opera till ett kammarspel i en klaustrofobisk grå kub. Den totala arbetssegern för solisterna blir desto större efter vändpunkten - Alcinas första stora solo vid operans mitt i andra akten. Agneta Eichholtz är en krävande, rasande, snyftande och pockande Alcina. Jag minns inte när jag hörde sådan sång i verkligheten senast. De andra solisterna, Katarina Karnéus, som en obeslutsam och förtrollad Ruggiero, tvetydigt androgyn levererar skönsång rakt igenom, likaså Ida Falk Winland som Morgana och Ann-Kristin Jones som Bradamante.
Intrigen är enkel, eller snarare komplicerad. Det är de erotiska förvecklingarnas stora stund, en kraftmätning mellan den fysiska kärlekens obönhörliga drift och den "rena" kärlekens sinnliga dröm. Det är likaså solisternas kväll, men så snart Alcina träder fram och börjar sjunga sitter jag käpprak i stolen. Det är elektriska passager, det är vad man innerst inne hoppas på när man besöker ett operahus. Det är som ett förklarat ögonblick, en epifani.
Man kan tänka sig att den strama scenografin och det begränsade rummet som för övrigt befolkas av kostymklädda herrar med paramilitär marsch-koreografi, tjänar till att just lyfta fram sången. Och det lyckas onekligen.
Men jag kan inte låta bli att längta efter denna ensemble med tidstypiska kläder och storslagna scenbilder. Det bombastiska i barocken är på något vis kongenialt med de våldsamma känsloutbrotten, de repetativa ariorna, omtagningarna av texten, de fallande harmonierna. De tjänar alla till att bära fram den starka sången, och lyckas vanligtvis förstärka och fördjupa. Kanske är operapubliken mycket traditionalistisk och konservativ. Kanske är det ibland nödvändigt att söka efter den totala brytningen med konventionen för att ge nytt liv åt sekelgammal musik. Kanske är det inte ens de genremässiga krockarna i musik och scenografi som oroar mig mest, utan snarare svårigheten i att rädda över den barocka livskänslan i ett format som är den sublima höjdpunkten i en mycket senare teaterform, när livskänsla, syn på livet och kärleken hade fragmentariserats och dissikerats som vore de celler under ett mikroskop. Jag vet inte.
Det enda jag vet är att även jag lämnade operan förförd av Alcina denna vinterstormkväll.

Nordens största hamnstad på Sjöfartsmuseet

Nu i helgen öppnas nya tredje våningen på Sjöfartsmuseet. När jag står i det rum som är avsett för skolelevernas fikapaus och tittar ut genom fönstren genom hamnen mot Älvsborgsbron tänker jag att det är symboliskt att man nu höjt golvet så att man kan se ut.
Hela ombyggnaden av det översta våningsplanet har i själva verket bidragit till att lyfta blicken, att förnya bilden av Göteborg som sjöfarts- och hamnstad sedan dess grundläggning för snart 400 år sedan.
Det är nästan paradoxalt att Göteborg, som fortfarande har Nordens största hamn, med livlig verksamhet i ytterhamnarna möjligen är den hamnstad som är mest blygsam med att lyfta fram sjöfartens betydelse för dess historia och samtid. Kanske beror det på att det just därför fortfarande finns en del intressekonflikter mellan hamnen och andra delar av staden, såsom färjetrafikens utrymmen längs Södra Älvstranden och hamnbanans dragning på Norra Älvstranden.
Genom nya Sjöfartsmuseet/Akvariet har det blivit lättare att se hamnen för bara båtar, skulle man kunna säga. En levande förankring till den gamla Stora hamnen (nuvarande Stora hamnkanalen) skulle på ett mycket konkret sätt knyta an till livet ombord. En av de finaste händelserna i en annan nordisk hamnstad, Helsingfors, är de återkommande sillfiskeveckorna på hösten. Då ligger strömmingfiskarna med sina båtar inne i centrala stan och säljer sill direkt från däck, färsk och olika inläggningar. Precis så som det var i Stora hamnen i Göteborg en bit in på 1900-talet. Nya Sjöfartsmuseet berättar sjöfartens och hamnens historia genom enskilda människors minnen och historier. Man kan pröva att styra fartyg i en simulator och den som har läggningen blir garanterat sjösjuk, så verklighetstroget är det.
Nya varvet, Maritiman, Gullbergs kaj, Stenpiren är alla platser där det ligger fartyg, skutor, och båtar. De är synliga från älven, men inte alltid lika synliga från land. Någonting säger mig att det inom en inte allt för avlägsen framtid kommer att se annorlunda ut.

Du ljuger, Peer!

2011 är det 100 år sedan August Strindberg dog och då öppnar Stadsteatern året med - en Ibsen. Men markeringen är subtilare än så. Stefan Metz sätter upp en Peer Gynt som är betydligt mer strindbergsk än ibsensk. Det råder ganska stor enighet om att Henrik Ibsen är den större dramatikern av de båda, men det finns en fundamental skillnad i hållningen till hur de båda författarna ville att deras pjäser skulle spelas. Ibsen var pedant in i minsta detalj och scenanvisning - han var den sena realismens och naturalismens oöverträffade mästare och förblev så. Strindbergs författarskap var i ständig rörelse och de naturalistiska höjdpunkterna som Fröken Julie och Fadern överträffades av det symbolistiska Ett drömspel och därefter av världslitteraturens första expressonistiska drama, Till Damaskus.
Ibsen förbjöd regissörerna att göra egna tolkningar och scensanvisningarna skulle följas till punkt och pricka. Strindberg däremot uppskattade när regissörer och skådespelare gjorde egna tolkningar och tillförde texten nya dimensioner.
Peer Gynt i denna aktuella version (jag såg torsdagens genrep) är en mycket frimodig och sjävständig tolkning. Strindberg hade varit förtjust. Alex Tarragüel Rubios scenografi är något alldeles extra. Jag kan inte minnas när jag sett en sådan imponerande öppningsscen vid Götaplatsen, någonsin. Peer själv är sig ganska lik - han ljuger, sviker, hårdnar och mjuknar igen i någon sorts halvhjärtat sökande efter sin egen kärna. Men det finns ingen sådan. Peer skalar sin lök, drar av skikt för skikt av sina överlagrade identiteter, och innerst inne finns bara tomhet. Metz Peer skalar dock en purjolök istället för den traditionella gula och tomheten längst in är av en annan karaktär. Bortsett från det dramaturgiskt effektivare skalandet av en purjolök är det också en markering av att det är inte bara en annan lök, utan också en annan Peer. Men som i alla uppsättningar av Peer Gynt går dock vägen till sen självinsikt och antydd försoning genom Solveig. Precis som hos Strindberg.

Kaiserwetter in Kitz

Efter några dagars snöväder över Alperna låg nysnön även nere i dalarna denna vackra lördag. Sol, högtryck, dvs Kaiserwetter över hela Alperna. I Cortina d'Ampezzo gick damernas störtlopp på sedvanligt välpreparerade pister. Tofana-passet halvvägs ned i dalen är troligtvis en av de vackraste passagerna i Dolomiterna, ja möjligen i hela Alperna. Anja Pärson körde på fel sida en port, kanske för att inte våga riskera knät genom att vrida skidan rätt på det hårda underlaget. Ett ögonblick av kristallklar bedömning och allt är över - störtloppet är till skillnad från slalom och storslalom en gren som på ett annat sätt sätter allt på spel. Liv, hälsa, risken att i värsta fall förvandlas från att vara en hjältinna till att skidkarriären tar slut i ett enda ögonblick. Det är idrott på liv och död mer än kanske någon annan sportgren.
Just denna livsfara och vandring på den tunna ryggen av självtillit och svart diabas förkroppsligas i kanske ännu högre utsträckning i likaså dagens avgörande i Hahnenkammrennen i österrikiska Kitzbühel. Störtloppet, som kallar Die Streif (troligtvis efter en jaktterm, när jägarna gick sin runda på jakt efter gams- eller stenbock genom seklen) räknas som det farligaste i världen. Även i år körde en ung österrikisk åkare av banan under ett träningslopp i en av de svåraste passagerna som kallas Die Mausefalle (musfällan) och ligger, vad jag vet, fortfarande i koma efter en operation som tydligen gick bra. Tävlingen, som har körts på Die Streif oavbrutet sedan 1937, har en speciell dragningskraft och sprider sitt skimmer över den lilla staden Kitzbühel som är en av de främsta mötesplatserna för det vackra folket från München. Legendariska personer som Franz Beckenbauer och hans följe bor i utkanten av stan, när det är dags för Hahnekammrennen är "alla" där.
Själv föredrar jag Kitzbühel Horn, med en radiomast och ett "Gipfelkreuz" (stort kristet kors på bergstoppen), som till formen ser ut som Europas stoltaste berg, Matterhorn, fast i mindre skala - både för skidåkningen och för att vandra under sommaren. Kitzbühel ligger bara på ca 800 meter över havet och är inte lika snösäkert som orter som ligger på högre altituder, men det finns något speciellt i denna dal, Brixental, som löper från Kitzbühel i öster till Hopfgarten i väster, söder om de mäktiga Kaisergebirge. De flesta dalar i Alperna ligger i syd-nordlig riktning och utgår från Alpen Hauptkamm, som skiljer Alpernas syd- och nordsida. På nordsidan ligger Österrike och på sydsidan Italien. Denna skiljelinje är också en sorts latitud som skiljer det soliga och sangviniska Sydeuropa från det skuggtyngda Centraleuropa. Kitzbühel borde egentligen ligga på sydsidan. Mondäniteten, men samtidigt också det ursprungligt bondska blandas på ett oemotståndligt sätt. Och ikväll, det medger jag, skulle jag hellre sitta på Landhäusl och äta Käsespätzle och dricka en Erdinger Hefeweizen än att vara i Göteborg. Det var länge sedan nu.

Göteborg eller Berlin?

I dagens GP skriver Emma Engström om det nya stora filmpriset som Göteborgs Filmfestival instiftat i samverkan med Västra Götalandsregionen och Göteborgs stad. Prissumman är på en miljon kronor, och i sitt slag en av de största kontanta prissummorna i filmvärlden. Emma Engström har talat med representanter för filmen i de nordiska länderna och de är tveksamma till om detta pris gör att Göteborgs Internationella Filmfestival går förbi Filmfestivalen i Berlin i betydelse. Det är säkert sant.
Men med tanke på att Berlinfestivalen är världens näst största och prestigefyllda filmfestival, bara Cannes är större, så måste jag säga att jag kan leva med om Göteborg i så fall hamnar på tredje plats.