Elektras bittra tårar

-Äntligen stod prästen i predikstolen, sade Folkteaterns vd Ulrika Josephsson när hon hälsade publiken välkommen till Nya Folkteaterns premiär av Lars Noréns bearbetning av Aiskylos Orestien. Associationen till Gösta Berlings saga hade förstås med den 436 dagar långa renoveringspausen att göra och Lars Norén själv som stod bredvid, påminde inte precis om en reslig Gösta Berling, men någonstans var det ändå ett sorts evangelium som vecklade ut sig som upplösning på det blodiga släktträdsdramat. Det kan lika gärna sägas direkt. Detta kommer att bli en stor tillgång i Göteborgs redan blomstrande teaterliv. Folkteaterns nya scen, långdragen mellan två gradänger med plats för ungefär 150 personer var, är en scentyp, som jag inte sett i Göteborg sedan gamla Backateatern. Här är scenrummet inrymt i en blackbox och skapar en täthet och intimitet som i starka ögonblick blir nästan outhärdlig i sin intensitet. Man kan verkligen tala om att se skådespelarna rakt i vitögat. Samtidigt är det scenens styrka som någon gång kan vara dess svaghet. När händelserna vänds mot ett annat håll kan man missa viktiga repliker eller spel.
Men det är inte bara scenrummet som genomgått en förändring. Det är ställt bortom allt tvivel att Folkteaterns ensemble under detta arbete genomgått något som man närmast skulle kunna kalla en metamorfos, för att dröja sig kvar i den antika begreppsvärlden. Det är som om en helt ny ensemble är där. Det är härligt att se. Orestien i denna upplaga är i första hand en arbetsseger för hela ensemblen, men för egen del måste jag säga att Sara Wikströms Klytaimestra är en inkarnation av en grekisk gudinna, och den som starkast känns förankrad i Aiskylos text, med sin hädiska högdragenhet och glödande hämndlystnad. Den bottnar i förlusten av dottern Ifigenia, som hennes man kung Agamennon offrade för att få förlig vind i fälttåget mot Troja och när segraren återkommer klyver hon hans hjässa med några välriktade yxslag. Det är också denna klyvnad i spelet mellan hämnd och försoning som är drivkraften i den tredje akten "Eumeniderna", där emellertid ingripandet från Pallas Athena på den skälmiske Apollons sida går lite väl fort i jakten på förlösning. Folket iklädda Norén-masker lägger sig platt efter en vackert iscensatt omröstning och det paradoxala inträffar att föreställningen, som varar i över tre timmar, känns en aning kort.
Scenografin firar triumfer i denna härliga föreställning och vackrast är nog rosregnet över de snöklädda gravhögarna där Agamennon och Kassandra vilar och Orestes och Elektra återförenas. Orestes är en klassisk hämnare, medan Elektra, vrider sig ur sin hållning när hämnden fullbordats och hon söker snarare en sorts försoning med den döda modern. Norén har förstärkt Elektras betydelse och förlängt hennes närvaro, samtidigt som karaktären tonats ned och blir en modernistisk motpol till den klassiskt storstilade Klytaimestra. Det enda som jag saknade under, eller rättare sagt efter denna föreställning, var stående ovationer. Och de hade kanske kommit om inte ensemblen varit så snabb med att bjuda upp publiken på scen för att fira premiären. Nya Folkteatern kommer att bli ett scenkonstens kraftscentrum vid Järntorget och det sporrar oss att tänka ytterligare ett varv för att förnya stadens gästspelsscen Pustervik i den process med nytt scenrum för den stora scenen som är under planering i anslutning till Lagerhuset. Tillsammans med de andra självlysande scenerna på Stadsteatern och Backa teater, samt ett fritt teaterliv tror jag man kan säga att förutsättningarna för scenkosten i Göteborg troligtvis aldrig varit bättre och mera spännande. Och det är vad som görs på scen som är det avgörande. Som alltid.

Påklädd nakenhet

I August Strindbergs mest kända naturalistiska drama Fröken Julie finns kanske fulländningen av författarens skildring av den sk könskampen i en adelsfrökens metamorfos från högfärdig grevinna till betjäntens älskarinna med krossade livsdrömmar. Pjäsen är ett av den svenska litteraturens viktigare bidrag till världsdramatiken. Som så ofta är det också kvinnan Julie som är den intressanta karaktären, medan mannen Jean är en utbytbar statist utan djup, styrd av primitiva drifter och revanschbegär. Hur utbytbar, eller rent av umbärlig Jean är visar Jeanette Langert i sin nya dansproduktion Julie 3 på Göteborgsoperans Lilla scen. Julie i kubik är en tät och fysisk föreställning, där balansgången mellan närmast idrottsliga prestationer och erotiskt utspel är hårfin. På scenen, som domineras av scenografen Bente Lycke Möllers midsommarstång i form av trapets, ring och stång, som också gestaltar samma gymnastisk-erotiska klyvnad, framträder inte mindre än tre olika Julie, som var för sig gestaltar olika sidor i Fröken Julies personlighet. Där finns den romantisk-flickaktiga midsommarjäntan med blomsterkrans, den klassiskt-balletinspirerade unga kvinnan och den mer erotiskt utspelande mogna förförerskan, som var för sig och tillsammans ger ett tredimensionellt spektrum av Fröken Julies individuationsprocess. Det är en stark upplevelse och ytterligare en framgång för operaballetten, under ledning av Johannes Öhman, som visar att det är möjligt att spela djärvt, smalt och innovativt också på Göteborgsoperans scen, samtidigt som den bredare Guys and dolls fyras av vägg i vägg.

Varats olidliga lätthet

Cecilia Brandts måleri är för mig ett sökande efter varats olidliga lätthet. Efter visningen på Galleri PS i Göteborg och på Galleri Rostrum i Malmö (avslutas nu på söndag) har jag läst om Håkan Wettres inkännande text i utställningskatalogen och fastnar särskilt för formuleringen:
"Om fotografierna är ögonblick, tillfälligheter, är målningarna tidsavlagringar, långsamma andetag som frammanar tystnad och stillhet." Det är just det där med tidsavlagringarna som intresserar mig särskilt. Det finns en analogi här, mellan Brandts tidsavlagringar, de skiktade färglagren som i olika plan vittnar om bildens idémässiga framväxt och den litteraturvetenskapliga fikospråkstermen palimpsest, som gestaltar just detta. Texter som läggs i skikt ovanpå varandra medvetet för att skapa ett djup i konstverket. Läsaren/åskådaren/tidsresenären återknyter, associerar, hämtar upp kunskaper ur den egna minnesbanken och låter sig ledas av konstnären i en särskild riktning, men blir samtidigt medskapande på ett sätt som bygger helt och hållet på de egna förkunskaperna. Detta blir särskilt tydligt i bilder som Snow, Heat wave, Glow, Light och Air vilka i sin avskalade minimalism gör djupt intryck på mig. Dt finns något lockande, men samtidigt farligt i de subtilt nyanstunga konstnärliga skapandet. Där en skiftning i tonen blir mer dramatisk än betydligt starkare färgeffekter och motivkretsar. Det påminner mig en del om den sene Pauls Celans poesi, en reduktion som i sin sparsmakade enkelhet utvecklar sin explosivitet.

Bild & Ord

Traditionstyngda tidskriften Ord & Bild går nu in på sitt 108:e år och i sista numret 5:2009 som precis kommit presenterar sig nye redaktören Martin Engberg. Ord & Bild har under sin historia försökt uppnå balans mellan texter och bildmaterial, men för det mesta har det senare fått stryka på foten, så även i detta nummer, där essäer och kritik är helt dominerande. Den andra avvägningen när det gäller texterna är blandningen av skönlitterära och politiska texter, och i Engbergs första nummer dominerar de litterära. Det ligger närmast till hands att tro att det är en tillfällighet och inte en eftergift till eventuella nyregler från Kulturrådet när det gäller tidskriftsstödet.
Magnus Ringgren presenterar en nyfunnen dikt av Willy Granqvist vars bild av tiden i form av en hummertina som lyfts upp och ned talar till min inre längtan ut till de yttre skären. Mest griper mig nog Helena Granströms märkligt livlösa, men fascinerande miniessä "Mellan dig och det levande finns alltid någonting dött". Granström utgår från ett fantastiskt citat av Horkheimer och Adorno; "Kanske utgör det rumsliga avståndet mellan oss och andra samma oöverstigliga barriär som tidsavståndet mellan oss själva och det lidande vi har bakom oss." Det är en sorts mellanrum som återkommer i den citerade psykoanalytikern D W Winnicots beskrivning av den "lekfulla interaktionen mellan barnet och dess mor (far? min anm.) i livets allra tidigaste skede, det som Winnicot kallar mellanområdet. Det kännetecknas av en överenskommelse mellan barn och vuxen om en utebliven verklighetsprövning, den vuxnes ansvar att låta barnet försiktigt pröva sin fantasisfär mot verkligheten för att slutligen nå fram till den punkt i individuationsprocessen där barnet upptäcker att det inte längre är en del av föräldern. Det är kanske då som något dör mellan individerna och skapar en distans som för alltid blir en brist som vi alla strävar efter att övervinna. Ungefär som att dra samma tomma hummertinor upp och ned en hel höst i väntan på den stora fångsten.

Apocalypse 1900

Så här under pågående Filmfestival passade jag på att besöka Röhsskas utställning om Vittorio Storaro, den nästan mytiske filmare som stått bakom kameran i klassiker som Sista tangon i Paris, 1900 och Apocalypse now. De två sistnämnda har kanske varit två av fem filmer som verkligen betytt något i mitt liv. 1900 såg jag när jag gick på gymnasiet och Bertoluccis storslagna och episka berättande om Italiens historia skildrade genom två barndomsvänner som korsar varandras vägar gav mig helt nya perspektiv på vänskap, fiendskap och människans utsatthet i politiska system som individen inte råder över, men kanske ändå borde ta någon sorts ansvar för. Apocalypse now såg jag på hösten 1979 när jag gjorde militärtjänstgöring vid Kungliga Västernorrlands regemente och det biobesöket fick den omedelbara konsekvensen att jag lade ned vapnen och inte lossade ett enda skott mer under resten av grundutbildningen.
Och det är först när jag ser utställningen på Röhsska som det går upp för mig att det finns något i det bildmässiga berättandet i de båda filmerna som känns besläktat. De monumentala inställningarna, de enskilda människornas hårdhet och sårbarhet som överexponeras under kameralinsens obevekliga öga. Bakgrunderna som träder fram i fonden och blir förgrund.
Om jag förstår utställningen rätt vill Storaro visa hur vissa konstverk från bl.a. italiensk renässans på något vis överlagrats i filmarens minne och nästan får arketypiska mått. Är det dessa som slår igenom i det filmiska uttrycket? Det intressanta är kanske inte att leta matchande bilder, utan snarare själva processen. Och någonstans känns det som om mina egna upplevelser av de båda filmerna i sin tur blivit en del av min egen uppsättning av importerade bilder som jag burit med mig hittills. Det finns något spännande och inte helt utrett kring den här frågan, tror jag. Hur transporteras mänskliga erfarenheter genom generationerna genom konsten? Kanske är det så banalt att varje tid har sina egna uttryck. Eller också inte?

Kulturdebatt om Paracastextilierna

Nästa tisdag, den 26/1, anordnar Kulturnämnden kulturdebatt om Paracastextilierna som för närvarande visas på Världskulturmuseet i Göteborg.
Bakgrunden är att Peru, genom sin ambassadör Gilbert Chauney, har begärt att Göteborgs stad, som äger 89 av textilierna och Världskulturmuseet, som äger 11 av dem, ska lämna tillbaka dem till Peru. Ambassadör Chauney kommer att delta i debatten och samtala med Torgny Nordin, frilansskribent som på GPs kultursida argumenterat mot ett återlämnande, Stefan Jonsson, kulturskribent på DN som i dagarna utkommer med en vetenskaplig essä om Paracastextilierna, Staffan Lundén från Museion och intendent Adriana Munoz som är expert på desamma från Världskulturmuseet. Själv kommer jag att vara moderator.
Kvällen börjar med en guidad visning av utställningen klockan 18.00 på Världskulturmuseet, för den som ännu inte har hunnit se den. Ett av syftena med kvällen och debatten är att intresserade också ska ha möjlighet att fråga panelen och framföra synpunkter.

False friends

Ikväll visades ett avsnitt av "Report Mainz, som är ett återkommande program med undersökande journalistik i ARD, tysk TV 1. Ett av inslagen handlade om Herta Müller och hur hon blev förföljd och skuggad av Securitate. I somras skrev hon en essä i DN om sina upplevelser när hon efter tio års väntan fick tillgång till hemliga polisens personakt om henne. (Herta Müller om Rumänien tjugo år efter Ceausecus död).En av informanterna som skrivit om henne och en annan författarkollega, Horst Samson, hade täcknamnet Voico. Horst Samson har gått till botten med frågan och kommit fram till att Voico är synonym med den förre kollegan Franz Schleich. "Report Mainz" lät bl.a. göra handskriftsjämförelser och resultatet blev att det med allra högsta sannolikhet rör sig om Schleich. Han bor numera i Tyskland, vägrar dock besvara frågor, smäller igen dörren i journalisternas ansikte och mejlar att han är utsatt för en komplott. Herta Müller är förkrossad och vill veta sanningen. Hon trodde att det inte kunde ha varit någon hon kände, men det är en del som faktiskt talar för det.

Europas nya mur

I sitt tal på minnesdagen av Kristallnatten den 9 november i Stockholms stora synagoga diskuterade Steve Sem-Sandberg bl.a. den närmast försvunna regionen Galizien och konsten att göra det förflutna levande. Talet finns tryckt i decemberutgåvan av nyhetsbrevet från Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Trots att Galizien ligger i Europas mittpunkt, är det nu i jämförelse ett öde land som delas mellan Polen och Ukraina. Under det Habsburgska riket fanns här ett av Europas mest mångkulturella och myllrande samhällen. Nazisternas förintelsekrig och därefter sovjetiska folkomflyttningar har för alltid sopat bort det folkliv som var en helt egen värld. Sem-Sandberg har med sin stora roman De fattiga i Lodz räddat några av berättelserna från det gamla Galiziens sammanbrott under andra världskriget till eftervärlden. I romanen kanske man skulle kunna säga att författaren genomfört sin genom författarskapet konsekventa berättelseform dokumetärromanen till fulländning. Idag, menar Sem-Sandberg, skulle man nästan kunna säga att det går en ny mur genom Europa, den går igenom Galizien, ett land vars historia snart bara finns i historieböcker och drömmar.