När proppen har gått...

Så kom den till slut, den politiska plan som blev resultatet av den i vår utskällda kulturutredningen. Aspektpolitiken försvann helt, portföljmodellen införs, men omgärdad av kvalitetskriterier från Kulturrådet, tillika också noggrann analys och uppföljning av de åtgärder som den regionala kulturpolitiken vidtar. Det är bra så. För att säkra att kulturpolitiken inte blir en maskerad regionalpolitik där skattebasen ersätter kvalitetskravet i bidragsgivningen och konsten inte ens finns med som särskilt politikområde, behövs säkert en kvalificerad uppföljning på statlig nivå.
Gabriel Byström skrev i dagens GP den sannolikt djupast tänkta kommentaren till dagens proposition, åtminstone som jag läst hittills. Han berör en av de frågor som jag tycker har ett stort symbolvärde, men också är rent krass ekonomisk verklighet - de slopade konstnärslönerna. Det är i det närmaste omöjligt att förutspå vilka konsekvenser ett sådant beslut kan få. Det är en förlegad romantisk uppfattning att konstnärer måste svälta för att skapa stor konst. Det är inte bara förlegat, utan också förolämpande. Det kan väl hända att unga konstnärer av kärlek till konsten och drivna av en idé kan klara ekonomiska umbäranden för att förverkliga det man tror på, men det måste finnas någon möjlighet att kunna uppnå en grundläggande ekonomisk trygghet i samhället också för konstnärer som arbetat med betydande, men kanske inte så kommersiellt gångbar konst under decennier. I framtiden ska tydligen konstnärerna hoppa från tuva till tuva under hela sitt arbetsliv och vara entreprenörer på en marknad som knappt finns.
Genom historien finns det få exempel på betydande konst som skapats ur intet. Det är oroväckande att den kulturpolitik som nu "med stolthet" presenteras rycker under grunden för en mycket beskedlig ekonomisk trygghet för kommande generationer av hårt arbetande konstnärer som redan idag kämpar för sina idéer på närmast ohållbara villkor.
Konstens plats i ett samhälle är en bra värdemätare på graden av humanism. Om den graden sjunker p g a ändrad kulturpolitik skulle man kanske kunna säga att det är tydliga skadeverkningar av kommersialismen. Men att begränsa dem finns inte heller kvar bland de kulturpolitiska målen.

Provinsialismens prövosten

Det verkar som om det finns en uppfattning på många håll i kulturlivet i Göteborg att staden skulle vara särdeles provinsiell. Det kan knappast råda någon tvekan om den saken, men vad är egentligen huvudproblemet? Större delen av världen är provinsiell, ja det är kanske rent av så att större delen av världen egentligen är ännu mer provinsiell än Göteborg, om det nu skulle spela någon roll. Helt klart provinsiella platser är kanske Columbus i Ohio. Eller Ansbach i Tyskland. Eller Draguignan i Provence. Jag kan räkna upp fler platser. De flesta människor engagerar sig i de platser där de bor av det enkla skälet att de platserna oftast betyder något för dem. Att hävda att Göteborg är provinsiellt är på något vis i mina ögon lite gratismodigt. Det är som att slå in öppna dörrar och indikerar samtidigt att den som hävdar det ju minsann har varit ute i stora världen och sett platser som inte är provinsiella, utan tvärtom, ja vad då? Urbana?
Jag undrar om det inte egentligen är så att själva fälttåget emot provinsialismen bottnar i att man själv till varje pris vill distansera sig från den. Men i samma ögonblick som detta avståndstagande äger rum bekräftas att man fortfarande inte kunnat frigöra sig från den för egen del. Det är lite som kvicksand. Ju mer man sparkar för att ta sig ur provinsialismens kvicksand, desto djupare sjunker man ned i den.
Det är ungefär som att hålla på att jämföra sig med Stockholm, en annan provinsiell håla i Nordeuropa, i utkanten av europeisk kultur. Istället för att hålla på att syssla med sig själv, (provinsialism) eller tävla med huvudstaden om tolkningsföreträde eller av självhävdelse
(semi-provinsialism) skulle det vara så befriande om fler människor lade ned lite energi på att se sig om i världen och samarbeta med dem som vill skapa något nytt, de som har nya idéer och som är intresserade av framtiden. Nationsgränserna har upphört att betyda något för länge sedan. Vi är en del av EU sedan femton år. Det har aldrig varit billigare att resa och att hämta intryck från andra håll. Nätet förbinder oss med resten av världen. Diskussioner om provinsialismen är ett bra mått på hur långt man kommit själv i den processen.

Scenkonstens huvudstad?

I gårdagens Svenska Dagbladet utropades Göteborg till Sveriges teaterhuvudstad. Stadsteatern och Backateatern har inte varit så spännande på åratal, Göteborgsoperan är bättre än någonsin, Angereds teater och det fria teaterlivet överträffar sig självt säsong efter säsong med små medel och stor spelglädje, Pustervik är en av landets mest omtyckta gästspelsscener. Lars Norén är på väg till Folkteatern som snart återinvigs, Suzanne Osten är redan här. Allt det här händer samtidigt och det är bara att gratulera oss själva som får uppleva detta momentum där nästan allt tycks vara möjligt.
Och idag kunde man läsa på GPs webb att Operan satsar nytt och vill utöka med en scen till, en förstärkning av scenkosten på Södra Älvstranden som blir betydande. Skeppsbron tar just nu form, i Lagerhuset snickras det för full för att Pustervik ska kunna flytta in nästa år. Hela Lagerhuset med dess många olika konstnärliga och kulturella verksamheter kan bli ett Art Center som drar människor mellan Älvstranden och Järntorget i båda riktningar. Det har inget egenvärde att heta scenkonstens huvudstad. Det viktiga är att konsten har en självklar plats i samhället, oavsett konstform; musik, teater, dans, bildkonst och litteratur. Just nu bidrar Konstbiennalen starkt till det och i slutet av nästa vecka börjar årets bokfest på Svenska Mässan. När vinterns filmfestival är över är det dags att se fram emot 2010 års upplaga av Dans & Teaterfestivalen, ett bra inslag i en scenkonsthuvudstad.

What a Wonderful Working Class Hero

Den som ännu inte varit på Röda sten och sett Candice Breitz verk Working Class Hero har en fin upplevelse framför sig. Verket, som är en viktig del av Göteborgs Internationella Konstbiennal, är nog en av de starkaste upplevelser av videokonst som jag hittills haft.
Ett tjugotal hängivna John Lennon-fans har var för sig sjungit in låtarna från hans skiva med samma namn och Breitz har sedan redigerat dem så att de sjunger synkroniserat över hela väggen i Röda stens stora sal, katedralen. Och sällan har det namnet varit så passande. Musiken förskjuter sin tyngdpunkt genom rummet och det som i ena stunden påminner närmast om gregoriansk kyrkosång låter i nästa ögonblick som amerikanskt frikyrkojubel. Men denna polyfona kör är inte bara en sorts individuell körsång, utan sätter också fram en grupp individer som är fullständigt nakna i sin rörande hängivenhet. Om man närmar sig bilderna och står ett par meter i från ett ansikte känns det som om man blir direkt tilltalad, som om bilden håller på att ta över. Det är mäktigt och förbryllande.
Längre in i stan finns biennalen på Konsthallen, Göteborgs konstmuseum, Stadsbiblioteket, Göteborgs stadsmuseum, Galleri Box och Bio Capitol. Det är som det ska vara, biennalen måste vara en angelägenhet för stadens konstinstitutioner, museer och andra intresserade aktörer.
Det känns som om biennalen nu börjar hitta sin form och samarbetet mellan de idérika curatorerna Celia Prado och Johan Pousette och Röda sten, men också stadens institutioner verkar i år ha fungerat mycket bra. Det bådar gott för fortsättningen och är viktigt för Göteborg som konststad.

Göteborg, aber wo liegt es?

Göteborg tuffar på mot sitt fyrahundraårsjubileum 2021. Möjligen har staden inte varit i en sådan stark förändringsprocess sedan industrialismens genombrott under 1800-talet. Det var länge sedan industri- och arbetarstaden var en industri- och arbetarstad. Idag är ungefär 10% av befolkningen sysselsatt i tillverkningsindustrin. 80%, däremot, arbetar inom handel, service, turism och kunskapsbaserade verksamheter som utbildning och forskning. Evenemangsstaden Göteborg slog alla befintliga rekord i somras, med stora musik-, motor- och idrottshändelser. Hemmaturismen blommade med ökade publiksiffror på Stadsbiblioteket och museerna. Kulturkalaset och Way Out West knöt ihop sommaren och inom kort öppnar Göteborgs Internationella Konstbiennal.
Mitt i denna gigantiska strukturomvandling pågår som bäst arbetet med att bygga det framtida Göteborg. På Stadsbyggnadskontoret arbetar man för högtryck med att planera och omgestalta stora delar av centrala staden, där Centrala älvstaden kan ge bostäder åt kanske 30 000 människor. Men även andra delar av Älvstränderna och centrum förändras i rask takt.
Förra helgen genomfördes en "Cityscape"-konferens på Göteborgs stadsmuseum inom ramen för SEAS-projeketet som gästade Göteborg. Bitvis blev det en stimulerande debatt där deltagarna fick en nyttig påminnelse om att många städer både inom och utanför EU befinner sig i liknande processer. Bortsett från någon snorkig random-kommentar i lokalpressen har denna debatt ännu inte så ofta tagit någon offentlig form utanför universitetet och Chalmers väggar. Därför är de synnerligen intressant när Ord & Bild ägnar ett temanummer åt Göteborg. Det är dags nu, att bredda de frågor om stadsutveckling, social och ekologisk hållbarhet och framtiden som många göteborgare och andra arbetar med hela dagarna till ett större offentligt samtal. Ett av skälen är kanske att det blir tydligt att Göteborg inte enbart är en stad på Västkusten, utan också är ett exempel på en process som äger rum mitt i förvandlingens tid, inte bara här, utan runt om i världen. För att förstå det bättre behövs jämförelser, intryck från andra håll, bilder och teorier, visioner och inte minst en fri debatt där ett kritiskt samtal måste äga rum.
Göteborgs stadsmuseum kommer att arbeta med att Urbanum kan bli en arena för det kontinuerliga samtalet om stadens utveckling ur det historiska, arkeologiska och estetiska perspektivet, vid sidan av Älvrummet som är stadens och Stadsbyggnadskontorets arena för stadsutvecklingen. Stadens framtid berör oss alla på olika sätt. Det är viktigt att det finns många arenor där tankar och människor kan mötas.

Livets ofattbara förgänglighet

Imorgon utkommer Ragnar Thoursies nya diktsamling Sånger från äldreomsorgen. Thoursie intervjuades för en stund sedan i P 1 av Anna Dahlquist, i ett mycket fint och känsligt inslag. Han berättade om sina tankar och upplevelser från hemtjänst i eget boende. Personalens hjältemodiga vänlighet och oavkortade omtanke. De erfarenheter han gjort på det nuvarande äldreboendet, som han nyligen flyttat in på, finns inte med i samlingen. Thoursies röst har åldrats, ingen tvekan, men det är en kristallklar stämma och en skarp blick som framträder när han läser dikten "Det ofattbara". Dikten handlar om upplevelsen och fascinationen inför den skira grönskans mysterium en morgon i maj. Framme vid den punkten har rösten, som rosslat allt mer under läsningen, nått en punkt när den spricker i förtvivlan över livets förgänglighet och naturens ofattbara skönhet. Det är så smärtsamt vackert och naket.

Hang them high - genom ett Skiascope på Göteborgs Konstmuseum

Birgitta Flensburg inrättade under sin tid som chef för Göteborgs Konstmuseum en forskningsenhet, som under tre år (2008-2010) finansieras med en generös donation från Sten A Olssons stiftelse för Forskning och Kultur. Anställda forskare vid enheten är forskningsledare Jeff Werner och Kristoffer Arvidsson.
Vad jag förstår pågår ett intensivt arbete, som redan börjar ge avkastning. Man har startat en ny skriftserie som heter Skiascope (en apparat som man använde för att fokusera på en enda tavla på en tätt hängd museivägg) och två utgåvor har redan utkommit.
I nummer 1 skriver Jeff Werner om hängningarnas historia på inledningsvis Göteborgs Museum, och därefter på Göteborgs Konstmuseum. Ämnet kan i förstone kanske låter en aning specialiserat, men det visar sig vara den mest uppslagsrika och intressanta text man kan tänka sig om museets historia och verksamhet. Werner visar dels hur Konstmuseet växer fram i ett internationellt perspektiv och vilka influenser från främst England och Tyskland som påverkar hur man arbetar med samlingarna och inköpen, men också på ett lika initierat vis hur de olika museicheferna satt sin prägel på museet genom dels att förhålla sig till de internationella trenderna, men också till egna idéer om museets plats, samlingar och uppdrag.
Relevant är också skildringen av hur museet och universitetet har en gemensam historia, men ingen klart utredd relation. De första museicheferna hade också en tjänst på universitetet. Som en följd av båda branschernas ökande specialisering under 1900-talet upphörde denna ordning efter en tid. Jag tror att museernas koppling till universiteten i framtiden med nödvändighet kommer att öka. Museerna behöver förnyas och aktualiseras med samtida forskning, både för publiken och personalen och universitetet behöver sammanhang utanför akademin där det finns intressanta samlingar och annat material att beforska.
En livaktiv forskning, som för närvarande på Göteborgs Konstmuseum, tror jag är en förutsättning för framgångsrikt utvecklingsarbete på vissa områden inom museerna. Inte minst de pedagogiska enheterna kan profitera på en nära samverkan, men sannolikt underlättas också det internationella samarbetet genom att museerna profilerar sig inom sina områden. Uppsatserna i Skiascope finns också i engelsk översättning i samma utgåva, vilket i sig känns helt nödvändigt. För närvarande samarbetar Konstmuseet både med Konstvetenskapen och Konstnärliga fakulteten vid GU på flera områden, ett aktuellt exempel från det gångna året är utställningen "Talkin´Loud, Sayin´Something", som visade exempel på forskning om konstnärliga arbetsprocesser och deras resultat vid Konstnärliga fakulteten.
Om Konstmuseets utställningars historia skriver Kristoffer Arvidsson en lika intressant uppsats. Arvidsson visar också att skillnaden mellan museets hängningar och tidsbegränsade utställningar ibland är mindre än man kan tro. Hängningarna av de egna samlingarna är långt ifrån permanenta och har förändrats ganska mycket över tid. Birgitta Flensburg har t.ex. arbetat för att renodla "den vita kubens estetik" och glesa ut hängningarna så att verken kommer bättre till sin rätt. Man har också flyttat informationen om verk och konstnär från ramen till en ruta vid sidan av.
Det är en mycket imponerande lista av utställningar som kommer tillsamman i Arvidssons krönika, en text som också problematiserar relationen mellan Göteborgs Konstmuseum och Göteborgs Konsthall på ett upplysande vis. Det är lätt att tänka att Göteborg, i förhållande till sin storlek, har ett rikt utbud och konstliv med starka institutioner och fria verksamheter. Detta får man inte får glömma så här några veckor innan Göteborgs Internationella Konstbiennal invigs ute på Röda Sten, en annan råstark arena för samtidskonsten.
Det är med stort intresse jag nu börjat läsa Skiascope 2, som fokuserar just på Göteborgs konstscen under 60- och 70-talen - en sorts kommentar till den utställning som just nu visas på Göteborgs Konstmuseum.

Ingivelser och fragmentariska vittnesmål

I sin nya bok Ingivelser strövar konstnären Lennart Didoff genom sitt konstnärskap och kommer tillbaka till platser och möten som gjort avtryck i hans måleri. Didoff är fascinerad av det övergivna, historiska spår, ögonblick av epifani under sina många resor. Didoff skriver texter till sina bilder, som för att förstärka dem, men ibland förstärker också bilderna texten. Till en bild från den romerska campagnan från 1974 skriver han: "Det vilar en bräcklig mäktighet och skönhet över dessa fragment och stumma vittnen." Någonstans träffar dessa ord också bilderna och texterna i denna lilla bok. Vittnesmålen från Förintelsen i bilder från resor i de tyska dödslägren, som Birkenau och Majdanek har aldrig släppt Didoffs minne. Inte heller skulpturer och statyer från antikens Grekland eller efterkrigstidens Berlin. Två andra teman genomkorsar Didoffs konstnärsskap; stenen och brödet. Ett antal bilder med dessa motiv från runt om i världen har grupperats tillsammans och stenarna "bevittnar omvärlden" med sin "tysta, anonyma närvaro" - bröden är en symbol för "överlevnad, livsbejakelse, gemenskap, försoning, svek och avsked", skriver han. För mig är bilderna från Grekland starkast i denna bok; "Mannen i gropen", "Kustberg, Kreta" och "Kapellet på Naxos". Kärleken till Grekland lyser starkt igenom. "Men flyktingens vetskap består oftast endast av längtan" står det om den branta kusten vid Kreta. Och någonstans är det kanske också längtan dit som varit en av drivkrafterna för denna bok.