Konstens Göteborg

Under några stormdagar när det varit för blåsigt för att renovera fiskesnäckan har jag mellan varven dykt ned i den mycket fina boken Konstens Göteborg Nedslag i fyra sekel från 2002.
Boken gavs ut i samband med Föreningen Konstmuseets vänners 60-årsjubileum, med dåvarande museichefen Björn Fredlund som huvudredaktör. Fredlund håller själv i pennan i några skarpt tecknade kapitel. De andra författarna är Håkan Wettre, Lena Boethius, Barbro Löfquist och Ingmari Desaix, och skildrar tillsammans med lätt hand och stora kunskaper något som faktiskt skulle kunna kallas en Göteborgs konsthistoria. Påfallande är också hur nära konsthistorian ligger stadens historia i övrigt. De sociala förändringarna i staden, kanske särskilt tiden kring förra sekelskiftet när Göteborg blev en mer betydande handels- och industristad, skapar också de ekonomiska förutsättningar och den kritiska massa som är nödvändig för ett levande konstliv. Påfallande är det vilken betydelse mecenater och konstsamlare hade för den konstnärliga utvecklingen. Det är med all rätt mecenaternas namn står inhuggna i entrévalvet till Göteborgs stadsmuseum, som på den tiden inhyste Konstmuseet. Optimismen och framtidstron manifesterades i Göteborgsutställningen 1923, då en stor del av stadens viktigaste institutioner och attraktioner stod klara, inte minst kring Götaplatsen och det nya Konstmuseet.
I en rolig intervju med Jasenko Selimovic i GP i söndags säger han att Göteborg är som sämst när det vänder sig inåt, mot Göteborg, och det ligger säkert en del i det. När man ser de konstnärliga avtrycken är det inte heller någon slump att Konstmuseets samlingar av nordisk konst från förra sekelskiftet är museets mest berömda samling. Då var utbytet med andra delar av Europa, inte minst Paris, på sin höjdpunkt. Men det finns också helt andra berättelser i denna bok. Den som griper tag i mig kanske mest är Håkan Wettres skildring av Åke Göranssons måleri, som visades på Konstmuseet för några år sedan. Göransson var ingen kosmopolit precis, och bodde med stor släkt i en liten lägenhet i Landala ända tills han blev sjuk och dog ung. Berättelsen om hur Arne Stubelius räddade konstverken från kökssoffan till eftervärlden bär på ett sorts momentum som ovillkorligen ställer frågan vad som hade hänt om Stubelius inte efterfrågat bilderna? Hade de bränts upp som ett hundratal av Göranssons teckningar under en vindsröjning?
I hängmattan fastnar jag för ett citat i boken från Gunnar Ekelöf som på något vis bekräftas omedelbart när jag ser mig omkring:
"I Bohuslän hägrar det. Landskapet är inte detsamma från stund till stund eller från dag till dag. När man vant sitt öga upptäcker man hur det gråa - luften, vattnet, bergen gnistrar av färg, även mulna dagar. Men detta färgskimmer är högst obestämbart."
Jag tänker tillbaka till mitten av nittiotalet när vi bodde här året om och fiskade hummer långt in i december. De starkaste färgupplevelserna var dels vissa klara decemberdagar när hela himlens rodnad avspeglade sig i havets yta och de snöklädda klipporna stupade brant ned i havet. Men ännu starkare var ljusskiftena i novemberdiset, då man efter en stunds kisande upptäckte de mest subtila av alla naturens nyanser. Variationerna av grått.

Metropolis - det förflutnas framtidsspegel

Fritz Langs stumfilmsklassiker Metropolis från 1927 blev aldrig någon kassasuccé när det begav sig. Filmen kortades därför i olika omgångar och flera av de bitar som klipptes bort har länge ansetts förlorade. Ända tills nu. Nyss hittades de förlorade avsnitten i Argentina och ett tålamodsprövande arbete att pussla ihop orginalfilmen pågår just nu i Tyskland, berättades i gårdagens sena tyska nyheter. Något för Filmfestivalen?

Fenomenologin i essäns spegel

Av en händelse stöter jag för tredje gången på kort tid på fenomenologin inom konsten. Kanske är det en slump? Kanske är det så att fenomenologin är på väg tillbaka som tolkningsfält för konstnärliga verk, vad vet jag?
Den här gången är det i en liten synnerligen läsvärd bok med föreläsningar av Jean Starobinski - Melankolin i spegeln - som behandlar Baudelaires Ondskans blommor, men också några andra dikter. Anders Olsson, vars litteraturvetenskapliga arbete jag alltid hållit som de allra främsta inom området, har skrivit en belysande essä som skapar en brygga mellan Baudelaires egensinniga 1800-talsmodernism och några av den modernistiska lyrikens starkaste spänningsfält i Sverige, om Erik Lindegren och hans lärjunge Lars Forsell, som tydligen skrev en uppsats om Lindegrens mannen utan väg innan den ens publicerats av Lindegren på eget förlag, men också Gunnar Ekelöf berörs. Utgivare är Ersatz förlaget, som samarbetar kring essäer med Forum, vars grundare Jean-Claude Arnault också är redaktör för serien. Det är en kulturgärning i sig att ge ut den här typen av klassiska essäer på svenska. Essän är en hotad genre på våra breddgrader, vilket är synd. En välskriven essä ger ofta djupare insikter än ängslig litteraturvetenskap som lika ofta sneglar mot publiken som mot den fria tankens flykt mot okända horisonter.
Genom essäerna tänker Starobinski kring den svåridentifierade skillnaden mellan tomhet och tanke, en skillnad som inte så lätt visar sig vid en blick i en spegel. Starobinski skriver:
"Målare, etsare och skulptörer har gjort bilder där man ibland inte har några säkra tecken för att skilja mellan steril tristess och fruktbar meditation, mellan drabbande tomhet och vetandets fullhet. Den inspirerande tyngden, det grubblande geniet håller sig ofta mitt emellan dessa båda tillstånd: en konstnär som framställer sådana personer vill att vi ska veta att de bebos av känslan för döden och odödliga tankar."
Ty, som Anders Olsson skriver, är spegeln mimetisk. "Vi blir någon genom att imitera bilder, som är lånade från andra och där vi ser oss med andras ögon."
Det gör att spegeln bara kan tjänstgöra som ensidig, och för all del också spegelvänd, avbildare av en hel människa. Det är också Narcissos problem. Hur länge han än stirrar förälskat på sin egen spegelbild kan han aldrig komma förbi den yta som är hans fängelse.

Au commencement

Imorgon måndag 6 juli debuterar den tyske konstnären Anselm Kiefer som operaregissör på Bastille-operan i Paris med operan "Au commencement" (I början). Kiefer bor sedan många år i södra Frankrike och blev till slut övertalad av komponisten Jörg Widmann att tillsammans med honom skriva en opera, berättar Kiefer i en distinkt intervju i Der Spiegel (27). Widmann har skrivit musiken och Kiefer står för regi, scenbild och text. Kiefer menar inte att han bytt konstform, utan att de torn som stod i hans atelje i Barjac nu tagit plats som scenbild på Bastille-operan. Kiefer bekänner sig till filosofisk pessimism i Thomas Hobbes anda och säger:
"Människan är ett enda stort misstag, och det menar jag inte bara sett ur perspektivet i dagens värld. När människan hamnar i en situation när allt är tillåtet, då lagarna upplöses och kontrollinstanserna tappar greppet, flippar hon ut." En stor del av Kiefers konst bottnar i nazitidens förintelse av alla värden och hans hållning är kanske logisk utifrån det perspektivet. Samtidigt är konsten en möjlig väg till försoning:
"Konst som yttrandeform är det som binder samman allt, som skapar kunskap, om än kodat så att man ännu inte ser allt. Varje ny upptäckt som vetenskapen gör öppnar en större port till ännu större okunskap. Konsten, mytologin, är en annan kunskapsform. Därför fungerar mytologiska bilder genom århundradena, om än på olika sätt. Varje generation tolkar dem på sitt sätt."
Det påminner inte så lite om Edmund Husserls konstsyn, så som den tog sig uttryck i brevet til Hugo von Hoffmannstahl, vilket jag kommenterade för ett par inlägg sedan. Jag undrar verkligen om Kiefer ser sig som fenomenolog? Men det behöver han kanske inte göra för det. Kanske är det mera korrekt att säga att viss begreppsbildning inom filosofin fått en allmängiltig status och blivit en del av den samtida diskursen om konsten. Eller också är det bara en ännu större dörr till ännu större okunskap?

All England Championship i Wimbledon

Möjligen ägde det rum stora förändringar något år när jag inte följde Wimbledon så noga, men genom en kombination av stark sommarförkylning och värmebölja har jag år haft möjlighet att se flera matcher i denna traditionsrika tennisturnering. Traditionsrika?
Ja, det kan man nog säga, men på något omärkligt vis smyggenomför ofta britterna förändringar som är ganska radikala, utan så värst mycket väsen. Jag undrar t.ex. vad regnskyddet medför för Wimbledons speciella magi? Naturligtvis är det bättre ur tennsissynvinkel att matchen och publiken inte måste avbrytas för en eftermiddagsskur. Men hur många matcher har avgjorts i en sådan där regnpaus, där den mest nervstarke spelaren lyckas mobilisera rätt krafter? Hur mycket påverkar efterkontrollen om bollen var ute eller inne det faktum att linjedomaren aldrig kan göra ett felaktigt domslut? Om man anser att spelet till varje pris måste ha milimeterrättvisa är det säkert en fördel. Men om man helt tänker bort den mänskliga faktorn och vädrets makter, reducerar man inte då också tävlingens nerv, när bollen är i spel, till ett mekaniskt matande där den spelare som mest lyckas agera som en ofelbar robot är den som segrar, år efter år? Det är lite grand som om man skulle ersätta Wimbledons jordgubbar med konsistensgivna gelejordgubbar med sofistikerade smakämnen.
Vilket ögonblick som helst är det dags för systerfinalen mellan Venus och Serena Williams. Om man ska gå efter säkerheten i semifinalmatcherna talar allt för Venus. Hon har varit i final i Wimbledon sju gånger och vunnit fem. Lika många gånger som Björn Borg och Roger Federer, även om de vann fem år i rad. Idag kan hon bli större än de båda.

Site i Kris-tider

I Sven-Olof Wallensteins tidskrift Site (26-27, 09) finns i engelsk översättning ett märkligt brev av filosofen Edmund Husserl till författaren Hugo von Hofmannstahl 1907. Det är i sitt relativt korta omfång en förbryllande läsning. Enligt Wallenstein i den efterföljande kommentaren finns i brevet embryot till det av Husserl poulariserade grekiska epoché-begreppet, som enligt vanlig tolkning är ett sätt att på fenomenologiskt vis skala av traditionella, historiserande, varseblivningar av världen, för att "sätta dem inom citationstecken", en sorts relativisering av den synliga världen till förmån för en ofiltrerad fenomenologisk upplevelse.
Brevets för mig kanske mest brisanta sats är denna "Enigma (det gåtfulla) kan bara lösas upp om vi försätter oss själva på dess egen mark och behandlar all kunskap som möjlig att ifrågasätta och accepterar att ingen existens är förutbestämd."
Det paradoxala för mig är just omständigheten att det gåtfulla, som vanligtvis undandrar sig sedvanlig definiering, är möjligt att förstå genom att ifrågasätta all kunskap. Nästa mening lyder: "Detta betyder att all vetenskap och all verklighet (inklusive var och ens verklighet) har blivit rena "fenomen". I sanning en radikal slutsats. Kunskap och verklighet är i själva verket en chimär, och deras verkliga väsen är de enigmatiska och intuitiva upplevelserna av dem.
Wallensteins slutsats är att det i själva verket är fantasin som har en avgörande roll i fenomenologin och att den tradition inom den tyska idealismen som bär fram det gåtfulla och fantasirika i själva verket är några av de viktigaste hörnstenarna i förståelsen av modern konst. Och det i sig påminner mig om tidskriften Kris, som på sjuttio- och åttiotalen, på samma vis försökte bygga bryggan mellan filosofi och konst. Och påfallande ofta lyckades med det.

Tal vid nationaldagsfirandet på Hammarkulletorget 2009

Nationaldagen firas till det historiska minnet av Gustav Vasas intåg i Stockholm den 6 juni 1523.
Händelsen ligger i ett romantiskt töcken och man brukar tala om nationen Sveriges födelse. Det är kanske en sanning med modifikation. Det Sverige som fanns då var snarare ett land på tvären, än som idag på längden, med en sydlig och västlig del som var Danmark, ett outforskat vildmarksområde i norr och en stark landsända i öster som idag är södra Finland.
Gustav Vasa hade dock finansierat sitt uppror mot den danske kungen Christian Tyrann (som i Danmark kallades Christian den gode) med bidrag från den nordtyska handelsalliansen Hansan, dåtidens motsvarighet till EU och grundade den starka kungamakt som sedan dess gjort Sverige till en starkt centralistisk stat.
Är det då något att fira?
Det genom åren förhållandevis lama svenska nationaldagsfirandet har sannolikt med just den här saken att göra. Sverige har varit förskonat från krig och blodiga revolutioner i två hundra år. Därför finns ingen naturlig koppling mellan nationalkänsla och lidande. Detta förhåller sig helt annorlunda i våra grannländer Finland och Norge. Finland, som just i år tillsammans med Sverige uppmärksammar att det är 200 år sedan delningen 1809, firar sin nationaldag den 6 december, för att högtidlighålla minnet av frigörelsen från Ryssland 1917.

Den norska nationaldagen "17 mai" är vida känd för sitt extensiva firande och högtidlighåller på samma sätt självständighetsförklaringen från Sverige 1905, men framförallt den norska grundlagen som stiftades på Eidsvoll 1814, och som arbetade in möjligheten att träda ur unionen med Sverige. En av den norska litteraturens kanske samtidigt mest svulstiga men också djupt gripande dikter är Nordahl Griegs "17. mai 1940", som lästes i radion från Nord-Norge just den dagen. Nästan hela Norge var då krossat av den tyska övermakten, men strider pågick fortfarande runt Narvik. Grieg återknyter till självständighetsförklaringen 1905 och konstaterar att landet aldrig kommer att ge upp.
Slutraderna kan sannolikt bara förstås fullt ut av människor som upplevt liknande saker, som förlust och smärta:


Her skal vi minnes de döde
som ga sitt liv for vår fred,
soldaten i blod på sneen,
sjömannen om gick ned.
Vi er så få her i landet,
hver fallen er bror og venn.
Vi har de döde med oss
den dag vi kommer igen.


Och den som återvände tillsammans med ärominnet av de döda den 13 maj 1945 var den dåvarande kronprins Olav, som var norsk försvarschef i exilregeringen i London och som därefter blev Norges kung. Mot bakgrunden av en sådan historia är det lättare att förstå varför det norska nationaldagsfirandet ser ut som det gör. Det finns fortfarande ganska många människor som var med då, som såg kronprinsen göra honnör för flaggan när han steg i land på Piperbryggan i Oslo.
Men allt detta har förskonats oss som är uppväxta i Sverige. Vilken mening kan vi ge ett nationaldagsfirande, när traumatiska politiska förändringar ligger hundratals år tillbaka i tiden?


Den tyske filosofen Jürgen Habermas har fört en liknande diskussion i Tyskland, vars nationalism lett världen in i den största av katastrofer, Andra världskriget och Förintelsen. Habermas menar att den enda tyska patriotism som är möjlig i dagens Tyskland är det han kallar "grundlagspatriotism", dvs att vara lojal mot landets grundlag som garanterar alla medborgare och människor som bor där fria och medborgerliga rättigheter. Jag menar att det är en mycket klok hållning, som är användbar även i Sverige. Det finns många som under de senaste 30-40 åren kommit till Sverige för att de saknat just sådana rättigheter i sina hemländer, om det har gällt flykt från militärkupper i Valparaiso eller Buenos Aires, inbördeskrig i Sarajevo eller krig i Bagdad, Kabul eller Mogadishu. Det som förenar alla oss är just vilja att leva i ett fritt land med demokrati och medborgerliga rättigheter för alla. Och när man tagit steget, som många nya och gamla göteborgare gör idag i Slottskogen under stadens medborgarskapsceremoni så betyder det att vi alla, nya och gamla medborgare, också kanske skulle tänka i de banorna. Oavsett ursprung och hemland är vi alla grundlagspatrioter, som gör vårt yttersta för att försvara demokratiska fri- och rättigheter för oss själva och där vi har möjlighet runt om i världen.
Det är kanske vad nationaldagen 6 juni skulle kunna vara en påminnelse om.

Planeten Fantasmagori är en annan stjärna

När jag läser recensionerna av Peter Kadhammars bok som försöker att rekonstruera kommunismens fall i Polen utifrån en uppsagd varvsarbetare, Anna, på Leninvarvet i Gdansk tänker jag att det är alltid en tacksam vinkel att skapa en enskild upphovsman till en så stor förändring. Lilla Anna mot generalen (Jaruzelski).
Verkligheten var nog mer komplicerad än så och det förvånar mig att det är så få författare och journalister som intresserar sig för hur vänstervågen i väst 1968 speglades av en liberaliseringsvåg i öst, vars starkaste yttring var Pragvåren. Men också i Polen började motståndet mot kommunismen långt innan Anna fick kicken från Leninvarvet.
En av de mest gripande polska poeterna från denna tid är för mig Ryszard Krynicki, som introducerades för femton år sedan av Joanna Helander i den magnifika diktboken Planeten
Fantasmagori. Boken illustrerades också med ett antal underbara bilder av Helander, varav ett par av dem finns i mitt minne för alltid.
Bo Perssons förord introducerar författaren på en nivå som är poetisk i sig:
"Rösten från Planeten Fantasmagori vittnar ofta om en enigmatisk, sammanstörtad värld i vilken drömmarnas fiktion tycks ha blivit verklighet, där inget är vad det synes vara, där tidens och rummets ordning trasats sönder. Samtidigt finns det i hans författarskap en ljus ton, en obetvinglig humor, en försiktig glädje, oförstörbara kristaller av kärlek."

Tag och läs!