Nu har jag startat en ny blogg under adressen www.illyrien.se.
Vad den kommer att handla om kanske en kan gissa sig till, men besök den gärna!
Det går också bra att följa mig på Twitter, adress @Bjorn Sandmark
Välkomna!
tisdag 23 juni 2015
onsdag 1 oktober 2014
Nu stänger jag den här bloggen
Idag började jag arbeta på Göteborgs Stadsteater och efter att ha funderat ett tag på saken jag har kommit fram till att det kanske är dags att stänga den här bloggen nu.
På många sätt hänger den ihop med mitt arbete på Kulturförvaltningen, och därför känns det naturligt att inte fortsätta i detta forum.
Kanske tar jag upp den längre fram, men det är inget jag funderar på för närvarande.
Ett stort tack till de läsare som följt och ibland kommenterat det jag skrivit.
Vi lär ses, på ett eller annat sätt.
Vänliga hälsningar
Björn Sandmark
På många sätt hänger den ihop med mitt arbete på Kulturförvaltningen, och därför känns det naturligt att inte fortsätta i detta forum.
Kanske tar jag upp den längre fram, men det är inget jag funderar på för närvarande.
Ett stort tack till de läsare som följt och ibland kommenterat det jag skrivit.
Vi lär ses, på ett eller annat sätt.
Vänliga hälsningar
Björn Sandmark
torsdag 7 augusti 2014
Boksläpp för min nya bok: Jag är en annan på Korpen förlag. Välkommen till Litteraturhuset i Lagerhuset den 2 september klockan 18.00
Den senaste bok jag publicerade var Vägen till Mitteleuropa, som kom ut på Staka bokförlag 2005. Året därpå publicerade min pappa, Rune Johnsson, och jag en bok i vilken jag hade nedtecknat hans Minnen från Fjällbacka skärgård, på Warne förlag.
2 september 2014 är det dags igen. Då publicerar jag boken Jag är en annan. Några nedslag i Erik Lindegrens extatiska diktning på Korpen förlag.
Förlagets baksidetext låter så här:
"Vid sällsynta tillfällen kan man få uppleva ögonblick så känslomässigt starka att de påverkar resten av ens liv. Sådana ögonblick kan kallas extatiska. Ordet extas betyder bokstavligen "att stå ut från sig själv" och kan beskrivas som en form av förhöjt medvetandetillstånd som skär rakt igenom känslolivets alla stämningar, såväl sorg som melankoli och lycka. Extatiska ögonblick har skildrats litterärt, men av kritiker och forskare sällan fått den uppmärksamhet de förtjänar.
I Jag är en annan tar Björn Sandmark med läsaren genom egna sådana ögonblick. Det handlar om det övermäktiga solljus som man kan drabbas av ute på Väderöfjorden eller vid en glaciär i Alperna. Och om de bråddjup som öppnar sig när en kär livskamrat långsamt dör bort inför ens ögon. Björn Sandmark tolkar och fördjupar de egna levda ögonblicken genom närläsningar av några av Erik Lindegrens mest betydelsefulla dikter."
Förlagets hemsida har nu uppdaterats och har adressen www.bokforlagetkorpen.se.
Boken är resultatet av 30 års upplevelser, tankar och läsning och jag är glad att den nu hittat sin slutliga form.
Vid boksläppet samtalar Mikael van Reis och jag om boken, och det kan bli möjlighet till ett större samtal om det finns frågor i publiken. Vii bjuder på fika i god Litteraturhus-anda.
Varmt välkomna till Litteraturhuset, Lagerhuset vid Heurlins plats, tisdagen den 2 september klockan 18!
tisdag 1 juli 2014
Från Kulturförvaltningen till Göteborgs stadsteater
Idag är det på dagen formellt sex år sedan jag tillträdde tjänsten som chef för kulturförvaltningen. De facto hade jag jobbat en hel del under våren 2008, främst med att delta i olika möten för att arbeta upp kontakterna. Det har varit en fantastisk tid för mig på många sätt (även om det var en rätt lång uppförsbacke i början med jobbiga personal- och budgetfrågor).
Det har varit väldigt roligt att arbeta i en tid när man från politiskt håll verkligen velat satsa på kulturen - under de här åren har kulturnämndens budget ökat med nästan 100 miljoner kronor.
Den största händelsen är utan tvekan ombyggnationen av Göteborgs stadsbibliotek, men också övergången från Pustervik till Stora Teatern och etableringern av Frilagret och Litteraturens hus har varit väldigt roliga att arbeta med.
Andra spännande projekt har varit kultursommarjobbarna och det nya filmuppdraget. Kultur och samhälle är en ny enhet som kan utveckla vårt gemensamma arbete med staden i sin helhet, universitetet och det omkringliggande samhället.
Vi har fått ta hand om 1%-regeln för konstnärlig gestaltning och stödet till det fria kulturlivet har ökat. Vi har utvecklat kulturförvaltningens medverkan i stadsbyggnadsprocesserna och effektiviserat och renodlat den egna administrationen.
Museerna har haft en positiv utveckling med Göteborgs stadsmuseum som Årets museum 2014, Sjöfartsmuseet/Akvariet nominerades till samma titel för något år sedan, efter en mycket fin ombyggnad av delar av museet.
Göteborgs konstmuseum har gått från klarhet till klarhet med stora både nationella utställningar, som den kritikerrosade om historiemåleriet och den största internationella uställningen på många år, den tidiga modernismen med van Gogh, Gauguin och Bernard.
Vi har äntligen kommit igång med nödvändiga reparationer och säkerhetsåtgärder på Röhsska museet och jag vill utan omsvep nämna att vi har underskattat de lokalproblem som funnits på museet och jag förstår att den situationen inte underlättat för medarbetarna. Det känns bra att vi nu kan vidta viktiga åtgärder för att förbättra både arbetsmiljö och säkerhet. På utställningssidan händer det mycket just nu på Röhsska, inte minst Picassos keramik verkar intressera besökarna.
I kulturnämndens plan för utveckling inför 2021 ligger nu närmast planerna för en ny konsthall som vi arbetar intensivt med. Arbetet med förstudien för ombyggnation av Göteborgs konstmuseum pågår för fullt, likaså förberedelserna för om- och tillbyggnad av Sjöfartsmuseet/Akvariet.
Den förstudie som Älvstranden AB gjort tillsammans med kulturförvaltningen för ett Varvs- och Industrihistoriskt Centrum omarbetas nu utifrån nya förutsättningar och förbättrade avskrivningsregler. Tanken är att därmed ersätta de av räddningstjänsten utdömda magasinslokaler som huvudsakligen inrymmer föremål från Göteborgs stadsmuseum och Sjöfartsmuseet.
De här spännande utvecklingsfrågorna kommer jag inte att driva tills de är genomförda, eftersom jag under hösten 2014 kommer att gå över till Göteborgs stadsteater och efterträda Ronnie Hallgren som VD för verksamheten på Götaplatsen och Backa teater.
Det ska bli mycket stimulerande att börja arbeta med delvis nya frågor och kunna fokusera mer på en specifik verksamhet. Jag har sysslat en hel del med teater som litteratur genom åren - forskade bl a i två år om Strindbergs sena Inferno-diktning, men jag har varit en flitig gäst inte minst i salongen på Göteborgs stadsteater sedan början på 1970-talet.
Jag är väldigt glad att Mattias Andersson förlängt sitt kontrakt och kommer att fortsätta driva den konstnärliga utvecklingen vid Backa teater, som är helt unik i Sverige, Europa och kanske Världen..
Uppdatering i september 2014:
Anna Takanen lämnar efter nio framgångsrika år tyvärr teatern, men det är samtidigt väldigt roligt att Anna nu går vidare till att bli teaterchef för Nordens största scen. Vi har redan påbörjat sonderingarna inför rekryteringen av hennes efterträdare.
Det kommer att bli en spännande höst!
Det har varit väldigt roligt att arbeta i en tid när man från politiskt håll verkligen velat satsa på kulturen - under de här åren har kulturnämndens budget ökat med nästan 100 miljoner kronor.
Den största händelsen är utan tvekan ombyggnationen av Göteborgs stadsbibliotek, men också övergången från Pustervik till Stora Teatern och etableringern av Frilagret och Litteraturens hus har varit väldigt roliga att arbeta med.
Andra spännande projekt har varit kultursommarjobbarna och det nya filmuppdraget. Kultur och samhälle är en ny enhet som kan utveckla vårt gemensamma arbete med staden i sin helhet, universitetet och det omkringliggande samhället.
Vi har fått ta hand om 1%-regeln för konstnärlig gestaltning och stödet till det fria kulturlivet har ökat. Vi har utvecklat kulturförvaltningens medverkan i stadsbyggnadsprocesserna och effektiviserat och renodlat den egna administrationen.
Museerna har haft en positiv utveckling med Göteborgs stadsmuseum som Årets museum 2014, Sjöfartsmuseet/Akvariet nominerades till samma titel för något år sedan, efter en mycket fin ombyggnad av delar av museet.
Göteborgs konstmuseum har gått från klarhet till klarhet med stora både nationella utställningar, som den kritikerrosade om historiemåleriet och den största internationella uställningen på många år, den tidiga modernismen med van Gogh, Gauguin och Bernard.
Vi har äntligen kommit igång med nödvändiga reparationer och säkerhetsåtgärder på Röhsska museet och jag vill utan omsvep nämna att vi har underskattat de lokalproblem som funnits på museet och jag förstår att den situationen inte underlättat för medarbetarna. Det känns bra att vi nu kan vidta viktiga åtgärder för att förbättra både arbetsmiljö och säkerhet. På utställningssidan händer det mycket just nu på Röhsska, inte minst Picassos keramik verkar intressera besökarna.
I kulturnämndens plan för utveckling inför 2021 ligger nu närmast planerna för en ny konsthall som vi arbetar intensivt med. Arbetet med förstudien för ombyggnation av Göteborgs konstmuseum pågår för fullt, likaså förberedelserna för om- och tillbyggnad av Sjöfartsmuseet/Akvariet.
Den förstudie som Älvstranden AB gjort tillsammans med kulturförvaltningen för ett Varvs- och Industrihistoriskt Centrum omarbetas nu utifrån nya förutsättningar och förbättrade avskrivningsregler. Tanken är att därmed ersätta de av räddningstjänsten utdömda magasinslokaler som huvudsakligen inrymmer föremål från Göteborgs stadsmuseum och Sjöfartsmuseet.
De här spännande utvecklingsfrågorna kommer jag inte att driva tills de är genomförda, eftersom jag under hösten 2014 kommer att gå över till Göteborgs stadsteater och efterträda Ronnie Hallgren som VD för verksamheten på Götaplatsen och Backa teater.
Det ska bli mycket stimulerande att börja arbeta med delvis nya frågor och kunna fokusera mer på en specifik verksamhet. Jag har sysslat en hel del med teater som litteratur genom åren - forskade bl a i två år om Strindbergs sena Inferno-diktning, men jag har varit en flitig gäst inte minst i salongen på Göteborgs stadsteater sedan början på 1970-talet.
Jag är väldigt glad att Mattias Andersson förlängt sitt kontrakt och kommer att fortsätta driva den konstnärliga utvecklingen vid Backa teater, som är helt unik i Sverige, Europa och kanske Världen..
Uppdatering i september 2014:
Anna Takanen lämnar efter nio framgångsrika år tyvärr teatern, men det är samtidigt väldigt roligt att Anna nu går vidare till att bli teaterchef för Nordens största scen. Vi har redan påbörjat sonderingarna inför rekryteringen av hennes efterträdare.
Det kommer att bli en spännande höst!
fredag 13 juni 2014
Göteborgs återlämnande av Paracas-textilierna Del 4
Inatt svensk tid landade den första sändningen med fyra textilier från Paracas i Lima. Anna Javér, konservator från Världskulturmuseet, är med som kurir och vad jag förstår har transporten gått bra och mottagandet i Lima ser ut att vara på ministernivå.
På måndag förväntas kulturnämnden godkänna det framarbetade avtalsförslaget och om planen håller kommer Anneli Hulthén och Perus president att på onsdag underteckna överenskommelsen i regeringspalatset i Lima. Händelsen uppmärksammades av New York Times förra veckan och det ska bli intressant att följa den fortsatta utvecklingen i denna mycket speciella principfråga kring det nationella kontra det globala kulturarvet.
Grekland har sedan självständigheten 1830 begärt att British Museum ska återföra den sk Parthenon-frisen till Athén, där man nu byggt ett nytt museum på Akropolisklippan. British Museum har hittills vägrat, trots att man erbjudits identiska repliker. Den ansedda tidnigen The Guardian genomförde en läsarundersökning om vad britterna tyckte i frågan. Jag vet inte hur representativ den var, men 88% av britterna ansåg att man bör återföra friserna. Det är inte bara i Göteborg den här typen av diskussioner förs.
På måndag förväntas kulturnämnden godkänna det framarbetade avtalsförslaget och om planen håller kommer Anneli Hulthén och Perus president att på onsdag underteckna överenskommelsen i regeringspalatset i Lima. Händelsen uppmärksammades av New York Times förra veckan och det ska bli intressant att följa den fortsatta utvecklingen i denna mycket speciella principfråga kring det nationella kontra det globala kulturarvet.
Grekland har sedan självständigheten 1830 begärt att British Museum ska återföra den sk Parthenon-frisen till Athén, där man nu byggt ett nytt museum på Akropolisklippan. British Museum har hittills vägrat, trots att man erbjudits identiska repliker. Den ansedda tidnigen The Guardian genomförde en läsarundersökning om vad britterna tyckte i frågan. Jag vet inte hur representativ den var, men 88% av britterna ansåg att man bör återföra friserna. Det är inte bara i Göteborg den här typen av diskussioner förs.
söndag 8 juni 2014
Världens största klubbspelning - Håkan Hellström på Ullevi
En ganska bra bild för synkroniciteten när Håkan Hellström and his band spelade på Stora Ullevi ikväll, var Freddie Wadlings taktfasta rörelser med käppen - en sorts vertikal taktpinne som studsade mot scengolvets grå laminat. Allt liksom gick i takt, som om Hellström redan varit tillbaka från en världsturné och spelat för 70 000 personer ett par gånger i veckan.
Jag tror att det jag gillar allra mest med Håkan Hellström på scen är hans alldeles ocoola coolhet. Å ena sidan verkar han lugn som en filbunke och väldigt säker på vad han gör i varje liten rörelse. Å andra sidan verkar hans mycket begränsade gester och rörelsemönster så naturliga att man kan förledas att tro att han aldrig övar på sånt. Och det gör han nog inte heller.
Det var en mycket muntrare Hellström än i Scandinavium i vintras, då mycket av mellansnacket lät som midlife-crisis och uppgivenhet inför livets beska sanningar.
Ikväll alternerade inledningsvis deviserna TRO och TVIVEL på scenens takkrona. Men tvivlets och eftertankens kranka blekkhet övergick snabbt i beslutsamhetens friska hy när gensvaret från publiken överträffade allt man kan önska sig även om mycket redan var intecknat av musikkritiker som utpekat spelningen som klassisk redan INNAN någon tagit ett enda ackord.
Entusiasmen bland de inbjudna gästartisterna smittade också, inte minst Veronica Maggio sjöng duett med en integritet som gjorde avtryck. Oväntat bra var även Thomas von Brömsens klarinett-solo, trots att jag visste att han spelar det instrumentet sedan jag såg Pygmalion på Stadsteatern innan jul.
Bakgrundsfilmer och bilder har en alldeles särskild estetik som är både råbarkad, göteborgsk spårvagns- och varvskranmättad, samtidigt som det finns ett poetiskt berättande med mjuka former och inte sällan nostalgiska bilder som "Spola kröken" och filmklipp ur Den vita stenen.
Det enda som jag ibland funderar över är kanske själva musiken, som visserligen är underbart både svängig som i "Det kommer aldrig att vara över för mig" och mjukt nyanserad i ballader som "Det är så jag säger det". Det är lite som med Dylan - texterna är oftast på en annan nivå än kompet. Men som med Dylan funkar det ändå.
Men störst av allt är kärleken som allt detta skapar. Den ocoola kärleken hos de skrikande och viftande tonårstjejerna längst fram och den oreserverade kärleken till fansen som gör att artisten himself dröjer kvar i halvtimmevis och snackar och snackar så länge han orkar. Hela Ullevi vibrerade av allt detta och på väg hem gick jag en sväng genom stan. Kändes som Rio de Janeiro. Vissa dagar och nätter vill man helt enkelt inte vara någon annanstans än här.
Jag tror att det jag gillar allra mest med Håkan Hellström på scen är hans alldeles ocoola coolhet. Å ena sidan verkar han lugn som en filbunke och väldigt säker på vad han gör i varje liten rörelse. Å andra sidan verkar hans mycket begränsade gester och rörelsemönster så naturliga att man kan förledas att tro att han aldrig övar på sånt. Och det gör han nog inte heller.
Det var en mycket muntrare Hellström än i Scandinavium i vintras, då mycket av mellansnacket lät som midlife-crisis och uppgivenhet inför livets beska sanningar.
Ikväll alternerade inledningsvis deviserna TRO och TVIVEL på scenens takkrona. Men tvivlets och eftertankens kranka blekkhet övergick snabbt i beslutsamhetens friska hy när gensvaret från publiken överträffade allt man kan önska sig även om mycket redan var intecknat av musikkritiker som utpekat spelningen som klassisk redan INNAN någon tagit ett enda ackord.
Entusiasmen bland de inbjudna gästartisterna smittade också, inte minst Veronica Maggio sjöng duett med en integritet som gjorde avtryck. Oväntat bra var även Thomas von Brömsens klarinett-solo, trots att jag visste att han spelar det instrumentet sedan jag såg Pygmalion på Stadsteatern innan jul.
Bakgrundsfilmer och bilder har en alldeles särskild estetik som är både råbarkad, göteborgsk spårvagns- och varvskranmättad, samtidigt som det finns ett poetiskt berättande med mjuka former och inte sällan nostalgiska bilder som "Spola kröken" och filmklipp ur Den vita stenen.
Det enda som jag ibland funderar över är kanske själva musiken, som visserligen är underbart både svängig som i "Det kommer aldrig att vara över för mig" och mjukt nyanserad i ballader som "Det är så jag säger det". Det är lite som med Dylan - texterna är oftast på en annan nivå än kompet. Men som med Dylan funkar det ändå.
Men störst av allt är kärleken som allt detta skapar. Den ocoola kärleken hos de skrikande och viftande tonårstjejerna längst fram och den oreserverade kärleken till fansen som gör att artisten himself dröjer kvar i halvtimmevis och snackar och snackar så länge han orkar. Hela Ullevi vibrerade av allt detta och på väg hem gick jag en sväng genom stan. Kändes som Rio de Janeiro. Vissa dagar och nätter vill man helt enkelt inte vara någon annanstans än här.
torsdag 5 juni 2014
Mari Kodama gästade symfonikerna
Det var ett ögonblick när en ängel gick genom rummet.
Fransk-japanska Mari Kodama framförde Stenhammars andra pianokonsert tillsammans med Göteborgssymfonikerna under ledning av Kent Nagano. Enligt uppgift i programmet är detta ett av Kodamas favoritverk. Någonstans kändes det som om denna egensinniga, temperamentsfulla och kraftfulla tolkning av Stenhammar, tillsammans med hans egen orkesters arvtagare var ett speciellt ögonblick för denna virtuos. Det var tur att urladdningen var planerad till innan pausen, så att man kunde hämta luft på balkongen efteråt och trappa ned med en helt igenom perfekt och balanserad tolkning av Brahms fjärde symfoni efter pausen.
Götaplatsen låg i kvällsljus, uteserveringarna var inte alla öppna, men ett stillsamt flöde av människor rörde sig uppåt mot Göteborgs konstmuseum och förbi. Det var sommarkväll, ängeln gick vidare.
Fransk-japanska Mari Kodama framförde Stenhammars andra pianokonsert tillsammans med Göteborgssymfonikerna under ledning av Kent Nagano. Enligt uppgift i programmet är detta ett av Kodamas favoritverk. Någonstans kändes det som om denna egensinniga, temperamentsfulla och kraftfulla tolkning av Stenhammar, tillsammans med hans egen orkesters arvtagare var ett speciellt ögonblick för denna virtuos. Det var tur att urladdningen var planerad till innan pausen, så att man kunde hämta luft på balkongen efteråt och trappa ned med en helt igenom perfekt och balanserad tolkning av Brahms fjärde symfoni efter pausen.
Götaplatsen låg i kvällsljus, uteserveringarna var inte alla öppna, men ett stillsamt flöde av människor rörde sig uppåt mot Göteborgs konstmuseum och förbi. Det var sommarkväll, ängeln gick vidare.
söndag 11 maj 2014
Göteborgs återlämnande av textilierna från Paracas. Del 3
Förra vecka besökte jag Lima för att förhandla med Kulturdepartementet om återförandet av de 89 textilier från Paracas som finns i Göteborgs stads ägo och som deponeras på Världskulturmuseet.
Det var ett mycket bra besök som präglades av öppenhjärtlighet och stort ömsesidigt engagemang. Min förhoppning var att det möjligen skulle gå att överföra äganderätten till Peru, som en bekräftelse av detta överföra fyra textilier i juni och förhoppningsvis komma överens om en långtidsdeposition på 25 år för de återstående.
I Lima hade man förståelse, rent av sympati för förslaget, men meddelade att det inte är möjligt, eftersom peruansk lag föreskriver att depositioner bara kan utsträcka sig över två år. Skälet till denna lagstiftning är att man haft en hundra år lång kontrovers om en deposition av de 55 000 föremål som deponerats på Yale University.
Föremålen kom från Machu Picchu och hade överförts till Yale av Machu Picchus formelle upptäckare Hiram Bingham. Utgrävningarna i Machu Picchu gjordes tillsammans med den peruanska staten, så det handlar inte om material som på något sätt förts ut illegalt ur Peru. Nyligen slöt man en överenskommelse om återförande av alla föremål från Yale. Det har satt standarden för hur Peru nu agerar i liknande frågor och, som sagt, finns det gällande peruansk lag som förbjuder långtidsdepositioner.
På Museo de la Nacion och Kulturdepartementet är man mycket väl medveten om de göteborgska textiliernas skörhet, så vi är överens om att göra en omfattande uppföljning av hur de fyra första textilierna klarat transporten. Dels vid ankomsten till Lima i mitten av juni, dels efter ett år, för att undersöka om det uppstått någon påverkan på lite längre sikt. Detta blir ett gemensamt forskningsprojekt som kommer att leda till fördjupad kunskap om textilierna och deras beskaffenhet. Vi är överens om att återföra de resterande 85 textilierna i tre omgångar; 2016, 2019 och 2021, under förutsättning att de klarar transporten. Den slutliga överenskommelsen är ännu inte klar, men jag räknar med att den blir klar i detalj de kommande två veckorna.
Det var inte överraskande, men likväl en bekräftelse, att Museo de la Nacion i Lima visade sig ha ett mycket fint magasin för sina Paracas-textilier. Det magasin som finns på Världskulturmuseet i Göteborg är knappt tio år gammalt och modernare. Men sättet att förvara textilierna är detsamma. Liggande i boxar i större skåp i klimatiserade utrymmen. Man får inte heller glömma bort att det var där, på Museo de la Nacion, som metoderna för att konservera dessa textilier utvecklades i Lima på 1970-talet, när medvetenheten om konserveringensbetydelse kanske ännu inte var på topp i Göteborg.
De omfattande restaurationsarbetena i Göteborg gjordes under 1990-talet, efter betydande insatser från Göteborgs stadsmuseum och privata initiativ.
Om allt går som det ska lämnar nu de fyra första textilierna Göteborg i mitten av juni och överenskommelsen om återförande undertecknas av Perus president och Anneli Hulthén strax innan midsommar.
Det var ett mycket bra besök som präglades av öppenhjärtlighet och stort ömsesidigt engagemang. Min förhoppning var att det möjligen skulle gå att överföra äganderätten till Peru, som en bekräftelse av detta överföra fyra textilier i juni och förhoppningsvis komma överens om en långtidsdeposition på 25 år för de återstående.
I Lima hade man förståelse, rent av sympati för förslaget, men meddelade att det inte är möjligt, eftersom peruansk lag föreskriver att depositioner bara kan utsträcka sig över två år. Skälet till denna lagstiftning är att man haft en hundra år lång kontrovers om en deposition av de 55 000 föremål som deponerats på Yale University.
Föremålen kom från Machu Picchu och hade överförts till Yale av Machu Picchus formelle upptäckare Hiram Bingham. Utgrävningarna i Machu Picchu gjordes tillsammans med den peruanska staten, så det handlar inte om material som på något sätt förts ut illegalt ur Peru. Nyligen slöt man en överenskommelse om återförande av alla föremål från Yale. Det har satt standarden för hur Peru nu agerar i liknande frågor och, som sagt, finns det gällande peruansk lag som förbjuder långtidsdepositioner.
På Museo de la Nacion och Kulturdepartementet är man mycket väl medveten om de göteborgska textiliernas skörhet, så vi är överens om att göra en omfattande uppföljning av hur de fyra första textilierna klarat transporten. Dels vid ankomsten till Lima i mitten av juni, dels efter ett år, för att undersöka om det uppstått någon påverkan på lite längre sikt. Detta blir ett gemensamt forskningsprojekt som kommer att leda till fördjupad kunskap om textilierna och deras beskaffenhet. Vi är överens om att återföra de resterande 85 textilierna i tre omgångar; 2016, 2019 och 2021, under förutsättning att de klarar transporten. Den slutliga överenskommelsen är ännu inte klar, men jag räknar med att den blir klar i detalj de kommande två veckorna.
Det var inte överraskande, men likväl en bekräftelse, att Museo de la Nacion i Lima visade sig ha ett mycket fint magasin för sina Paracas-textilier. Det magasin som finns på Världskulturmuseet i Göteborg är knappt tio år gammalt och modernare. Men sättet att förvara textilierna är detsamma. Liggande i boxar i större skåp i klimatiserade utrymmen. Man får inte heller glömma bort att det var där, på Museo de la Nacion, som metoderna för att konservera dessa textilier utvecklades i Lima på 1970-talet, när medvetenheten om konserveringensbetydelse kanske ännu inte var på topp i Göteborg.
De omfattande restaurationsarbetena i Göteborg gjordes under 1990-talet, efter betydande insatser från Göteborgs stadsmuseum och privata initiativ.
Om allt går som det ska lämnar nu de fyra första textilierna Göteborg i mitten av juni och överenskommelsen om återförande undertecknas av Perus president och Anneli Hulthén strax innan midsommar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
