Björn Sandmarks blogg

Bibeln på Göteborgs Stadsteater - sett boken? 2

2012-02-20T13:29:00.000+01:00

Konstaterar lite förläget att jag apostroferas i en samlingsartikel i GP om pressröster om Bibeln på Göteborgs Stadsteater. För egen del uppfattar jag inte mina blogginlägg som en pressröst eller att jag ägnar mig åt att skriva recensioner. Jag förmedlar mina spontana intryck i anslutning till föreställningar jag varit på, för mig själv, för att det är lättare att tänka när jag skriver, och därmed förstå vad jag precis varit med om, men också för att det är roligt att skriva.
Så därför avstår jag gärna från recensentens otacksamma lott att kritiskt värdera det jag sett utifrån ett schema som är särskilt tydligt vad gäller scenkonst. Det finns ett antal komponenter som behöver kommenteras, såsom rollbesättning, individuella insatser, regi, scenografi osv. Jag tar mig friheten att helt strunta i det och istället skriva om det som intresserar mig, som jag blivit hänförd av, eller som jag tycker om. Oftast är det innehållrelaterade frågor, ur ett litterärt perspektiv.
Sedan är det en annan sak att det också är intressant att läsa vad de professionella recensenterna tycker och även där kan jag ta mig friheter, som att kommentera eller polemisera.
Oavsett tycker jag att det ytterst är ett exempel på den yttrandefrihet som vi alla värdesätter och är beredda att försvara, både här i Sverige och utomlands.

Bibeln på Göteborgs Stadsteater - sett boken?

2012-02-18T01:24:00.003+01:00

Hur kan man presentera Bibeln - böckernas bok - med dess enorma myller av Gud, änglar, liv och död, människor, händelser, blod och tårar på scen? Niklas Rådström har arbetat i två år med texten och resultatet är helt enkelt lysande. Här presenteras Bibeln som ett stationsdrama, en medeltida form som passar alldeles utmärkt som berättarstruktur. Stationsdramat hade ofta religiöst innehåll och har överlevt ända in i vår tid i katolska samhällen, t.ex. på den bayerska landsbygden vid firandet av Kristi Lekamens Dag.
Vilka är det då som vandrar mellan de olika stationerna?
Inga mindre än Adam och Eva, (Mattias Nordkvist och Nina Zanjani), vars samspel är påfallande bra och synkront hela vägen. Genom detta berättartekniska grepp skapas en framåtrörelse som bär genom hela den fyra och en halv timme långa föreställningen. De kallas i texten för mannen och kvinnan och lösgör sig däremed från urberättelsen i paradisets lustgård och resultatet blir en sorts metaberättelse över den största metaberättelsen av dem alla. Människans livsvillkor, så som de tar form i dialektiken mellan man och kvinna, livets början och dess slut.
Texterna är kondenserade men lätta att känna igen - det är ett exempel på hur riktigt starka texter alltid bär av egen kraft. När de olika scenerna ljussätts som William Wenner gjort här, är det som om text och ljus är två sidor av samma sak. Det finns visuella avsnitt som etsar sig fast på näthinnan - som Adam och Eva när de vänder ryggen mot publiken och Röda havet öppnar sig inför uttåget ur Egypten, den klassiska nattvardsbilden som skiftar karaktär strax innan första pausen eller Jona i valfiskens buk.
Moses (Carl-Magnus Dellow) kämpar med stentavlorna och den dåliga moralen hos sitt folk. Det hade varit lätt att överföra problematiken till samtida gränskonflikter i nuvarande Israel med omgivningar. Men så lätt gör inte regissören Stefan Metz det hela för sig. Det är snarare distansen till samtiden som höjer aktualitetskänslan. Less is more.
Berättare är tre herrens änglar som kommenterar och driver på, alla uttrycksfullt spelade av Henric Holmberg, Michailis Koutsogiannakis och Emelie Strandberg. Jag funderar en stund över de olika översättningar av Bibeln som finns. Lutherbibelns tyska satsbyggnad och ordbildning härbärgerar en del slitstarka formuleringar som kanske rent av är mer pregnanta än originalet. Och det finns bevingade ord som i sin avskalade skönhet dröjer kvar, alldeles oavsett vilket förhållande man har till själva läran som sådan. Det blir en ängel som får sista ordet, riktat till Johan Grys Jona i valfiskens buk:
"Och jag är med eder alla dagar intill tidens ände."
Föreställningen är lång, om än inte till tidens ände, men känns på ett uppfriskande vis inte alls för lång. Istället skulle jag vilja se den igen, för att kunna ta in den i lugn och ro, och sedan tala om den, länge, länge.

Nordhemsgatan i mitt hjärta

2012-02-14T21:41:00.002+01:00

Inspirerad av den mycket läsvärda serien om Göteborgsgator i GT gjorde jag en djupdykning i minnets massiva arkiv och vaskade fram saker som jag var på väg att glömma, märkte jag.
Nordhemsgatan är för alltid förknippad med friheten för mig. När jag flyttade dit i februari 1982 var det en stor lättnad att lämna ettan med rivningskontrakt på Vargögatan i Majorna med gasdusch i källaren för 432 spänn i månaden. I barren bredvd bodde en ex-ungrare som flytt 1956, som var periodare och som alltid tiggde pengar och bråkade när han skulle ut och spela enarmad bandit och supa till.
Så det var med stor entusiasm jag flyttade in i den rymliga tvåan högst upp, mitt i backen på Nordhemsgatan 43. Mamma hjälpte mig att sätta upp vita strukturtapeter, fotbollsspelaren Glenn Schiller, som var någon sorts halvproffs i Blåvitt den vintern och senare på våren UEFA-cup-mästare, tillika utbildad snickare, hjälpte mig att slipa det underbara brädgolvet. Hann knappt möblera klart innan jag inledde en serie candle-light dinners, det var tiden för det nya franska köket, ju mera franskt, desto nyare, med kalvbräss och beurre-blanc-såser, halvkokta rotfrukter, Beaujolais Noveau, som var väldigt inne och sauternes-viner till sabayonen. Det blev också en hel del större sittningar med det umgänge jag hade då, som barmästare på den dåvarande innekrogen Åtta Glas, vid Kungsportsbron, mitt emot Stora Teatern.
Friare än så kan man nog knappast känna sig, på gångavstånd till krogen, en vildmarksled från den då nyöppnade kvarterskrogen Linnéus, en rask promenad genom Haga till Déja Vue på Viktoriagatan, innan jag vek av till Åtta Glas och natten slutade på Yaki-da (Detta är inget ställningstagande i krogstängningsdebatten).
Den sommaren spelade Rolling Stones för första gången på Ullevi, det var den trevande starten på musik- och evenemangsstaden Göteborg. Åtta Glas var fyllt till bristningsgränsen i tre dygn, höll på att sjunka flera gånger, länspumpade mellan 2 och 3 på natten, för säkerhets skull både fredag och lördag. Efter lördagskonserten satt jag kvar på kontoret och räknade kassan till gryningen och gick genom sommarmorgonen tillbaka hem till Nordhemsgatan. Hela stan var överfull, det fanns inga rum på härberget, och det låg fullt med människor i sovsäckar i hela Allén.
På Nordhemsgatan lärde jag mig saker om livet som jag aldrig haft en aning om. Närmaste granne var en fornnordisk yoga-förening som plockade fram trolltrumman ett par kvällar i veckan. Då var trapphuset fullt av bleka människor med tom blick. Det lite komiska i det hela var själva chefs-schamanen, som kallade sig Röde Orm eller Egil Skallagrimsson, eller liknande. Jag har aldrig sett någon i verkligheten som mer liknat den traditionella bilden av Jesus, med långt, blont hår och fridsam, stålblå blick. Så något överjordiskt var det, oklart vad.
När jag öppnade fönstret på morgonen slog den skarpa lukten av bränt kaffe från Kahls rosteri på någon av Långgatorna emot mig. Jag älskade den doften. Om man kunde se in genom de skitiga rutorna på andra sidan gatan kunde man ibland se gitarristen Uffe Wakenius träna freejazz-riff på sin Aria-gitarr inför spelningarna med Hawk-on-Flight på Nef. Bredvid honom bodde en tjej som jag dock aldrig lyckades bjuda på middag, som tränade dans på det mest förtjusande vis. Vi stod ibland i våra fönster och tittade på varandra. Hon hade långt hår, till midjan.
På Nordhemsgatan 43 hände det ibland stora och små tragedier. Det var alltid en prövning att gå till tvättstugan, då det på samma våning utspelade sig våldsamma scener i någon sorts småkriminell miljö. Även i min svale hördes en kväll ett skri av fasa och när jag rusade ut i trapphuset möttes jag av synen av en nyinflyttad tjej på bottenvåningen som precis blivit knivskuren av en alkoholiserad friare. Grannarna våningen under tog hand om henne och ringde polisen. Ett par dagar senare gick hon runt och bad om ursäkt för händelserna förra helgen. Jag vet att jag svarade att det inte var hennes fel, men fick inte ur mig så mycket mer när jag såg hennes blåslagna ansikte och det lärde mig något om hur utsatt en kvinna kan vara för manligt övervåld.
Sällan har jag varit gladare över att komma hem och stänga dörren bakom mig än den kvällen när en packad kille satt och viftade med en revolver på ettans spårvagn. När vagnen blev stående i svängen från Järntorget upp på Linnégatan tittade han på mig, pekade med revolvern och sade - Hoppa av!
Jag svaraade att jag ska av vid nästa stopp, Prinsgatan, och vände ryggen till. Han skjuter mig väl inte i ryggen, tänkte jag. Och när jag hoppade av där blev vagnen stående en stund och när jag räddade mig in på Linnéus hörde jag tre skott efter varandra ur vagnen. Dagen därpå stod det i tidningen att tre skott gått av och som genom ett under hade ingen blivit träffad.
Idag tror jag att det är betydligt lugnare runt Linnégatan och Nordhemsbacken. Det enda som nog är samma är bullret på morgnarna när Renova tömmer sopor. Det ekar upp längs husväggarna. Ännu värre är vintrarna när det är is i backen och bilarna inte kommer ut ur sina parkeringsluckor. Det sliras och ylas halvtimmevis, innan man lyckas baxa ut bilarna på gatan och köra iväg.
Kanske är det, all frihetskänsla till trots, de saker som jag minns bäst från Nordhemsgatan. Kaffelukten, det nakna våldet, oväsendet på morgnarna som väckte alla och envar i gryningen.
Freedom`s just another word for nothing left to lose.

Miriam Makeba och tiden som går.

2012-02-12T14:51:00.000+01:00

På Youtube kan man hitta de mest oväntade musikvideor. Framförallt uppskattar jag möjligheten att man kan jämföra liveuppträdanden som ibland ger möjlighet att upptäcka de mest spännande nyanser. När jag letade efter en viss spelning med Weather Report härom veckan hittade jag en tidig version av Miriam Makebas klassiker Pata Pata. Det är en fantastisk version. Den är från 1967. Hon har leopardklänning.
Men det är inte i första hand hennes utseende som tilltalar mig, även om hon på många sätt är sinnebilden för afrikansk skönhet vid denna tid. Det är den bubblande livsglädjen och stoltheten.
Och i denna version finns det några förklarande textrader som jag aldrig hört förut;
"Pata Pata is the name of a dance we do down in Johannesburg West. Everybody starts to move, as soon as the Pata Pata starts to play"
och lite längre fram i låten;
"Every Friday and Saturday night is Pata Pata time. The music is going on all night long, until the morning sun begins to shine".
Johannesburg West? Jag undrar om hon menar Johannesburg Southwest? Soweto? Probably.
Det är nio år innan kravallerna i Soweto, där motståndet mot apartheid växte fram, där Mandela bodde, där Tutu bodde, där fortfarande många av dagens sydafrikanska ledare bodde.
Det är på något sätt som om den kraften, livsviljan, energin, stoltheten som till slut ledde till att apartheid kunde övervinnas finns i hennes ögon, gester, varje frasering. Att Nelson Mandela blev fri och till slut, den är dagen på våren 1990 och kunde landa med flyget från Robben Island, på Pretorias flygplats och gå ned för trappan och lyfta den knutna handen mot skyn. Jag minns att jag läste den artikeln i Dagens Nyheter på mitt tjänsterum i Erlangen, klippte ut bilden på Mandela, satte den på väggen. Och när jag några år senare efter valsegern 1994, hörde hans tal när ANC vunnit valet, som alluderade på Martin Luther King, med omkvädet "Free at last". Det var så starkt, jag grät i bilen, minns att jag var på väg mellan Kungälv och Göteborg när jag hörde det på radio. När jag lyssnar till Miriam Makeba från 1967 tänker jag på allt det där, som om det redan fanns där då. Kanske är det bara en välvillig efterhandskonstruktion. Kanske har det inte alls med den saken att göra. Men det är de associationer jag får och för egen del är det bra så.

Lady Macbeth från Mzensk på Göteborgsoperan

2012-02-05T00:10:00.000+01:00

Lady Macbeth of Scotland är i Shakespeares drama en rasande maktlysten kvinna som driver sin vankelmodige och inte lika begåvade make i fördärvet. Viljan till makt är den enda och och ohyggligt starka drivkraften, som överskuggar allt annat.
Lady Macbeth från Mzensk i Sjostakovitj opera är en helt annan kvinna - en uttråkad hustru till en välbärgad köpman, låt vara lika vankelmodig och obegåvad som den skotske tronpretendenten.
Gitte-Maria Sjöbergs Katerina Ismajlova är i jämförelse ett rö i vinden, som inte drivs av sin viljestyrka, utan snarare av sin stora längtan efter närhet och kärlek, åtminstone efter ett barn, eller vad som helst för att få en uppgift i livet. Sjöberg är en rasande skicklig sopran, från operan i Köpenhamn. Hon behärskar hela sitt register fullt ut, nyanserar nästan för bra, hon är den självklara mittpunkten i denna föreställning och distanserar alla i sin omgivning utom svärfar Boris Ismajlov som sjungs mycket övertygande av Mats Almgren. Även i sin roll är han den enda som håller emot den allt mer destruktiva Katerinas desperata försök att manövrera sig in i ett hopplöst läge som leder till att hon förgiftar sin svärfar och styper sin man Sinovij Ismajlov (Joakim Ottosson) med sin älskares, Sergejs, livrem.
Sjostakovitjs musik är sällsamt vacker, sällsamt rysk, sällsamt varligt dirigerad av Thomas Sanderling och en ren njutning i denna föreställning. Man skulle kunna sitta och bara lyssna, det vore värt hela kvällen. Men då hade man missat det oavbrutna myllret på scenen. Jag minns inte när jag senast såg en operaföreställning där det hände så mycket på scenen, nästan hela tiden är det rörelse. Men det är en sorts fördröjd action, i takt med den kvardröjande musiken.
Och framför allt hade man även missat den likaså mest ambitiösa scenografi i Göteborgsoperans historia, denna gång av Paul Brown. Det blir möjligt att utveckla den på detta vis tack vare den stora och djupa scenen. Sista aktens hela vägg är monumental. Den har ett tiotal rum som befolkas med ett femtiotal personer, alla oavbrutet i rörelse. I slutscenen begår Katerinas sitt sista mord på en rival (avviker här från originalet) och sitt eget självmord med svampröra av en giftsvamp som också är det som används för att röja svärfar Boris ur vägen.
Passionens pris, är det vad Sjostakovitj vill köpslå om? Kanske, men ändå inte. Det är nog egentligen inte passionen som han anser är problemet, utan hur man väljer att förhålla sig till den. Om den blir en positiv kraft i ens liv, eller om man inte håller emot, utan låter den ta egen gestalt och ta över. Då blir inget kvar, bara död och förtvivlan.

Konsten intar Drottningtorget i Göteborg

2012-02-01T22:19:00.000+01:00

I gårdagens GP kommenterade Annika von Hauswolff det nya konstverket av Jaume Plensa på Drottningtorget. Konstverket, tre män som sitter och håller för ögon, öron och mun, är en del av den konstnärliga gestaltning av Clarion Post Hotel som curerats av Sune Nordgren, ända in i varje rum.
Det är ett ganska nytt grepp i Göteborg, även om Avalon Hotel arbetat på liknande sätt. Man kan ha olika uppfattning om Plensas verk - von Hauswolff anser att det är kitsch och misstänker bristande konstpolitik i staden.
Till skillnad från de flesta andra städer i Sverige har Göteborg en uttalad konstpolitik. Om den lett till några revolutionerande resultat för Göteborg som konststad är väl ännu ovisst. Men det är ändå en viktig hållning i en tid när man på nationell och regional nivå allt oftare börjar distansera sig från en renodlad konstpolitik, av olika skäl. Rent konkret fördelar kulturnämnden drygt 50 miljoner kronor om året till det fria kulturlivet i staden, bedömningarna för detta görs helt på konstpolitikens grunder.Konstpolitiken finns även kvar som självständigt politikområde i den kulturstrategi som är under framtagning.
Jaume Plensas verk är dock inget resultat av stadens konstpolitik, utan av Sune Nordgrens arbete med Clarion Post Hotel. Den totala kostnaden för hotellet lär vara 1,4 miljarder kronor. Därav har man satt av 20 miljoner till konstnärlig gestaltning. Det är 1,5 procent av totalkostnaden, dvs en halv procent mer än den procent som staden nu fattat beslut om att avsätta för konstnärlig gestaltning av offentliga byggnader. Den traditionellt symboliska betydelsen av de tre männens försök att stänga av världen utanför är att man på det viset kan undvika att dras in i konflikter med omvärlden.
Det kan dock betyda flera andra saker, som att inte vilja lyssna eller förstå det som händer. Det kan kanske kännas provocerande - inte minst i en stad som fått ordentliga törnar på senare tid. Kitsch eller inte, det är onekligen ett steg i rätt riktning att provocerande konstverk tar plats på de stora mötesplatserna i stan.

Pustervik - Göteborgs nya musikscen

2012-01-31T11:48:00.000+01:00

Det blir en spännande nystart för Göteborgs nya musikscen Pustervik i Pusterviks gamla lokaler på Järntorgsgatan. Namnförvirring? Nej, Pusterviksteatern har som bekant intagit Stora Teatern och skapar en ny verksamhet där, namnet är därmed givet, åtminstone sedan 1880. Stora Teatern hette inledningsvis Nya Teatern när den invigdes 1859. Inriktningen på spännande och konstnärligt anspråksfuill scenkonst förblir dock den samma.
Den nya musikscenen Pustervik kommer att drivas av den entusiastiska trion Lotten Erlander, Johan "Red Top" Larsson och Joakim Levin. När Red Top, Joakim och jag klev omkring i byggmaterialet en dag förra veckan var det svårt att känna annat än ren glädje. Det kommer att bli ett härligt ställe, can't wait for the Grand Opening någon gång under våren, datum ännu hemligt.
Red Top berättar om de olika möjliga scenformaten och hur man vill arbeta med musik ur de mest skilda genrer. Man vill gärna också medverka i andra större och mindre arrangemang, såsom Filmfestivalen, Dans & Teaterfestivalen och liknande. Vilken programläggning det blir i övrigt är inte klart ännu, men man vill gärna ha så stor bredd som möjligt och våga göra det överraskande.
När jag går där ifrån tänker jag att det är underbart med människor som vill något, som har idéer, och vågar att satsa på dem. Och nu ser man även till att den inarbetade adressen på Järntorgsgatan ut mot Järntorget även framöver kommer att vara en självklar mötesplats i stan.

Ted Hesselbom, Röhsska museet, anonyma brev och undertecknade skrivelser

2012-01-27T15:16:00.000+01:00

Igår fick jag ta del av ett anonymt brev med synpunkter på Ted Hesselboms ledarskap. Brevet innehöll också en rekapitualtion av diverse kontroversiella händelser från Ted Hesselboms tid som chef för Röhsska museet. Visserligen är flertalet av dessa händelser utredda och lagda till handlingarna, men efter ett möte igår, som refereras korrekt på GTs kultursida idag, har jag bett Ted att besvara de frågor som finns och ge sin syn på de händelser som diskuteras i brevet.
Det är alltid en knivig sak att hantera anonyma skrivelser. Inom kulturförvaltningen har vi dock valt att ta ställning till sådana om det finns något som tyder på att brevskrivaren har information som behöver hanteras.
Man kan förstås också välja att underteckna sina brev, och idag kom det från Röhsska museet ett brev där ett antal medarbetare uttalar sitt stöd för Ted Hesselbom som chef för museet och för den verksamhet som bedrivs.
Det är ganska många personer som på senare tid har uttryckt starka åsikter om vad Röhsska museet ska syssla med och hur ledarskapet bör fungera. Det är bra. Det tyder på att Röhsska museet är viktigt i Göteborg och många är engagerade. Det bekräftar min uppfattning att museerna har stor betydelse som kulturinstitutioner, mötesplatser och inspiratörer för staden och landet.
"Vad stort sker, det sker tyst" skrev Erik Gustaf Geijer i dikten Odalbonden.
Eller också kan man citera August Strindbergs motto från Röda rummet detta Strindberg-år;
"Rien nést plus desagreable que d'etre pendue obscurement"
(Inget är så obehagligt som att hängas i tysthet)

Sol, snö och salta hav

2012-01-23T10:59:00.001+01:00

Det är något visst med snötäckta bohuslänska klippor och is i vikarna. Några år i början av nittiotalet bodde jag i Fjällbacka och hade ute hummertinorna ända in i december. Ljuset är helt annorlunda kalla vinterdagar än under någon annan tid på året. De rosa skyarna laddade den röda graniten med ytterligare nyanser av regnbågar, det nästan nollgradiga vattnet doftade annorlunda, som om det tog fast form, tång, fisk, rått.
Redan efter årsskiftet klarnar det upp och blir isblått. Man kan vandra längs stranden och småprata förtroligt, det är en bra tid för drömmar. Tystnaden talar lika ofta, en laber nordostlig vind skär rakt in i själen, minner om andra breddgrader, bortom röstlösheter. Men ändå.
Man kan inte möta solens blick utan att bli bländad. Bländningen är också ett tilltal, av annan sort. Lika ofta behövs den, för att kunna se klart sedan.

Chaucer, Blake, Pasolini och universums skapelse

2012-01-15T18:43:00.005+01:00

När jag saltade vattnet för att koka en bit fransyska och göra en Tafelspitz (österrikiskt pepparrotskött) rörde jag runt i kastrullen och plötsligt skapades en virvel och saltet snurrade runt i vattnet på ett sätt som påminde starkt om bilder av Vintergatan.
Tankana vandrade till William Blakes rader; "To see a world in a grain of sand/ and heaven in a wild flower" - att se Vintergatan i en kastrull....
Sådana ögonblick av synkronicitet är lika svårfångade som värdefulla, de sätter en sorts vass kant på en konturlös dag.
Igår såg jag om Pasolinis filmatisering av Geoffrey Chaucers sällsamma berättelser Canterbury Tales. De berättelserna är skrivna på den vackraste medeltida engelska, (på italienska försvinner förstås flera nyanser) och innehållsmässigt präglas de av en helt annan världsbild, en dualistisk värld där människan är i kläm mellan himmel och helvete. En tid när Bob Dylans ord "God is the greatest, but Satan rules the world" var närmast självklara för alla och envar, innan renässansens idémässiga expansioner och upplysningens lagiska bekräftelser av desamma kastade ut människorna på en resa mot helt andra kontinenter.
Det sinnrika med Pasolinis fria tolkningar av Chaucer är att de berättartekniska skikten i sig själva på ett märkligt vis bär berättelsen framåt. Canterbury Tales handlar om pilgrimernas resa till Canterbury och hur de resande förkortar sina kvällar genom att berätta sällsamma, humoristiska och erotiska berättelser för varandra. I Pasolinis film spelar regissören själv Chaucer, som är med på pilgrimsresan, men som sedan byter perspektiv och sitter i sin skrivarstol i sitt hem. Han somnar in under arbetet, blir väckt av sin hustrus skarpa stämma, de nedtecknade berättelserna flyter ihop med drömmar. Den pasoliniska tolkningarna är skruvade, men rörande mänskliga i sin branta kontrast mellan en drömd andlighet och rå lust.
Till slut mynnar filmens fabel ut i helvetet som är ett surrealistiskt mån- eller vulkanlandskap där en rödvingad stordjävul skiter ut nya människor, fullt påklädda, ut i världen.
Saltet virvlar i kastrullen, innan det smälter i det allt varmare vattnet.
"Hold infinity in the palm of Your hand/ and eternity in an hour."

Barnkulturåret 2012

2012-01-10T10:53:00.003+01:00

I WG Sebalds roman Saturnus ringar skildrar författaren hur konstnären Max Aurach, som växte upp i exil i England, beskriver rektorn för den skola där han gick:
"Skolans rektor och grundare, en nästan sjuttioårig, alltid ytterst excentriskt klädd och svagt syrenparfymdoftande ungkarl vid namn Lionel Lynch-Lewis, och de av honom städslade, knappast mindre excentriska lärarna lät eleverna ....mer eller mindre sköta sig själva. Lynch-Lewis var av den uppfattningen att ingenting inverkade menligare på ungdomars utveckling än en reguljär skolundervisning. Bäst och lättast lärde man sig saker på fritiden hävdade han. Faktiskt besannades denna vackra tanke när det gällde en del av oss, men i andra fall ledde den till en oroväckande förvildning"
För egen del tror jag nog att skolan, när den fungerar, är överlägsen det Robinson Crusoe-ideal som Lynch-Lewis arbetade med under mitten av förra seklet. Men det ligger onekligen något sympatiskt i själva tanken att det fria sökandet efter kunskap skulle vara den bästa utbildningen för livet. Som av en händelse är det också denna ideologi som numera är fast förankrad i läroplanen för grundskolan sedan 1994. Om skolan idag skapar förvildning brukar man ha allt klarare för sig ju längre bort från skolan man som kommentator befinner sig.
Skolan är dock en oerhört viktig plats för barnens möte med kultur och konst i alla dess former. Kanske är det den allra viktigaste, åtminstone för det stora flertalet barn idag, när det är lättare att muta sig till en timmes relativt lugn med en spännande film, eller ransonerad datortid än att sätta sig lika länge och läsa högt, berätta en historia eller lägga ett tusenbitarspussel..
För de fördjupade konst- och kulturupplevelserna för barn är det nog ändå så att fritiden är den tid som erbjuder flest val.
I Göteborg finns det ett ovanligt stort utbud av barnkultur i dess olika former. Som så ofta i Göteborg, kan jag tycka, är vi inte lika bra på att visa upp och berätta vad som finns, att göra det känt. Mycket av de fina verksamheterna i skolor, kulturskolor och på bibliotek äger rum i stadsdelarna och kanske är väl kända där, men inte alltid över hela stan. Institutionerna gör ofta sitt yttersta för att locka barn och unga, då det numera verkar vara common-sense kunskap att ju tidigare barn möter konsten, desto tidigare återkommer de till den i vuxen ålder. Dessutom finns det ofta krav från huvudmän eller andra bidragsgivare att man ska kunna visa upp en relevant verksamhet för barn och unga.
Det är kanske i detta perspektiv man måste se Göteborgs satsning på barnkulturåret 2012. Att sätta ljuset på barns och ungdomars kultur som vi nu försöker göra är ett sätt att visa upp allt det som görs och för att på det sättet göra det mer känt för alla. Det är en långsiktig väg att gå. Ingen är betjänt av häftiga fyrverkerier som är över innan raketen ens hunnit landa på marken. Genom att visa upp, samarbeta, kanske koordinera och på andra sätt lyfta fram det som händer tror jag att möjligheterna att stärka barnkulturen är mycket goda. Det finns så många som brinner för barns kultur, allt ifrån barnen själva, fria teatergrupper, stora institutioner och inte minst allmänhetens företrädare i politiska nämnder och kommunfullmäktige.
När man kokar ned allt som sägs om framtiden, storstilade planer, nya broar och vägar, ikonbyggnader och mer eller mindre megalomaniska drömmar kommer stadens och landets framtid ändå till sist avgöras av de männsikor som tar ställning till vad som bör göras. Och det är inom en inte allt för avlägsen framtid de barn som, åtminstone några av dem, just nu försöker stålsätta sig mot reguljär skolundervisning, eller som möter måleri, musik eller teater i skolan eller på fritiden, runt om i hela stan.
Det blir nog ett riktigt fint barnkulturår i år, 2012.

Nyårskonserten 2012

2012-01-06T13:57:00.004+01:00

Mariss Jansons dirigerade årets nyårskonsert från Wiener Musikverein på nyårsdagen. Jansons föddes i Riga i Lettland där han dirigerade byggklossar och leksaker redan i som liten. Ett tidigare yrkesval är svårt att tänka sig och han studerade sedan vid Musikkonservatoriet i dåvarande Leningrad.
1969 flyttade Jansons till Wien och följde den legendariske Herbert von Karajan några år innan han 1979 tog över Oslos symfoniker, där han stannade till år 2000. För närvarande leder han Bayerischer Rundfunks symfoniorkester i München. Så steget över till Wien var inte så långt denna gång och vad jag förstod på den tyske kommentatorn finns det en stor sympati mellan orkestern och dirigenten. Det var också tydligt att se under den lite ovanliga konserten i år. Tonvikten låg vid de olika kompositörerna med namnet Strauss; Johann Strauss den äldre, den yngre ( Ander schönen blauen Donau) och bröderna Eduard och Joseph.
Men även Bizets Carmen spelades, lite symboliskt. Janssons var inbokad för att dirigera hela operan i Wien för några år sedan, men en hjärtinfarkt kom emellan. Nu var spelglädjen synbar på alla sätt. Den största utmaningen som dirigent hade Jansons denna gång när det gällde att dosera publikens taktklapp till Radetskymarschen. Man kan ana en generationsväxling även i publiken, så odsiciplinerat och på fel ställe klämde man i från parketten.
En förändring som jag tidigare inte noterat var att de traditionellt underbara blomsterarrangemangen från San Remo i Italien i år även medgestaltas av lokala blomsterhandlare. Man anar wienska korridorsförhandlingar.....
Sammantaget tycker jag nog att det var en mer levande konsert än 2011.
Aber Wien verbleibt Wien.

Tysklands president Wulff intervjuas

2012-01-04T20:41:00.003+01:00

Nyss avslutades en intervju med Tysklands president Christian Wulff i tyska ARD (Tyska TV 1). Han utfrågades av två garvade politiska journalister, Ulrich Deppendorf (Tysklands svar på Sören Holmberg, som alltid kommenterar alla valresultat sedan 20 år) och Bettina Schausten.
Den tjugo minuter långa intervjun gav inga nya svar. Man frågade om den privata krediten för husköpet efter skilsmässan, som inte har varit olaglig på något vis, och efter hans försök att skjuta upp publiceringen i Bild-Zeitung av detaljerna kring samma kredit.
Presidenten försökte vinna sympatier genom att vädja till tyskarnas förståelse för hans pressade situation och önskan att skydda privatlivet och journalisterna tryckte på hur presidentämbetet nu skadats av dessa krumbukter.
I Tyskland kallas mediestrategin att bara erkänna det som redan är bevisat för salami-taktik - man skär av en liten bit i taget och lägger på bordet. Den verkar sällan vara framgångsrik. Wulff kontrade med att det är omöjligt att svara på något annat sätt när man får 400 frågor som ska besvaras så snart som möjligt. Då måste man beta av det som går att reda ut enkelt först och mer specifika detaljer om vad hans hustrus klänning kostade vid det andra bröllopet, eller om den möjligen var lånad från en butik eller en väninna måste anstå tills dess att man hunnit kolla det ordentligt.
Som åskådare blir man allt mer beklämd av både presidentens hållning och hur journalisterna har svårt att hålla sig till det väsentliga, nämligen om presidenten verkligen hade hotat Bild-Zeitungs chefredaktör angående den förestående publiceringen eller inte.
Hela det här händelseförloppet, som snurrat på sedan Lucia ungefär, är en ganska banal och trist historia som fått orimliga proportioner. Den skapar bara en pseudodebatt om moral och förtroende som i själva verket enbart bidrar till att rasera både moralen och förtroendet hos allmänheten för presidentämbetet och personen Christian Wulff å ena sidan och medierna och politiska meningsmotsåndare som pompösa moralpredikanter och tvättnote-revisorer å andra sidan. Det finns bara förlorare, i Tyskland ingen bra start på året.

Björn Wiman om manligheten

2012-01-04T09:53:00.003+01:00

I en munter nyårskrönika skriver DNs kulturchef Björn Wiman om mandom, mod och morske män som utgår från den i hans ögon undervärderade Magnus Ugglas litterära kvaliteter. Han lanserar den intressanta teorin att Uggla i själva verket kanske är det nationella samvete som en gång Bellman var under Gustaf III och Strindberg under Oscar II.
Ty Ugglas fotbollsramsor är "gravt underskattade som dokument över den moderna svenska manlighetens baksidor: dess lönnaggressiva misogyni, dess prylgalenskap och eviga jakt efter bilar, barnflickor och vodkashots".
Med tilltagande rodnad inser jag att som medlem av den förtryckande gruppen vita, europeiska medelålders män är jag beredd att aktualisera och pröva snart sett vilken anklagelse som helst om systemisk låghet, psykologiska defekter eller självsvåldigt, maktfullkomligt uppträdande. Men kanske inte just dessa svenska manlighetens baksidor.
Varför?
Vet inte, konstaterar jag med lika röda kinder. Kanske beror det helt enkelt på att jag inte riktigt känner igen mig i som deltagare i denna tydligen utbredda jakt på bilar, brudar och spånken.
Det kan kanske bero på alla möjliga saker, säkert genetiska defekter eller bristande solidaritet med gruppen, eller ve och fasa, bristande manlighet?
Då känner jag starkare systerskap med Ebba Witt-Brattström som skrev en mycket intressant artikel om August Strindbergs Ensam för ett par dagar sedan i samma tidning. Där diskuterade hon sin uppslagsrika idé "Ensamhetens poetik", som jag nog måste be att få återkomma till.
I alla händelser tycker jag att jag börjar känna igen DNs kultur-del igen. Där det finns plats för allt, båda skratt och allvar. Året börjar bra.

Inför Strindberg-året 2012

2011-12-31T13:13:00.002+01:00

Två goda nyheter i dagens GP, Nationalutgåvan av August Strindbergs samlade verk fullbordas under året, och den avslutas med en trebandsutgåva av Ockulta dagboken. Ser fram emot den.
Blev inspirerad av Mircea Cartarescus hänvisning till den Strindberg-text som också kanske betytt allra mest för mig genom åren Ensam, den mjuka lilla kortromanen från 1903.

"Min hjärna var som sönderriven eller som uppbökad och besådd med ogräsfrön som behövde krattas bort innan de grodde. Och när jag kom hem i ensamheten och tystnaden återfann jag mig själv, svepte in mig i min egen andliga atmosfär, där jag trivdes som i välsittande kläder, och efter en timmes meditationer sjönk jag ned i sömnens förintelse, frigjord från önskningar, begär, viljor"

Denna bejakelse av en positiv ensamhet, som på engelska kallas "solitude" till skillnad från den övergivna "loneliness" är i någon mån kanske också en sorts avklarnad livsvisdom som den då 52-årige Strindberg kommit fram till efter att ha levt sig igenom livets många och hårda strider. På åttiotalet följde jag honom hela den vägen och läste hela Strindbergs samlade verk i den sk Brandell-utgåvan. Det var över tio tusen sidor. Det var mäktigt, ibland nästan övermäktigt. Hans naturvetenskapliga spekulationer t.ex. är inte så lätta att följa, guldmakeriet på Hotell Ofelia i Paris under inferno-perioden var inte bara ett sätt att nå fram till De vises sten, som alkemin traditionellt står för.
Nej, som han skriver i dramatiseringen av Inferno, litteraurhistoriens första expressionistiska drama Till Damaskus, har Den Okände i dramat även planen att skapa så mycket guld att han kan sätta hela västvärldens betalningssystem ur spel genom att devalvera nationalbankernas guldmyntfot. Strindberg gjorde sig aldrig mindre än han var.
De två år jag arbetade med en avhandling om Till Damaskus i början av nittiotalet ledde till så många omprövningar att jag kände att Den Okände började få alltför stort inflytande i mitt liv.
Så jag lämnade Strindberg-forskningen och skrev istället för en vetenskaplig text en delvis dramatiserad diktsamling som kondenserade mina viktigaste litterära upplevelser i en tolkning av Tarot-kortleken. Boken heter Alpskugga och kom ut 2001. Den fick en del positiva omdömen, ett av de mer kritiska, som kanske träffade huvudet på spiken kom från Michel Ekman i SvD. "Detta är en text av en litteraturvetare som tränat för mycket". Det tycker jag var ganska roligt skrivet, även om det kanske var mera oavsiktligt....
Det som Strindberg har och som man inte kan ta ifrån honom, oavsett vad man tycker om hans uppfattningar om det ena och det andra, är hans enorma språkliga energi. Man kan slå upp en sida, vilken som helst, i en av hans böcker och omedelbart känna igen den språkliga kraft och pulserande stil som finns där. När jag läste honom som mest kunde jag urskilja en sådan text bland hundra andra.
Det är en av de egenskaper jag uppskattar mest hos en författare - om den energin, kraften i språket, hettan, engagemanget finns. Och det gör att de flesta av Strindbergs texter fortfarande lever och har sin aktualitet även idag 100 år efter hans död.
2012 kan bli ett spännande år!

Bloggen och läsarna

2011-12-30T23:19:00.003+01:00

Så här när året går mot sitt slut kan det vara intressant att se efter var läsarna av denna blogg finns och vilka inlägg som är mest klickade.
Tre fjärdedelar av läsarna finns inte oväntat i Sverige, men på tydlig andra plats kommer USA, som har sex gånger så många läsare som trean Ryssland. Det finns sedan ungefär lika många läsare i Ryssland, Tyskland och Storbritanien. Därefter lite längre ned kommer med ungefär lika många besökare Frankrike, Japan, Ukraina, Finland och Norge.
För mig är det en oväntad och glädjande upptäckt att det faktiskt finns läsare av denna blogg i princip i hela världen. Det förstärker mitt intryck att världen krymper, att vi lever i den globala byn, där man kan träffa precis vem som helst vid brunnen och byta några ord.
Mest klickat av alla inlägg är kommentaren till massakern på Utöya, "Terror i Norge". Därefter verkar läsarna intressera sig mest för teater och litteratur.
Jag vill tacka alla läsare över hela världen för det här året och önska ett Gott Nytt År 2012!

W G Sebald på knä vid Isenheimaltaret

2011-12-29T22:13:00.004+01:00

Över tjugofem sidor lång är den, Sebalds prosadikt Som snön på Alperna. Det är en mäktig dikt, som går på djupet när det gäller ett av den europeiska kyrkokonstens viktigaste verk - Isenheimaltaret, som numera befinner sig i Colmar i Alsace.
Altarmålningarna utfördes sannolikt av konstnären Mathias Grünwald som troligtvis levde mellan 1475 och 1528, men som delvis förlorar sig i historiens mörker. Han var möjligen en kollega till Tysklands största målare från den tiden, Albrecht Dürer, vars måleri gjorde djupt intryck på mig i Albrecht-Dürer-Haus vid Tiergärtnertorplatz i Nürnberg för många år sedan.
Det märkliga och vackra med Sebalds långa text är kombinationen av detaljtrogen återgivning av själva bilderna på altaret men samtidigt en sorts betydelsebärande tolkning och inflätad egen dikt.
Kanske genom att titt och tätt se mästaren i ögonen när de möttes på gatan i de judiska kvarteren i Frankfurt lät sig flickan Enchin, efter att först ha förälskat sig i målarens grönfärgade namn, döpa sig och fick sitt namn efter Sankta Anna. Hon lämnade sitt gamla liv bakom sig och gifte sig med Mathias Grünwald som då i sin tur lämnade sin plats som hovmålare i Mainz för det stora uppdraget i Isenheim, skriver Sebald.
Kanske var det ur denna kärlek som den synnerliga skönheten i penselföringen i Isenheim kom till? Kanske var det ljuset från Annas ögon som på ett mystiskt vis strålar från altarbilderna?
"...och ishuset/ öppnar sig, och rimfrosten ritar på åkern/en färglös bild av jorden./ Så blir det, när synnerven brister,/ i det stilla luftrummet/ vitt som snön/ på Alperna"

Göteborgsoperan, ytterligare påspädning

2011-12-29T15:11:00.007+01:00

I dagens GP fortsätter påspädningen om Göteborgsoperan och August Blanches ofta citerade ord "Det ska fan vara teaterdirektör" känns lika aktuella som när de skrevs 1848.
Vad jag förstår måste det nog även fortsatt vara så att det är Göteborgsoperans huvudman, Västra Götalandsregionen och operans styrelse som beslutar om uppdrag och budget, trots att flera andra engagerade känner sig manade att komma med goda råd för inriktning och verksamhet. Den minskning av publiktillströmningen de senaste åren som möjligen kan relateras till en mindre publikfriande repertoar lyfts fram som huvudproblemet.
I andra ändan av stadens paradgata, vid Götaplatsen, fick Göteborgs Stadsteater, likaså i GP, veta av teaterkritikern Tomas Forser att stora publikframgångar, som Påklädaren och I sista stund, kanske är bra för teaterns ekonomi, men inget vidare för den konstnärliga utvecklingen.
Någonstans måste man kanske ändå erkänna det smått senationella i att Stadsteatern under andra halvan av spelåret lyckats landa två föreställningar som varit utsålda från i stort sett första stund och resten av speltiden. Så slutsålda att man måste reprisera nästa år.
Att man samtidigt satsar på experimentell teater och prövar sig fram har man å andra sidan inte mycket för. Enligt Forser borde Profeten i Västra Götaland aldrig ens gått upp, eftersom riktig samhällskritik som teatern bör leverera, borde gestaltas på annat sätt. Som man gjorde förr.
Nej, det ska fan vara teaterdirektör. Är det inte häfta, så är det dredda, som man sade i Bohuslän kring förra sekelskiftet.

Göteborgsoperan - ovärderlig för Göteborg, Västra Götaland och Sverige.

2011-12-28T22:20:00.003+01:00

I dagens GP diskuteras Göteborgsoperan och man redovisar en lätt nedåtgående trend i besökartalen de senaste åren. För en tid sedan redovisades även det faktum att få utländska kulturjournalister flyger in för att bevaka premiärerna.
För egen del måste jag säga att det strategiska beslutet att bygga en ny opera i Göteborg, som drog ut på tiden i några decennier, var ett av de viktigaste på det kulturpolitiska området som den för närvarande utskällde Göran Johansson med all kraft medverkade till att realisera. Ett av de viktigaste argumenten för att bygga en ny opera var att en stad som vill finnas i världen och vara attraktiv för kreativa personer inom affärsvärlden, industrin, näringslivet och universiteten måste ha ett kulturbud av internationell klass. Dit tillhör en riktig opera och Göteborgsoperan är nu Sveriges näst största kulturinstitution efter Kungliga operan i Stockholm.
När det gäller den konstnärliga kvaliteten så ligger dock för närvarande Göteborgsoperan långt före det traditionstyngda huset i huvudstaden. Det beror dels på skicklig ledning med hög konstnärlig profil, men också på moderna lokaler, scenstorlek och teknik som man bara kan drömma om i den vackra museibyggnaden vid Norrström.
Det är förstås många som bidragit till detta, men yttersta ansvarig för den konstnärliga succé som Göteborgsoperan blivit är den nuvarande konstnärliga ledaren Lise-Lotte Axelsson, VD Peter Hansson och de senaste årens ballett-chefer, Johannes Öhman, Liselotte Berg och nu Adolphe Binder.
Det är ett djärvt val man gjort att satsa på en konsekvent konstnärlig linje som inte skyr vissa risker när det gäller repertoaren. De flesta institutioner måste någon gång göra valet mellan mera publiktillvända och lättsmälta föreställningar och konstnärliga risktaganden.
När man gör det ekonomiska bokslutet kommer sanningens minut för den ekvationen.
De senaste årens konstnärliga linje har i mina ögon varit en kraftfull investering från Västra Götalandsregionen i Göteborgsoperans varumärke som ett konstnärligt betydelsefullt operahus. Om eller när den planerade tillbyggnaden blir klar kommer man sannolikt också att kunna bredda repertoaren på ett sådant sätt att man ännu bättre än i dag kan tillgodose de flesta smakritkningar, åtminstone i den mån det är möjligt.
I kommentarfältet på GP till opera-atiklarna kan man se de mest skiftande uppfattningar om Göteborgsoperan, även de flesta stämningslägen. Det är på något vis en bra värdemätare för de känslor opera frigör. Det är en konstform som kanske mer än något annat är en motvikt till mycket annat som utspelar sig i det moderna samhället. Och det är en livsviktig del för både scenkonststaden, men också för staden Göteborg. Både på kort och lång sikt.

Svindel - W G Sebald i Verona

2011-12-27T19:28:00.003+01:00

En bit in i läsningen av den magnifika Sebald-utgåvan Dikt, prosa, essä återfinner jag författaren på Piazza delle Erbe i Verona, där han under en av de gröna markiserna samtalar med Salvatore, en veronesare som han lärt känna. Salvatore arbetar på en lokal tidningsredaktion och läser för att leva snarare än att leva för att läsa;
"Han kunde inte låta bli, urskuldade han sig, att första timmen när han gjort kväll och äntligen sluppit ifrån stressen under dagen sätta sig med en bok, inte ens när han som idag hade glömt läsglasögonen på redaktionen. ....Efter jobbet räddar jag mig, sade Salvatore, in i prosan som upp på en ö. Hela dagen sitter jag mitt i stimmet på redaktionen, men på kvällen far jag över till en ö, och när jag börjar läsa de första meningarna så känns det varje gång som om jag rodde långt ut på vattnet. Det är enbart tack vare att jag läser varje kväll som jag än idag är halvt om halvt tillräknelig."
Och Sebalds Svindel rör sig på ett liknande sätt runt Verona, som om staden var en ö att ta sin tillflykt till i det rotlösa vandrandet som romanens underliggande tema ändå verkar vara. Och kanske är det den verkliga exil-positionen - att inte ens finna sig tillrätta på väg dit, än mindre när man kommit fram.
Kanske är det litteraturen som är exilens enda kvarvarande hemort? Eller språket? Att bära sitt hem på tungan och i hjärnan, eller åtminstone på det tomma bladet framför sig?
Man behöver en säkerhetskopia.

Exilen - och återvändandet. Lokko och Sebald.

2011-12-23T11:54:00.005+01:00

Hinner läsa både DN och SvD till morgonfikat på Brogyllen denna dag innan sista mötet före jul på kontoret. I SvD skrev Anders Lokko en mycket fin skildring av sina år i London och hur det känns att flytta hem till Stockholm igen. Det är en kärleksförklaring till London som det är lätt att förstå och känna igen sig i. Lokko lyfter fram en känsla som är väldigt påtaglig - ruinerna av det brittiska imperiet, hur den stad som tidigare varit världens medelpunkt inte är det längre, inte varit det på länge och alla vet det, men ingen bryr sig.
Och känslan som inte heller världsherraväldet kunde få bort, det medmänskliga intresset för personer i grannskapet som inte dykt upp på puben på någon vecka, den engelska excentriciteten, individualismen.
Lokkos text inspirerar mig att gå tillbaka till Anders Olssons bok Ordens asyl som handlar om författandet i exil och den speciella livskänsla uppstår när man inte längre är hemma. Som Olsson påpekar är exiltillvaron en allt vanligare erfarenhet i dag. Både andelen författare och konstnärer som tvingas lämna sitt land - på Kulturnytt idag berättade man om en iransk konstnär som fått avslag på sin asylansökan i Sverige - och andelen människor som rör på sig i den globala byn ökar. Som Andres Lokko.
Vilket Stockholm kommer han då hem till?
Det är nog individuellt olika.
När jag kom hem till Sverige igen efter fyra år i Tyskland insåg jag att det fanns saker som jag missat helt, luckor som aldrig kan täppas till. Och det är bra så. Jag såg med andra ögon på det jag sett när jag flyttade därifrån. Det var både fina saker och sådant jag inte längre förstod, för mig var exiltillvaron enbart av godo. Det finns vissa fördelar med att inte längre känna sig så väldigt hemma. Både där och här.
Och kanske är det så att hemma till slut är den plats där man har sitt hjärta, kanske är den enda sanna adressen "Exile Drive", alldeles intill "Solitude Boulevard" eller "Desolation Row".
Lokkos text inspirerar mig faktiskt också så mycket att jag över julhelgen nu ska ta mig an en av de stora exil-författarnas samlade verk, det av W G Sebald.
Det är första gången på många år jag läser en tysk författare i svensk översättning, men min tilltro till Ulrika Wallenströms säkra handlag är obegränsad, så det kommer att gå bra.

Sprinklerläckage på Stora Teatern

2011-12-19T23:54:00.003+01:00

Nyss tillbaka från inspektion på Stora Teatern kan jag konstatera att det är höljt i dunkel vad som utlöste sprinklersystemet vid åttatiden tidigare i kväll. Systemet hade besiktigats av en brandingenjör tidigare på dagen och han uppgav att allt var i bästa skick, jag pratade själv med honom för en halvtimme sedan.
En utredning får visa vad som utlöst det hela. Räddningstjänsten har gjort ett mycket bra jobb och har fått ut vattnet. Det ser ut nu som om det bara är scenutrymmet som drabbats och inte salongen, vilket är positivt, då den skulle vara svårare att återställa.
Vattnet på scenen och i närliggande utrymmen håller redan på att torka upp och fuktsanerare är på plats.
I nuläget ser det inte ut som om vårens planerade verksamhet kommer att påverkas, men det är för tidigt att säga vilka åtgärder som måste vidtas på längre sikt.
Det finns många berättelser om att det genom åren spökat på Stora Teatern.
I nuläget är det en lika bra förklaring som alla andra.....

Vaclav Havel - inside the museums infinity goes on trial

2011-12-19T15:35:00.003+01:00

En av de mest avskydda adresserna i Prag långt in på nittiotalet, långt efter att den gamla regimen försvunnit och den gamla säkerhetspolisen lösts upp, var Bartolomejska. I källaren fanns det celler som senare blev logement i det vandrarhem för turister som man byggt om huset till. Ingen tjeck med självaktning ville bedriva verksamhet inne i just det huset.
Utanför en av sovsalarna, cellerna, satt en lite skylt som meddelade att där hade Vaclav Havel suttit inlåst som dissident.
Och lite overkligt var det allt, att gå över Karlsbron, upp mot borgen Hradcany, där Havel istället residerade som president, längs den gamla guldgatan som Kafka skildrat och plötsligt bli omkörd av tre svara limos, med Havel sittande i den mittersta, på väg upp till borgen.
Historien gör ibland halt inför själva berättelsen, innan den fortsätter sin obevekliga vandring mot evigheten. I dess Hall of Fame kommer nog Havel att bli inskriven, skulle jag tro.
Någon dag senare, nästan lika overkligt, på Café Slavia, att samtala med en av Charta 77.s yngsta undertecknare, Jachym Topol, som bara var tonåring, men som skrev på med sin pappa Josef Topol, en annan dramatiker, dock mindre känd än Havel. Jachym Topols berättelser om smuggling av hemliga papper och skrivmaskiner på skidor över Tatrabergen från Polen var hämtade som ur en roman av John le Carré.
Men när jag försökte sova i ett av rummen på gatuplanet på Bartolomejska, där någon lydig administratör av folkförtrycket suttit och skrivit sina spionrapporter, blev det allt svårare ju fler dagar som gick. Det var som om frustrationen, ilskan, rädslan bitit sig fast i väggarna och inte någonsin går att skura bort eller måla över.
På något vis var det som om "ondskans banalitet", som Hannah Arendt så träffande kallade den, i själva verket hade överlevt själva ondskan med en tid och svävade i rummet. Det behövdes en ordentlig koppp kaffe varje morgon på Cafe Smetanas uteservering, som vänder sig ut mot Moldau, för att bli av med det som klibbar.
Moldau, som rinner uppåt, mot norr. Kanske var det därför.

Shelter from the Storm - Bob Dylan at Budokan

2011-12-12T23:41:00.002+01:00

Så här i stormens öga, mellan två regnkaos, har jag lyssnat mycket på Bob Dylans legendariska live-platta At Budokan från Japanturnén 1978. Det är en mycket speciell konsert, där Dylan sin vana trogen omvandlar sina klassiska låtar från de tidigare raka folk- och rock-varianterna till en sorts baktakter som mest för tankarna till reggae. Det är Bob Marleys storhetstid, One love/One world.
Sällan är Dylans så spänstig live som på denna platta. Jag har, olika skäl, kommit att lyssna om och om igen på "Shelter from the Storm". Det är en av de mest ojämna texterna på Blood on the Tracks - min favorit bland sjuttiotalsskivorna.
I denna live-version slår det mig vilken påfallande vårdad och väl fraserad amerikansk engelska han sjunger. Varenda stavelse andas midwest-twang och southern drawl, med de sedvanliga glidningarna på konsonanter, på ett spontant sätt, men ändå med skarp precision. Den ofta raspiga och nasala rösten är i högform och låter bättre än någonsin, kompet, med kören och saxofonsolona ökar volymen anmärkningsvärt mycket.
Några av verserna är rena nonsenstexterna (humming like a crocodile, ravished in the corn) medan andra är så vackra i sin skörhet att man fryser. Så här innan den nya stormen kommer, på luciadagen, kan jag inte frigöra mig från de här raderna:
Suddenly I turned around
She was standing there
With silver-bracelets on her arms
Flowers in her hair
She walked up to me so gracefully
And took my crown of thorn
Come in she said I'll give You
Shelter from the storm

Pustervik flyttar in på Stora Teatern med Cirkus Cirkör!

2011-12-10T22:21:00.002+01:00

Den 11 januari är det så dags! Då flyttar Pustervik in på Stora Teatern med Cirkus Cirkör som gör ett månadslångt stopp i Göteborg under världsturnén med föreställningen Wear It Like a Crown.
Planeringen på Pustervik och Cirkus Cirkör pågår för fullt och det är helt enkelt underbart att i utkanten följa med i de kreativa diskussioner som förs för att göra Cirkörs sejour i Göteborg även denna gång så spännande som möjligt.
Cirkus Cirkör har även ett fint pedagogiskt program för barn och unga som jag hoppas ska väcka ytterligare intresse i Göteborg. Vi kommer att utveckla konceptet tillsammans inom ramen för den barn och ungdomsverksamet som finns inom kulturförvaltningens avdelning Fri konst och kultur.
Kanske stadsdelarna och skolorna vill ta tillfället i akt och utveckla egna samarbeten med Cirkus Cirkör? Möjligheten finns, vi kommer att ta upp kontakten med alla som kan tänkas vara intresserade.
Hoppas vi ses på premiären av Wear It Like a Crown den 11 januari 2012!
(Time passes.....)

En tysk statsman - Helmut Schmidt

2011-12-05T21:03:00.003+01:00

Igår höll Helmut Schmidt, tysk fd förbundskansler, ett inledningstal på socialdemokraternas partidagar i Berlin. Av en slump blev jag först stående framför TVn och lyssnade och efter en stund satte jag mig, kunde inte gå därifrån. Helmut Schmidt föddes 1919 och är med andra ord 92 år i år. Han satt i sin rullstol, denna gång utan att kedjeröka, och höll ett brandtal till Europas och Eurons försvar.
Han har egna minnen från Hitlers maktövertagande 1933, som 14-åring. Han var hemvärnssoldat vid luftvärnet under Andra världskriget och har förstås ännu starkare minnen från krigsslutet 1945.
För honom är den europeiska tanken fortfarande ett projekt för att skapa fred och frihet i Europa. Han manade till eftertanke och varnade för tyska ekonomiska översittartendenser som kommit fram i Greklandskrisens spår, med tydlig adress till den konservative fraktionschefen Kauders uttalande att det nu återigen talas tyska i Europa. Schmidt är den siste statsmannen i Tyskland som kan tala utifrån egna erfarenheter av den tyska 1900-talshistoriens mörkaste tid.
Jag kan inte minnas att jag någonsin hört en 92-åring tala med sådan auktoritet och skärpa. Han är ett fenomen.
Själv hade jag förmånen att intervjua honom på hans kontor på Die Zeit i Hamburg sommaren 1997 och samtalet behövde inte redigeras med ett enda ord. Han pratade i tryckfärdiga meningar direkt, knivskarpt. Har aldrig varit med om något liknande och intervjun trycktes sedan i Ord & Bild.
Två saker minns jag särskilt; Jag frågade om han tror att Sverige kommer att ansluta sig till Eurosamarbetet? Han log snett och sade att Sverige kommer att ansluta sig när man ser att det fungerar -kan dröja med andra ord....
Det andra var när jag tog fram min flaska Flaggpunsch som jag överlämnade efter intervjun. Det var enda gången han brast ut i skratt under en och en halv timme. Den hamnade genast i fönstret bredvid en flaska whisky och en flaska Aalborgs akvavit.
För den specialintresserade kan jag verkligen rekommendera hans självbiografi i tre delar. Det är centraleuropeisk historia kondenserad till ett sällan redovisat insiderperspektiv.

Comeback för Karl-Theodor zu Guttenberg?

2011-12-03T17:34:00.004+01:00

I våras fick dåvarande försvarsministern i Tyskland, Karl-Theodor zu Guttenberg, avgå med buller och bång i samband med att man kunde leda i bevis att hans doktorsavhandling i juridik till stor del var ett plagiat, sammanställt av 180 olika källor med inga eller bristfälliga källhänvisningar. Även själva inledningen var plankad rakt ur en tidningsartikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung.
Efter ett drygt halvår i USA gör han comeback i en intervjubok med chefredaktören för Tysklands mest prestigefyllda och mest seriösa politiska veckomagasin Die Zeit, Giovanni di Lorenzo. Intervjun trycktes i förra veckans utgåva av tidningen och det är, helt oväntat, ganska intressant läsning. Bokens titel är Vorerst gescheitert (ung. "Inledningsvis ett misslyckande") och har nu kommit ut lagom till julhandeln. Som minister var Guttenberg populär i de breda folklagren. Han pratade så att vanligt folk begrep, han var mera ungdomlig än det sedvanliga politiska gubbgardet, och han har en snygg fru som jobbar med bekämpande av barnpornografi. Familjen har sin bas i en mindre herrgård i den bayerska lilla byn som bär godsherrens namn, eller om det är tvärtom. När han avgick startades en facebook-sida med som mest 800 000 medlemmar som ville att han skulle återinsättas i tjänst. Det hela visade sig dock vara en internet-grunka. När de överenskomna massdemonstrationerna skulle genomföras i hela landet dök något tusental personer upp, varav hälften i hembyn.
Det var med viss skepsis jag påbörjade läsningen. För mig var det obegripligt hur di Lorenzi kunde bjuda på denna möjlighet till åtminstone någon sorts delvis rehabilitering. Boken har under veckan slitits i stycken i varenda tysk debattprogram värt namnet.
Men di Lorenzi väjer inte för några svåra frågor och pressar Guttenberg på de svagaste punkterna, om han verkligen inte visste om att han smygciterade och plagierade? Var han står politiskt idag, hur han ser på sin framtid.
Förklaringen till plagiaten är enligt Guttenberg att han hållit på med avhandlingen under en så utsträckt tid och att han vid insamlingen av uppgifter inte noterat källorna korrekt, använt flera olika datorer, skrivit och översatt i regeringsplanet mellan olika konferenser osv. Och när han slutligen skulle knyta ihop säcken var han så intresserad av att få fram en ståndpunkt i frågan om den europeiska federalismens framtid, att han inte var så noga med citaten. De flesta källor finns dock angivna i källförteckningen.
Det låter luftigt, tunt, svårt att försvara, vilket knappast någon gör i debatten i Tyskland.
Avhandlingen talar för sig. Den har underkänts i efterhand, stämningar för intrång i upphovsrätten är att vänta, den akademiska trovärdigheten är förstås lika med noll, och i många läger även den politiska.
I alla händelser har Guttenberg kallats copy-and-paste-ministern och vem vet, kanske den politiska comebacken som diskuteras i boken äger rum i ett verkligt internet-parti - Piratpartiet, som firat sin första seger i Berlins delstatsval nyligen. Och som den här helgen har partidagar i Offenbach.

Göteborgs Stadsmuseum 150 år!

2011-11-24T13:25:00.003+01:00

På lördag öppnar jubileumsutställningen på Göteborgs Stadsmuseum, som funnits i 150 år. Egentligen är det dock inte Stadsmuseet som funnits så länge, dess nuvarande form kom till 1994, utan Göteborgs Museum. Under världsutställningen i Crystal Palace i London 1851 formades konceptet för det moderna museet - en direkt följd blev Victoria & Albert Museum i London.
V & A spelade delvis roll för inrättandet av Göteborgs museum 10 år senare och i ännu högre grad för Röhsska, som byggdes upp mellan 1913 och 1916, och vars samlingar avspeglar dem på V & A. Även på Röhsska har vi alltså snart ett runt jubileum på gång.
Och konstsamlingen i Göteborgs Museum flyttades 1923 över till det då nybyggda Göteborgs Konstmuseum på Götaplatsen. Så i någon mening kan man säga att Göteborgs Museum är göteborgsmuseernas moder.
Grundidén var att den nya tidens museum skulle innehålla samlingar, pedagogik, forskning och bibliotek. Det har sedan i skiftande grad varit så, inte bara i London och Göteborg, även om biblioteken ofta är mycket specialiserade, och mera referensbibliotek.
Jag tycker mycket om Göteborgs Stadsmuseums nya logga, med museets rötter ned i myllan och kanalerna. Där samlas berättelsen om staden och det ligger i historiskt betydelsebärande lokaler i Ostindiska huset, invid Stora Hamnkanalen, Göteborgs gamla hjärta.
Välkomna till Göteborgs stadsmuseum på lördag den 26/11 klockan 13!
Då öppnas jubileumsutställningen av Sabine Söndergaard, VD för Göteborg & Co och museichef Cornelia Lönnroth.

Stadsbiblioteket på 300 kvadrat!

2011-11-21T20:30:00.003+01:00

Södra Hamngatan 57, snett mitt emot Palace-huset, är adressen för Stadsbibliotekets nya filial som öppnar på söndag den 27 november, lagom till advent. Advent betyder ankomst och det kommer onekligen att dröja en tid innan det ombyggda Stadsbibliotekets ankomst är att vänta, men desto bättre att det inom en vecka finns en hypermodern filial mitt i centrala stan. Läget ett halvt stenkast från Drottningtorget kan knappast vara mer centralt. Både förra och nuvarande kulturnämnden har diskuterat att testa en biblioteksfilial i närheten av en en större station för kollektivtrafiken. Man prövar för närvarande saken i Stockholm och det är en onekligen engod idé.
Denna filial på 300 kvadratmeter kan naturligtvis inte ersätta de 9000 kvadrat som finns vid Götaplatsen, men man kommer att kunna erbjuda ett gott urval av böcker, filmer och andra medier och filialen kommer även att vara ansluten till stadens gemensamma bokkatalog och distributionssystem. Det betyder att man kan beställa en bok från en dator i Hammarkullen, hämta boken på 300 kvadrat och, om man vill lämna tillbaka den på t.ex. Guldhedens bibliotek. Denna infrastruktur som omfattar både Stadsbiblioteket och stadsdelsbiblioteken och är ett mycket sinnrikt och väl fungerande system för stadens böcker.
Jag måste säga att jag blev imponerad över de mycket trevliga och ljusa lokalerna när jag besökte filialen tidigare idag. Lokalen ligger i ett hörn och de stora panoramafönstren ger en fin exponering av de vackraste väggar man kan tänka sig, de som är fyllda med böcker från golv till tak. Öppningen av 300 kvadrat kan man på ett vis säga är det första steget i den emotsedda ombyggnaden av Göteborgs Stadsbibliotek. Ombyggnaden är i sig en kraftig manifestation för boken och litteraturen i Göteborg. Intresset för Stadsbiblioteket är också mycket stort. Årligen besöker ca 1,4 miljoner människor lokalerna på Götaplatsen. Det gör Stadsbiblioteket till Göteborgs näst mest besökta plats efter Liseberg.
Välkommen till Södra Hamngatan 57 fr o m söndag den 27 november!

Tosca på Göteborgsoperan - den utdragna passionens tempo.

2011-11-19T21:53:00.004+01:00

Ibland blir konsten överraskad av samtidens autonomi. Vem kunde ana att premiären för Puccinis största och mest folkkära opera Tosca skulle sammanfalla med den allvarligaste krisen i Italiens ekonomi sedan Romarrikets nedgång och fall?
I Tosca lever man i skuggan av att Napoleon korsar Alperna för att erövra landet. I Lorenzo Marianis uppsättning på Göteborgsoperan glunkas det visserligen om Napoleon vid åtminstone ett tillfälle, men det är en annan marsch mot Rom som står i centrum, nämligen Mussolinis.
De fascistiska baskrarna är kännetecknet för det förtryck som får den kärlekskranke polischefen Scarpia (Anders Lorentzon) att tvinga sig på Floria Tosca (Ingela Brimberg) mot hennes vilja. Det leder till hans död, när Tosca full av vämjelse först bestiger honom på poliskontorets skrivbord, sedan med all kraft stöter dolken i hans hjärta.
Därmed tror hon kunna rädda sin stora kärlek, konstnären Mario Cavaradossis (Thomas Lind) liv, men ödets ironi leder till att de aldrig kan utnyttja det gemensamma utresetillståndet, då den fejkade avrättningen blir verklig, tvärtemot vad som var planerat. Tosca störtar sig utför stupet i en effektfull slutscen. Det hade hon kanske gjort även om de lyckats fly. Ty även Cavaradossi älskade en annan.
På ett vis är detta en ganska traditionell föreställning, men det finns något som oroar, som ligger under ytan och stör. Jag märker inte först vad det är, men tänker nu att det nog är det ganska långsamma tempot, i kombination med de olika scenbildernas framskjutna fonder. Det skapar bitvis en trängsel på scenen, i handlingen, en sorts andnöd som blir påtaglig och bestämmande. Det skapar också lysande förutsättningar för de tre solisterna att briljera. Sången är underbar, mest tycker jag idag om Ingela Brimbergs kraftfulla stämma, som jag uppskattade mycket också i Katja Kabanova för ett par år sedan. Hennes röda klänning, och den röda och gyllene bakgrund som skjuts fram när hon är är på scen är passionens, men också offrets och blodets färg.
I denna tragedi finns det bara offer, och de tre huvudpersonerna, som för övrigt spelar med ett härligt självförtroende, kämpar med kärlekens bristande synkronicitet över hela linjen. Det är ett av livets kvarvarande mysterier, hur människor väljer varandra och vilken destruktiv kraft det finns i de val som inte är ömsesidiga.
Tosca spelas vanligtvis varje decennium. Bilderna på väggen vid andra våningens bar från Stora Teatern berättar styckets historia i Göteborg. Den är lika lång som den är bred.

Lingaphone av Olav Christopher Jenssen - Konsten visar vägen för visionen om Centrala Älvstaden

2011-11-03T16:14:00.004+01:00

Imorgon klockan 14 inviger kulturnämndens ordförande Thomas Martinsson det sista konstverket i Göteborgs Internationella Konstbiennal för denna gång, Lingaphone av Olav Christopher Jenssen. Verkets placering är Bananpiren, mitt i centrala Göteborgs hjärta, mitt i Göta Älv.
Göteborgs stad har möjliggjort placering och finansiering, då det visade sig att verket på ett mycket fint vis korresponderar med visionsarbetet för Centrala Älvstaden. Skulpturen, som är 6 meter hög och 5,4 meter bred står på en gjuten sockel på drygt en meter vid Bananpirens spets och bryter horisonten runt om. Den ligger mitt i linjen mellan Sveriges Radio och SVT på Lindholmen och Göteborgsoperan och syns från stora delar av centrala stan. Ser fram emot att se den belyst i mörkret!
Ledningsgruppen för Centrala Älvstaden beslutade att hjälpa Konstbiennalen med detta konstverk då det på ett fint vis symboliserar den vision som vi arbetar med att ta fram. Arbetshypotesen är att Göteborg bygger staden över älven från två håll, från Södra Älvstranden och från Hisingen.
Lingaphone är konstruerat som en klippdocka som man gjorde i småskolan (stadens barnperspektiv kommer in på ett elegant vis....) man viker ett papper, klipper ett motiv och viker upp papperet. På så vis får man identiskt lika sidor.
Det är en tanke som känns så grundläggande för hela arbetet med Centrala Älvstaden. Staden kanske inte kommer att se exakt likadan ut på båda sidor av älven, men båda delarna är lika mycket värda. Olav Christopher Jenssens verk kan bli symbolen för visionen i det fortsatta utvecklingsarbetet med Centrala Älvstaden.
Det är en viktig händelse, kan jag tycka, att det första, det allra första, som händer i verkligheten i den gigantiska stadsutvecklingsprocess som arbetet med Centrala Älvstaden ändå är, nu blir att Göteborgs Internationella Konstbiennal genom sitt initiativ, gör att konsten blir den som visar vägen in i framtiden.
Från många håll har man efterlyst att det inte bara får bli snack, utan också måste bli verkstad. Verkstaden, eller möjligen ateljén, är här, första steget på en mycket lång resa har tagits och det är konsten som materialiserar det fortsatta visionsarbetet.
Det är stort - ett genombrott för Göteborg.

Cigaretten efteråt av Horace Engdahl - Ein Koffer in Berlin

2011-10-31T22:21:00.004+01:00

Efter att ha läst Horace Engdahls nya aforismsamling Cigaretten efteråt insåg jag att jag omedelbart ville läsa om den. Men att det var nödvändigt att först läsa om Meteorer, hans första aforismsamling som kom 1999.
När jag nu gjort det ser jag hur de båda hänger ihop, på ett helt annat sätt än vad man kanske tror. Meteorer kom ut just efter att Engdahl blivit ständig sekreterare i Svenska Akademien. Cigaretten efteråt kom ut efter att den karriären är avslutad. Kanske är det just den där ciggen som är själva frågan? Ett bloss på ett café i Berlin när den tioåriga tillvaron i ett av den litterära världens mest prestigefyllda maktcentra är över. Och vad jag kan se har de tio åren inte gått spårlöst förbi.
När vi samtalade om den förra essäsamlingen Ärret efter drömmen, på Bokmässan för något år sedan, berättade Horace att den boken var slutpunkten på det gamla livet, en sorts uppsamlingsheat för att kunna sätta punkt och gå vidare.
De båda aforismsamlingarna sätter fram ett liknande skifte. I Meteorer finns författaren kvar i den kan man kalla det romantiska sfär som hans tidigare böcker tillkommit. Det finns en sorts tillförsikt, ett hopp; Om cynikern skriver han där:
"Orsaken till att de hårda ord han yttrar inte gör honom ett dugg ledsen, är att han egentligen inte tror på dem. Likaså måste han säga dem för att uthärda."
Det är en bra aforism att ha med sig in i läsningen av Cigaretten. Ty cynismen väller till synes fram över sidorna vid en första läsning. sarkasmen är ibland så träffsäker att jag måste lägga i från mig boken för att skratta ut.
"Sarcasm is just another free service we offer", kan man läsa på dörren till enskilda etablissemang i närheten av Humboldt-universitetet. Det är lite grand som om Horace Engdahl nu, när han i lugn och ro kan sitta där och förlänga kaffet med en sista Camel utan filter verkligen har ansträngt sig för att leva upp till åtminstone några av de där de där nedlåtande omdömen som har fällts om honom genom åren; om reaktionära åsikter, elitism, akademiskt snobberi och arrogant hållning.
Men efter att ha läst om de båda böckerna känns det just så där - cynikern tror egentligen inte alls på det han säger. Något har hänt. Men kanske inte just det som man kan tro när man läser knivskarpa och roliga kommentarer som" En bra biografi måste ha en smak av polisanmälan", eller "Postmodernismens uppror mot berättandet är idag lika bortglömt som slagordet "Stoppa Öresundsbron".
Det är varken i de "Metakritiska fragmenten", hur välgörande de än är för inställningen till kritiken och dess roll eller i de "Reaktionära betraktelserna" som jag hittar det jag söker efter - själva grundbulten, som håller ihop denna så eftertänksamma och välformulerade bok.
Det är istället när jag läser frågan "Vad blir kvar", som ekar berlinskt av Christa Wolf, som bilderna går ihop för mig. Det är eftertankens längtan efter någon sorts sanning som finns i botten av allt detta. Livets hårda kamp om positioner, poster, ära och berömmelse går vid någon tidpunkt över i ett helt annat sökande, efter visheten, efter det som är lika förgängligt som äran, men som till skillnad från berömmelsen utspelar sig på en helt annan scen.
Vad är det då som återstår? Det är kanske de vackraste och mest ödmjuka rader jag läst av Horace Engdahl;
"Att andas, att möta solljuset, att gå genom en park och känna doften av annalkande vår, att få ett livstecken från något av sina barn eller att höra av en gammal vän, att ligga bredvid sin älskade och lyssna till hennes lugna andetag. Vad kan vara större än det?"
Ja, vad kan vara större än det?
Det är som om Berlin-vistelsen lett till en sorts återfödelse; "Jag håller på att vakna till liv, till det liv som inte kan sparas, inte skjutas upp. Det är sant att det inte liknar den gamla känslan av kraft och ljusnande framtid, men är det inte vackrare än så?"
Det som tilltalar mig allra mest i denna rörelse från komplicerad enkelhet i Meteorer till Cigarettens allt enklare komplikationer är just den så uppenbara känslan av livets ofullkomlighet, insikten om att det kanske i själva verket är just bristerna som utgör det mest mänskliga och förenande av allt. Där helheten aldrig kan uppnås med mindre än på dess bekostnad?
Det är som med kärleken. Den perfekta kärleken finns förstås inte, utan det är just det ofullkomliga som sätter kärlekens prägel på allt som betyder något. Om detta skriver Engdahl att "Kärleksord tål ingen ideologikritik. Om vi inte tar emot dem som de är avsedda, förstör vi dem och de kommer aldrig mer att yttras.....Ömma samtal sätter därför den kritiskt tänkande människan på besvärande prov. Hur rätt hon än har, har hon likväl fel, om hon inte förstår att den som uttalar sin kärlek står över lagen."
Det låter inte så lite som Friedrich Nietzsche det där - de vackraste av alla hans kloka ord;
"Det som sker av kärlek sker bortom gott och ont"
Och det finns verkligen något ytterst försonande i Horace Engdahls båda aforism-böcker. De utgör, när jag tänker på det, en helt egen genre. Dels är det aforismer i ganska traditionell fransk-klassicistisk anda, dels finns det samtidigt litterära, kritiska och filosofiska fragment som snarare för tankarna till tysk romantik.
Och kanske är det just detta som är den kunskapsgrund och litterära hemvist som Horace Engdahl egentligen har. Ett inre resande mellan det tyska och det franska; Ein Koffer in Berlin.
C'est trés bien comme ca.

Frida Kahlo och Diego Rivera på Göteborgs Konstmuseum

2011-10-24T23:05:00.003+02:00

Den ungerske författaren Peter Esterhazy publicerade för några år sedan romanen Nedför Donau eller grevinnan Hahn-Hahns blick. Grevinnan Hahn-Hahn var skelögd. Det ena ögat var riktat framåt, det andra skelade oavbrutet mot en man. Jag kommer att tänka på det när jag strövar omkring inne i Frida Kahlo-Diego Rivera utställningen på Göteborgs Konstmuseum, som hade vernissage igår.
Jag blir helt tagen av Kahlos blick på Rivera. I ett av de mest berömda självporträtten har hon målat in en bild av honom på pannan "Frida Kahlo - Tehuana". Jag lämnar de biografiska referenserna därhän. Kajsa Widegren publicerade i går en i mina ögon mycket funderad och välskriven recension i GT, som trots det korta formatet är en miniessä. Läs den!
Det är förgäves att spekulera i den tydligen mycket komplicerade kärleksrelationen mellan de båda konstnärerna. Jag funderar på vad det betyder att Rivera tronar på hennes panna, bortsett från den givna tolkningen att hon visar att han alltid är med i hennes tankar.
Men samtidigt ser hon åt sidan, sneglar på något annat. Å ena sidan sätter det fram en sorts dominans, han är alltid med, styr hennes tankar. Å andra sidan kan man också tänka att det även är en sorts ironisk twist - hon vet att hon alltid kommer att förknippas med Rivera, som fortfarande i Mexico tydligen betraktas som den större konstnären.
Så inte i Europa, och på goda grunder, även om de bilder av Rivera som visas tillsammans i den här utställningen på ett egenartat vis korresponderar, ömsesidigt, med Kahlos huvudsakligen självporträtterande målningar. En av den här utställningens företräden är att den faktiskt innehåller några av Kahlos större bilder. Hon valde annars vanligtvis ett mindre format.
Kahlos aktualitet överraskar mig, trots det jag läst om just detta innan. När man ser bilderna samlade så här är det påfallande hur hon arbetar med sin egen identitet, klädd i olika indianska dräkter, olika nyanser av hudfärg - som lekte hon med etnicitet och kulturell hemvist.
Men det är den enigmatiska kärleksrelationen som på något vis hela tiden svävar i rummet. Det är rörande, just i hur självutlämnande Kahlo bearbetar och vrider på sin kärlek på ett sätt som lyfter den över det personliga planet, till en nästan emblematisk bild över kärlekens villkor. Hur svårt det är att mötas, hur svårt det är att skapa synkronicitet, hur svårt det är att röra vid en annan människas inre, om det överhuvudtaget är möjligt. Men ändå.
Kahlo och Rivera och deras dramatiska liv tillsammans, med de kriser, avsked, återföreningar och personliga tragedier som kantade det, innehöll troligtvis de allra flesta faser och stämningslägen, utom möjligen ett - likgiltighet.
Och det är kanske just likgiltigheten som är motpolen till allt det som kännetecknar människans inre livsvillkor. Som är motsatsen till liv. Som är rena döden faktiskt.

Göteborg, Västsverige och framtiden

2011-10-23T22:07:00.003+02:00

Att Göteborg förbereder sig för sitt 400-årsjubileum 2021 kan vid det här laget knappast ha undgått någon. Redan i år firas ett par andra viktiga födelsedagar. Göteborgs Museum, i skepnaden av Göteborgs Stadsmuseum blir t.ex. 150 år. En aktningsvärd ålder, man var med på banan i princip från början, när museer så som vi känner dem började dyka upp runt om i världen.
En annan jubilar är Västsvenska Handelskammaren som funnits i hela 350 år och bl.a. ställer ut sin historia just på Göteborgs Stadsmuseum, verkar vara mer på hugget än någonsin. I stora drag kan man säga att denna sammanslutning av 2600 företag i västra Sverige täcker över det område som kallas Västra Götaland och norra Halland.
Som ett led i jubileumsfirandet har man tagit fram en vision som innehåller 100 konkreta punkter för att förbättra Västsverige, och man siktar på världsklass. I själva konceptet ingår att företag kan adoptera tre av de olika punkterna och göra dem till sina. Här finns en del oväntade mål som förtjänar både respekt och eftertanke.
Några som intresserar mig är t.ex. "västsvenskt lyckoindex", "centrum för havet som hållbar resurs", "brett västsvenskt kulturutbud" som ska innehålla opera och svartklubbar (sic!), stadsfestivaler och utställningar, "acceptera utländska examina", "struktur för slumpade möten" - en sorts blinddate för att få möjlighet att möta människor man annars inte skulle möta, "frilägg Göteborgs stadskärna" från större transport och logistikfunktioner, samtidigt som man vill "levandegöra vattnet" - samma slutsatser som de tio arkitektlagen kom fram till vid Centrala Älvstadens internationella workshop i våras, "mötesplatser över åldersgränser" för att motverka den åldersfascism som präglar stora delar av samhället.
Man kan konstatera att något hänt - att vitala delar av det västsvenska näringslivet inte längre ojar sig för förlorad tid eller för korta motorvägar. Det blåser nya vindar, i alla riktningar.
Givetvis är det nödvändigt att man sedan också omvandlar visionerna till handling. Men har man inga visioner vet man kanske inte alltid åt vilket håll man ska gå.
Och det är befriande att det faktiskt går att tänka BÅDE Göteborg och resten av länet samtidigt. För egen del kan jag tycka att allt annat är kontraproduktivt och en rest av gårdagens världsbilder. Göteborg och Västsverige hör hemma på förändringens solida klippa.
Där man faktiskt alltid varit.

Vår man i Shanghai av Åsa Lantz

2011-10-20T22:27:00.003+02:00

I våras blev jag intervjuad av Åsa Lantz om Pustervik och Stora Teatern. Hur det nu gick till så blev det efter en stund ombytta roller och jag började intervjua henne om den kommande romanen Vår man i Shanghai som är ute nu. (Intervjun finns på denna blogg, 7 juni).
Den punkt som fick samtalet att tippa över var just Stora Teatern, som spelar en viktig roll i den nya boken. Då berättade Åsa att Stadsteatern i romanen åtagit sig att göra ett gästspel i Shanghai för att uppdragsgivaren skulle sponsra ungdomsverksamhet på Stora Teatern. I romanen kan jag konstatera att Storan blivit en scen för experimentell teater istället.
Sedan dess har också alla beslut för att flytta Pusterviksteatern till Storan fattats och planeringen för Göteborgs nya gästspelscen pågår för fullt, så i den meningen kan man säga att författaren blivit sannspådd, även om de stora sponsorintäkterna från Kina ännu låter vänta på sig....
Vår man i Shanghai är en fristående fortsättning på förra årets första del i den sk Genesis-trilogin; Vart tog den söta lilla flickan vägen, som huvudsakligen utspelade sig i Göteborg och handlade om ensamkommande kinesiska barn och ungdomar som slussas in i det svenska samhället och försvinner ut i mer eller mindre underjordisk verksamhet.
Den nya berättelsen utgår från märkvärdiga och delvis ouppklarade händelser om svenska, hemlösa män som reser till Kina i olika ärenden, ryktesvis för att gifta sig med kinesiskor och på så sätt hjälper dem till uppehållstillstånd i Sverige. Men där pågår även andra saker som får håret att resa sig på den mest härdade krimi-läsare.
För att vara en sk spänningsroman, som förlaget valt att rubricera den, finns det ovanligt många bottnar. Man kan t.ex. välja att läsa boken som ett rasande angrepp på en hycklande svensk jämställdhetsmyt. Bokens måtto är "Swedish men can have it all", ett citat ur New York Times för något år sedan. En av de viktigaste berättelserna kommer från makarna Myrdals "sociala ingenjörskonst", som, åtminstone om man betraktar de människoöden som passerar revy i den här berättelsen, inte är annat än en myt.
Oavsett var någonstans man befinner sig i den sociala pyramiden är det männens värld. Huvudpersonen Isa Montgomery försöker ta sig in i sin gamla karriär som grävande journalist efter några års föräldraskap. Hon är den som kommer de resande hemlösa männen på spåren.
Men hennes utsatthet visar sig vara lika stor som Törnrosas, en hemlös kvinna vars livskamrat åkt iväg i ett liknande ärende till Shanghai. När de båda övernattar på ett härbärge är det just den gemensamma utsattheten som blir tydlig snarare än den milsvida sociala spännvidden mellan de båda kvinnorna.
Skildringen av Törnrosa är gripande och djupt trovärdig. På sin blogg skriver författaren om verklighetens Törnrosa. Det är så här det ser ut, alldeles runt hörnet. Det tror jag inte att jag någonsin kan glömma efter att ha läst den här boken.
Det finns ett par andra sidohistorier, den om Viggo Sjöströms fosterdotter Sara som i sitt sökande efter livets mening nästan möter döden.
Den breda berättelsen i Shanghai knyts ihop med kinesisk historia och mynnar ut i en intrig, som jag inte tänker avslöja här.
Åsa Lantz har en speciell förmåga att få berättelsen att lyfta från första sidan och sedan hålla läsaren i ett fast grepp tills dess att man motvilligt inser att historien är slut och läsningen är över för den här gången. Det är spänningslitteratur av högsta klass.
Men spänningen bottnar i något som jag inte kan läsa ut annat än som ett sorts ursinne i kritiken av orättvisorna mellan män och kvinnor, mellan människor i olika delar av samhället och av världen i största allmänhet. Jag har svårt att tänka mig att man kan läsa den här romanen och förbli oberörd.
Deckare och krimi-litteratur kan i sina bästa stunder ställa samhällsproblemen under debatt och på andra håll har det högre staus än vad som är vanligt i Sverige, trots ganska många utmärkta författare i genren.
Sedan 60-talet visar tysk TV 1 (ARD) en deckare på en och en halv timme varje söndagskväll, med början kvart över åtta. Det är nyskrivna avsnitt, med kända persongallerier från olika tyska städer. Väldigt ofta fokuserar man på brännande aktuella samhällsproblem och i anslutning till spelfilmen arrangerar man ofta en TV-soffedebatt efteråt, och går till botten med frågan. Deltagarna får tala till punkt, man anknyter till aktuell forskning, debatten pågår ofta lika länge som själva filmen. Så kan man också använda samtidslittertaur och film för att diskutera dagens aktualiteter.
En annan aktualitet är att vi i helgen annonserar efter en administrativ chef till Stora Teatern. Med tanke på den samstämmighet som varit hittills kring Storan kanske vi kan hoppas på att Viggo Sjöström söker den tjänsten inför den tredje och avslutande delan av Genesistrilogin?

Göteborg och framtiden

2011-10-19T09:58:00.002+02:00

Ett av de mest provinsiella inslagen i debatten om Göteborgs framtid är det ibland uppoppande gnället om risken att staden ska gå under, alla företag ska fly, människor flytta härifrån, dagis ska stängas, utförsäljning till Kina, i värsta fall total översvämning....
Kort sagt - det var bättre förr!
Men var det bättre förr? Ja, alldeles säkert. Men det var också betydligt sämre.
Det är sant att det finns byråkratiska procedurer i staden som kanske tar något längre tid än i andra städer. Men är det så konstigt, efter de senaste årens proteststotrmar? Inte minst i lokala media, om att saker igår alldeles för fort, beslut i slutna rum, goa gubbar med egna agendor, etc?
När jag ser ut från mitt fönster bygger man om det vackra hus där Fiskekrogen ligger, vid Lilla torget. En byggkran svänger fram och tillbaka, leveranser pågår, saker tar form. På Drottningtorget växer Posthuset fram till ett riktigt fräckt hotell som kommer att betyda mycket för Göteborg.
Det är väl det mycket av det här handlar om. Att våga ta initiativ, att ha idéer, att prata med varandra, att var och en tar ansvar där den är och gör sitt bästa för att saker utvecklas?
There remains a good deal to be done, that´s for sure.
Men mycket lite händer om man lägger sin energi på att bygga tröstlöshetens barrikader, ställa sig högst uppe på dem och hojta -Efter mig syndafloden!

Kulturnatta på stan - och dansafton på Göteborgsoperan

2011-10-14T23:03:00.003+02:00

Visst, lite kyligt var det utanför Stora Teatern under invigningen av Kulturnatta, men desto högre blev temperaturen när musiken kom igång. Inget regn, ingen storm, bara höstkyla och god stämning. Årets upplaga av Kulturnatta har det största programmet någonsin, med över 200 punkter. Man börjar nästan längta efter Kulturnätter, för att man ska kunna se lite mer av det som erbjuds runt om i stan.
För egen del valde jag att gå till Göteborgsoperans dansafton med verk av koreograferna Susanna Leinonen, Helena Franzén och Roberto Zappalá. De båda nordiska inslagen - Fading av Helena Franzén och Transient Horizon av Susanna Leinonen påminner en del om varandra.
Det är tekniskt fulländad dans, energirikt, kraftfullt. Scenografin tar över koreografin, formen innehållet - det är vackert och oväntat.
För mig är dock den starkaste upplevelsen denna Kulturnatta den drömska, blå solodansen alldeles i början av Roberto Zappalás Sud Virus. En ensam kvinna i vit klänning dansar en sinnenas dans i ett blått rum. Det är så mörkt att man bara ser den vita klänningen, ett furiöst tempo, en ursinnig gestaltning av en desperat människa, som dock inte i första hand är en fysisk person, utan som snarare känns som en metafor för djupaste förtvivlan och talande tomhet.
Och ur den ravinen var det sedan omöjligt att komma upp, Kulturnatta till ära hade man dukat upp med en nattklubb i operans foyer. Men minnet av den drömska blå gjorde att jag istället valde att gå hem och inte tappa kontakten med den tanken. Som ännu inte lämnat mig.

Antigone på Nya Studion.

2011-10-08T20:51:00.004+02:00

Allt fler forskare enas om att mänsklighetens vagga finns i Great Rift Valley i Östafrika. Den västerländska teaterns vagga, däremot, finns i antikens Grekland. I en unik och omtumlande föreställning samspelar skådespelare från Göteborgs Stadsteater med Parapanda Theatre Lab från Dar es Salaam i Tanzania, och man spelar en av den grekiska teaterns mest centrala pjäser, Antigone av Sofokles.
Det är onekligen en sorts transponering av innehåll och form till en afrikansk iscensättning som i mina ögon är den här föreställningens största behållning. Den antika kören blir nästan gospelsvängig på swahili och det är Sofokles grundfråga som är den mest fullgångna i både iscensättning och teoretisk höjd.
Antigone revolterar mot kung Kreons beslut att inte låta Antigones bror Polyneikos begravas, utan istället läggas ut som föda åt fåglar och hundar som landsförrädare. Hon begraver honom trots allt och döms till döden av Kreon, men hänger sig innan domen verkställs. Kreons son Haimon, som är Antigones trolovade, revolterar mot sin far och blir talesmannen för revolten mot den stelbenta makten, och sprayar ett A för anarki på väggen innan han lämnar scenen.
Den filosofiska frågan som Sofokles gestaltar är den om lagen eller den moraliska rätten är överordnad. Denna föreställning mynnar textroget ut i Kreons ånger när hans hustru, son och Antigone valt att dö för egen hand för sin övertygelse.
Mgunga Mwa Mnyenyelwas och Ronnie Hallgrens regi försöker också lyfta fram andra politiska teman i pjäsen, som manlig hegemoni, kvinnans roll, den lagliga maktens bräckliga fundament efter ett nyligen genomfört regimskifte, men det är ett annat perspektiv som ger föreställningen en brännande politisk aktualitet.
Ganska lätt kan motsättningen laglig kontra moralisk (gudomlig) rätt överföras till samtida problematik i stora delar av Östafrika. Tanzania är ett av de länder som har en ganska homogen befolkning, men i grannlandet Kenya finns ett sextiotal stammar vars historia och traditioner av de allra flesta människor anses överordnade republikens lagar och juridiska system. Det är ett av de mera komplexa problem som ligger som en ständig konflikthärd i den här delen av Afrika. Nyligen avvärjdes i Tanzania planerna på att dra en sexfilig motorväg rakt genom nationalparken Serengeti västerut mot Uganda. Den juridiska rätten till ett vägbygge finns i alla händelser. Men den moraliska rätten att ödelägga ett av jordens sista paradis är desto svårare att ta sig.
Pjäsens tvåspråkighet och därmed inbyggda olika rytmer fungerar över förväntan, man följer utan svårighet översättningarna på draperiet i fonden. Swahilins mjuka satsmelodi är bitvis en ren njutning att lyssna till. Men det är också underbart att få ta del av detta uthålliga konstnärliga samarbete mellan Göteborg och Dar es Salaam. Världen är inte större än man gör den. Konstens kraft är en av de mest oberäkneliga och frigörande under både den nordeuropeiska och afrikanska solen. Det är, som vi vet, samma sol.
Asante sana!

Nobelpriset till Tomas Tranströmer

2011-10-06T17:15:00.003+02:00

Svarta vykort

I

Almanackan fullskriven, framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.

II

Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

Ur

Tomas Tranströmer Samlade dikter 1954 - 1996.

Om konstens autonomi, Hegel och Paletten 3/2011

2011-10-01T08:25:00.004+02:00

I en synnerligen läsvärd, djupt tänkt och välformulerad essä i nya numret av Paletten går Sinziana Ravini till botten med några av de kanske viktigaste förutsättningarna för det mänskliga skapandets frirum, det som ibland kan kallas konstens autonomi.
Analysen utgår från en barndomsupplevelse, där berättandet blev en akt av motstånd i ett repressivt sommarparadis på Karpaternas sluttningar.
I hegeliansk anda sätter Ravini fram en grundläggande binär opposition, en tydlig motsättning mellan systemet och individen. Denna frågeställning är också utgångspunkten för det Paletten-samtal som finns längre fram i tidskriften, där jag själv hade nöjet att delta.
Så som jag förstår Hegels dialektiska metod finns det inget utanför dialektiken. I samma ögonblick en individ utropar sig som autonom, gör hon det i relation till något annat, något man är autonom i förhållande till. Och med Sinziana Ravinis övertygande pedagogik är det lätt att ryckas med i hennes argumentation mot det hon kallar;
"En av de största fiktionerna vi lever under är vår tids simplistiska läsningar av Hegels herre-slav-dialektik som indoktrinerat oss att tro att motstånd är omöjligt, att både öveträdelsen och lagen är 'systemets fångar' och att det inte kan finnas någon autonomi som inte förr eller senare blir inkorporerad i systemet. Som Hegel mycket riktigt påpekar skulle herren inte existera utan slavens erkännande. Vi måste inse att det är slaven som skapar herren och motståndet som skapar systemet och inte tvärtom."
Jag undrar bara om denna invertering av styrkeförhållandena i sig själv ändrar på den dialektiska och oupplösliga relationen mellan systemet och den autonoma individen?
Är det inte möjligen så att boven i detta drama i sjäva verket är Karl Marx, som i en gigantisk felläsning av Hegels i det närmaste, men bara i det närmaste, ogenomträngliga och unika verk Andens fenomenologi bränt marken för en fenomenologi på individnivå, snarare än på systemnivå?
Så som jag förstår Hegels herre-slav-dialektik utspelar den sig helt och hållet på individnivå -
i det mellanmänskliga spelet mellan olika personer. Marx använde sig istället av bilden för att gestalta proletariatets kamp mot kapitalet. I mina ögon är det helt felaktigt, men ändå en tolkning som kommit att prägla eftervärldens syn på givetvis Marx, men även Hegel - allt ifrån det fria berättandet på Karpaternas sluttningar till diskussionerna om historiens slut i nyliberala tankesmedjor efter Berlinmurens fall 1989.
Ravini återknyter också på ett mycket intressant vis till Sofokles drama Antigone, som Hegel sysselsätter sig med, möjligen också för att exemplifiera just dialektiken mellan systemet och den autonoma individen.
Antigone väljer, mot gällande lag och Kung Kreons anvisningar, att begrava sin döde bror, som dömts som statens fiende. Enligt lagen, systemet, ska hans döda kropp läggas ut i naturen för att hackas sönder av gamarna. Antigone fattar ett självständigt beslut och motsätter sig systemet. Hegel ger båda rätt. Kreon upprätthåller de lagar som samhället i detta fall har, medan Antigone åberopar en högre, moralisk rätt om likhet för alla och en värdighet i döden. Därmed döms hon själv till döden, men överlistar systemet än en gång och begår självmord innan hon avrättas.
Frågan som blir kvar är: -Kan Antigone undgå systemet? Finns det en autonomi som är möjlig utan att gå under? I förstone är man böjd att svara nej. Efter Antigones död finns inget kvar. Hon har förlorat kampen och lagen gäller, trots att hon begick självmord.
Men det intressantaste med Hegels dialektik är att den inte är lika grovhuggen som den grekiska dialektiken där en tes går över i sin motsats, antites, för att sedan nå ett högre plan i en syntes. Hos Hegel bär varje tes sin egen motsats inom sig. Det sensationella resultatet är att två motsatta uppfattningar kan vara sanna samtidigt, vilket Hegel, inte minst i sin analys av rättsläget i Antigone just kommer fram till.
Min egen begränsade förståelse av detta komplexa tankesystem leder mig därmed fram till slutsatsen att autonomi alltid är möjlig, under begränsade tidsperioder. Men förr eller senare äts den upp av systemet, under förutsättning att den autonoma befinner sig i samma position som tidigare. Men så behöver ju inte vara fallet.
Det finns exempel på konstnärer som aldrig stelnar i bilden av sig själva, utan vänder sig om och skapar en helt ny position som ännu inte sugits upp av etablissemanget. Det är individens autonomi och fria val så som jag förstår det.
Den slutsats jag kommer fram till är att (konstens) autonomi är möjlig, men att den lever med korttidskontrakt. Det är också möjligen själva kärnan i det som är konstnärlig kreativitet.
Det är som en repa på en sko, eller ett veck i en klädnad som försvinner igen vid nästa steg, som Pär Lagerkvist skriver i Aftonland. Men den finns, därom råder ingen tvekan.
Sinziana Ravinis slutsats tolkar jag som en vändning in mot fenomenologin och bort från den systemiska världen: "I vilket fall som helst är det bara att lägga sig på divanen och börja klistra ihop skärvorna, för man är alltid både sin egen patient och sin egen psykoanalytiker. Det är där den verkliga dialektiken och slutliga maktkampen äger rum."
Jag är övertygad om att Hegel hade hållit med.

Gäst hos verkligheten 2

2011-09-28T23:19:00.003+02:00

När jag letade efter filmklippet "Good Morning Starshine" från Milos Formans musik- och antikrigsfilm Hair nu i kväll hittade jag på You Tube också "Let the Sunshine In" och spelade klippet om och om igen. Det är oerhört suggestivt, parallellhandlingen med hippien Berger som ofrivilligt tvingas med in i trupptransportplanet mot Vietnam och Claude, bondpojken som han bytt plats med, förgäves försöker hinna ikapp. Det stora planet lyfter med sin last unga män på väg mot en säker död tätt över Claudes huvud. Det är en så stark scen. Så makaber.
Det var en generation som skickades iväg att dö i ett land de inte kände till, för en sak de inte hade en aning om och om de hade haft det, omöjligt hade kunnat tro på.
Slutscenen, hippieprotesten framför Vita huset, är grandios. Revolten, så som vi känner den, med peace, love and understanding övervann till slut det politiska vansinnet. Vietnam-kriget var nog det första krig i historien som en fredsrörelse lyckades att tänka, prata och demonstrera bort. Tyvärr var det ett undantag.
Nu skickas återigen nya generationer unga pojkar att dö i verkligheten för overkliga hotbilder och destruktiv rädsla, för politisk prestige och primitiva hämndreaktioner. Jag tänker på ett filmklipp i en nyhetssändning efter 9/11. En midwest-man krävde att man skulle bomba hela Afghanistan platt för göra om det till en parkeringsplats.
För första gången på ett par hundra år skickar även Sverige stridande förband och de första traumatiserade börjar redan komma tillbaka. Man kan undra om det finns en bra beredskap att hantera detta i dagens Sverige?
Det finns ett glapp här - "What is real?" som Bob Dylan säger.
Då och nu.

Hummerns rätta pris

2011-09-27T13:46:00.003+02:00

Läser på nätet att den första lådan hummer vid dagens fiskaution gick för 31 500 spänn. Man kan säga att den nu börjar komma upp i sitt rätta värde. Tänker på de prydliga noteringarna i de svarta vaxhäftena som min pappas morfar Arvid Sandmark förde från 1880-talet och framåt. Han fiskade hummer i Väderöarna i femtio år i sträck.
1886 fick han 167 humrar första dagen den 15 april det året, à 85 öre styck. Det brukade leda till en säsongsintäkt på mellan 800 och 1000 kronor. De första ordentliga prishöjningarna kom runt 1905, då rakade årsinkomsten upp till runt 5000 kronor.
Havets svarta guld har alltid varit värt sitt pris. Nu mer än någonsin.

Österrikes historia i litteraturen på Bokmässan

2011-09-24T20:37:00.006+02:00

I eftermiddags samtalade jag med den österrikiska författaren Bettina Balàka om konsten att skriva litteratur om historiska händelser och perioder. Samtalet utgick från hennes senaste novellsamling Auf offenem Meer (På öppna havet) och särskilt en berättelse om en kvinna som varit distriktsledare för den nazistiska flickorganisationen Bund Deutscher Mädel för Wien och
Niederösterreich. Hon är en av de oförbätterliga, som ser fram emot att dö för att hon hoppas att få möta Hitler i himlen, eller någon annanstans.
Hennes sonson och dennes flickvän, vars farfar i sin tur tillhört motståndsrörelsen i kampen mot nazismen och som gick över bergen för att informera brittiska underrättelsetjänsten vid möten i avlägsna alphyddor hälsar på vid farmorns dödsbädd. När allt kommer omkring har de unga tu inget emot att ärva farmorns underbara våning i centrala Wien, trots att den var "ariserad", dvs övertagen från en judisk familj som deporterats och som aldrig lämnats tillbaka.
Novellen sätter ljuset på hur de moraliska frågor kring upparbetningen av Österrikes närmaste förflutna som diskuterats de senaste decennierna, långsamt löses upp i den historielöshet som har en tendens att tillta ju längre från händelserna man kommer.
Men samtalets fokus gällde inte i första hand efterkrigstiden, utan mellankrigstiden.
Bettina Balàkas största roman heter Eisflüstern (Isviskandet) och vi konstaterade att bilden av Österrike under och efter Första världskriget i väldigt hög grad har kommit att präglas av Joseph Roths båda böcker Radetzskymarschen och Die Kapuzinergruft. Radetzskymarschen skildrar det habsburgska rikets nedgång och fall med familjen Trotta. Den siste sonen i släkten stupar på krigets första dag.
Det är ett månghundraårigt imperium som faller samman och det habsburgska väldet återhämtar sig aldrig från det krig som visade hur stor skillnaden var mellan närmast medeltida krigföring med kavalleri och färgglada uniformer och den nya tidens pansarvagnar och kulsprutor. Die Kapuzinergruft handlar om mellankrigstiden.
Balàka sysslar med de posttraumatiska krigsupplevelser som återvändande soldater hade när de återvände från fronten, eller som romanens huvudperson, Balthasar Beck, ur rysk fångenskap. Det är ett perspektiv som inte togs om hand på den tiden och kastar nytt ljus över det man brukar kalla Österrikes fantomsmärtor efter förlusten av tre fjärdelar av sitt territorium. Det intressantaste är att Balàka ställer de invanda uppfattningarna på huvudet och bidrar till inget mindre än en omvärdering av förståelsen av mellankrigstiden.
Jag är imponerad av det allvar och på det sätt Balàka genomför denna omvärdering - med lätt hand och i en spännande historia om Balthasar Beck och hans väg tillbaka in i sitt liv, sitt äktenskap och sitt arbete.
Gårdagens läsning som Pustervik genomförde i tyskspråkiga montern av Balàkas drama Stenras och hennes egen läsning av en dikt om Sverige i den nya diktsamlingen Schaumschluchten (Skumraviner) har givit en bra presentation av ett ännu icke översatt, men betydande författarskap. Jag kan bara hoppas att något svenskt förlag intresserar sig för Balàkas isviskningar. Isviskningar är de ljud som uppstår när man i Sibirien talar i en kyla under 45 grader och andedräktens fukt fryser till iskristaller och låter som ett lätt klirrande.
Det kan man tänka är en bild även för hur det låter när gamla föreställningar går i kras.

Bokmässans tyska tema på Stadsbiblioteket

2011-09-23T19:44:00.004+02:00

Alldeles nyss avslutade jag ett för mig mycket stimulerande samtal med de tyska författarna Felicitas Hoppe och Arne Bellstorf på Stadsbiblioteket. Arne Bellstorf, vars bilder för övrigt visas i bibblans café, är en företrädare för den i Tyskland nya genren "Grafic Novel". Han har skrivit och tecknat en berättelse, Baby's in Black, om hur fotografen Astrid Kirchner i Hamburg i början på sextiotalet genom sitt nyskapande fotografi bidrog till att skapa Beatles image. Berättelsen handlar om hennes förhållande med deras förste basist, Stuart Sutcliffe, som hoppade av och började plugga konst i Hamburg.
Felicitas Hoppe, som jag intervjuade första gången på Bokmässan 1996 efter hennes debutbok Picknick der Friseure är också en mycket bildmässig författare som experimenterar med litterära typer och former på ett sätt som är utpräglat bildlikt och målande.
Samtalet rörde sig i gränslandet mellan bild och ord och mynnade ut i den klassiska slutsatsen att det konstsköna ändå är överordnat det natursköna, eftersom konsten är evig, medan verkligheten så som vi känner den, har en tendens att förändras över tid.
Publiken höll med, eller sade i alla fall inte emot.
Det samtalet kommer jag att minnas länge.

Gäst hos verkligheten

2011-09-21T22:56:00.004+02:00

Under dagen pågick mediaspekulationer om det möjligen var ett mordhot med fickkniv mot Lars Vilks som ledde till Säpos utrymning av Röda Sten och gripande och sedemera häktning av tre unga män för någon vecka sedan.
Den sakliga grunden i detta undandrar sig min bedömning, men jag kommer att tänka på ubåtsjakten i Göteborgs skärgård ett par dagar efter Säpos tillslag. För den minnesgode återkommer namn som Hårsfjärden och U 137, Whiskey-ubåten som sattes på grund inne i svenskt skyddsområde utanför marinbasen i Karlskrona av en packad ubåtsöverste från Sovjet. Så bevisligen fanns det åtminstone en främmande ubåt i svenska vatten under 1900-talet.
Annars är det ganska fascinerande att följa resonemangen kring hotbilder och förebyggande åtgärder. Ibland kan det kännas som ett dataspel, ett verklighetens World of Warcraft, där verkliga människor pysslar med verkliga och overkliga hot.
Den svenska försvarsmakten är också ganska skicklig på att iscensätta sådant inom ramen för den numera frivilliga värnplikten. Ett av de mest omskakande minnen jag har i den kategorin var när jag tjänstgjorde vid Kungliga Västernorrlands regemente under vintern 1979.
Fem över fyra en decembermorgon, eller om det var november, det var i alla fall helt kolsvart, gick larmet och vi gjorde som vi blivit tillsagda, masade oss bort till samlingssalen.
En blek biträdande bataljonschef stod i bara skjortärmarna med en världskarta bakom sig och berättade om det nya stora hot som sannolikt skulle leda till att vi inte fick åka hem över jul, utan måste vara kvar i beredskap.
Sovjet hade precis anfallit Afghanistan och konflikten hotade att starta en världsbrand, hette det. Amerikanska och iranska flottenheter hade börjat närma sig varandra vid det strategiska Hormuz-sundet och om oljeleveranserna från Persiska viken hotades skulle USA inte sitta stillatigande. För att försäkra sig om ett strategiskt fördelaktigt läge utgick regementsstaben likaså från att sovjetiska flottan som under höstövningarna i Ishavet rört sig allt längre ned mot norska nordkusten skulle attackera i Norge i en kniptångsmanöver och sätta i land trupp vid Trondheim, samtidigt som luftlandsättningar av mongoler var att vänta i trakterna kring Sandöbron utanför Sundsvall. Då skulle man kunna skära av hela norra Skandinavien och ha en viktig strategisk pusselbit för att - ja, vad då egentligen?
Vi nittonåringar satt emellertid käppraka i de hårda träbänkarna och såg julpermisen gå upp i rök. De blödigaste började snyfta. Det tog flera dagar innan vi förstod att det var falskt alarm och att det nog ändå rörde sig om en lokal konflikt i de afghanska bergen.
På den händelsen tänker jag när jag hör om undervattenskränkningarna vid Hyppeln och den förmodade knivdragningen mot Lars Vilks. Det är lätt att som Pär Lagerkvist känna sig som gäst hos verkligheten.

Kapat mejlkonto, suck!

2011-09-21T09:59:00.002+02:00

Den digitala världen glider allt längre bort från den fysiska verkligheten kan jag tänka, när jag inser att det mejl som kom från en mycket trovärdig person i Peru, som jag haft kontakter med i frågan om Paracas-textilierna, visade sig vara ett kapat mejlkonto med spam.
När jag klickade på den bifogade länken sent igår kväll utan att tänka mig för kapades även mitt gamla hotmail-konto som jag haft sedan tidernas begynnelse.
Jag beklagar på denna plats eventuellt förtret som denna händelse kan ha lett till och känner mig rent allmänt desillusionerad över de stickspår som utvecklingen ibland leder in i.
Jag läste någonstans att 80-90 procent av alla mejl i världen är spam och att det bara är effektiva spam-filter som inte gör att systemet inte brakar ihop fullständigt.
Det är en tunn tråd som it-säkerheten hänger i.
Läste för övrigt att det numera finns spionprogram för sms, så att det är möjligt att medläsa andra personers sms trafik.
Kanske är det dags att gå över till gammal hederlig brevskrivning? Om posten finns kvar, förstås, det är ju inte helt säkert, eller rättare sagt om breven kommer fram. Ett par hundra tusen brev om året når tydligen inte sin adressat, p g a att adresserna skrivs för otydligt per hand och avläses med en dator-scanner.
Tur att möjligheten att träffas IRL fortfarande finns.
Frågan är bara hur länge?

Tyskspråkiga gäster på Göteborgs Internationella Författarscen

2011-09-20T20:13:00.004+02:00

Imorgon kväll, onsdag den 21 september, får jag nöjet att samtala med tre författare från det tyskspråkiga Europa, som är Schwerpunkt, som man säger där, (tema) på årets Bokmässa.
Det är ett arrangemang av Göteborgs Internationella Författarscen och äger rum på Världskulturmuseet, från kl 18.
De tre författarna är Tamara Bach från Tyskland, Doron Rabinovici från Österrike och Dorothee Elmiger från Schweiz. Jag har läst deras böcker under sommaren och ser verkligen fram emot samtalet imorgon. Det är tre väldigt olika författarskap, som visar på spännvidden i dagens tyskspråkiga litteratur och som på många sätt också företräder nya författargenerationer.
Samtalet kommer att äga rum på engelska.
Välkomna dit!

West Side Story - The sunny side of the street?

2011-09-17T22:07:00.007+02:00

Hur gör man för att variera en av världens mest spelade musikaler? Stelnad form och förutsägbar eller alltför känd handling är en risk som måste tas på allvar.
I Göteborgsoperans uppsättning löser Stina Ancker upp eventuella farhågor i en regi som dels pekar bakåt till urberättelsen Shakespeares Romeo and Juliet textroget och med få, om än några kompromisser. Dels genom att sätta fram de rivaliserande New York-gängen Jets och Sharks i ett dagens Göteborg och de flesta andra större städer i världen. Där slåss kriminella ungdomsgäng för territorier de inte äger, eller kan göra anspråk på, men som de ändå betraktar som sina hem med den ofta enda gemenskap och kärlek de får känna.
Men den verkliga historien i West Side Story är den om kärleken mellan Tony (Bruno Mitsogiannis) och en starkt lysande Maria (Sofie Asplund) som ger den traditionellt svårmodiga Julia en helt annan vitalitet och utspel.
Och det är kraften i kärleken som tippar hela det passiva lurpassandet och postpubertala bröstandet bland gängmedlemmarna in i en tragedi som bara matchas av passionens djup och deras blödande hjärtan. Den berömda balkongscenen med Maria och Tony avslutas med en parafras på villkoren i kärleken mellan man och kvinna, mellan romantiskt fantasteri och verklighetsnära praxis. Han säger; -Jag älskar Dig!
Hon säger; -Skynda Dig, så att de inte tar Dig!
På många sätt är denna uppsättning mycket trogen sin Shakespeare. Man har till och med en fast rundscen som påminner om Shakespeares The Globe, trots att delar av musiken egentligen signalerar scenbyte. Torget mellan husen är mötesplats, skådeplats, stridsplats och den offentliga scen där detta drama hittar sitt rum. Interiörer i Olav Myrtvedts klaustrofobiska scenografi skjuts in och ut från rundscenen och understryker de små förhållandena genom extremt låg takhöjd och övermöblerade miljöer.
Men störst är Leonard Bernsteins numera klassiska musik, som förvaltas på allra bästa sätt av operans orkester under delat ledarskap av Nick Davies och Finn Rosengren (denna dag Davies). De kanske mest kända "Amerika" och "Nånstans" elektrifierar salongen.
Vad blir kvar? Inget mindre än frågan om kärlekens kraft och väsen. Hur kan ett enda ögonblick, som det när Tony och Maria, Romeo and Juliet, träffas på festen/maskeradbalen och blir odödligt förälskade i varandra på en sekund och därmed också är beredda att ta alla konsekvenser och lämna allt bakom sig? Det är möjligen ett av de allra sista mysterierna i denna så skändligen avförtrollade värld som är vår.
Om det händer i New York, Verona, eller Hisings Backa spelar då mindre roll.
Men den veronesiska natten är varm och mörk och tystare än tiden.

Hotet mot Konstbiennalen - verklighetens väg in i overkligheter

2011-09-11T11:35:00.004+02:00

Runt midnatt fick Röda stens chef Mia Christersdotter-Norrman uttrymma konsthallen efter ett bombhot under den pågående invigningsfesten av Konstbiennalen. Jag var inte där, utan satt istället hemma i godan ro och bloggade om Ernesto Netos konstverk i katedralen där ute.
Många av oss har varit med om bombhot någon gång, på skolor eller arbetsplatser. Man kan inte bortse från hotet. Det måste tas på allvar och utrymning är det enda man kan göra.
Biennalens infochef Sofia Djerf säger till GP att hon först trodde att det kunde vara någon sorts performance, och det hade ju kanske inte varit så långsökt, med tanke på dagens datum.
Det säger något om hur verkligheten kanske inte är ett så stabilt fundament att bygga sitt liv på som den europeiska människan trott i några hundra år nu.
Som av en händelse tänkte jag just på den frågan när jag såg Påklädaren på Göteborgs Stadsteater i fredags, och jag skrev några rader om saken i en bloggkommentar. Shakespeare använde sig ofta av tekniken med att låta skådespelarna i pjäsen spela en pjäs i pjäsen.
Det möjliggjorde för författaren att dubbelexponera skeendet på scenen med s a s befintlig teknik, innan pampig dekor kunde användas, eller det fanns uttrycksfulla videokompositioner vid scenens fond. Hamlet instruerar t.ex. skådespelarna i pjäsen i pjäsen att rikta spjutet mot sin svekfulle farbror, som mördat hans far och äktat hans mor. Regidraget har önskad effekt och styvfadern skruvar på sig betänkligt.
I sin Söndagskrönika skriver Peter Hjörne om 9/11 och belyser både den amerikanska smärtan och skulden som ackumulerats efter Ground Zero, men också de innovationer som kommit ifrån USA sedan dess och som förändrat våra liv, som idag knappast går att tänka utan Google, Facebook, nätet m.m.
Det är en händelse som ser ut som en tanke. De cybervärldar som skapats är i sig själva pjäser i pjäsen och det löser upp verklighetens kanter i något mycket obestämbart. Det vi vet om bombhot är att de ofta är påhittade. Det händer ibland även vid tillslag mot misstänkt terrorism, som förra hösten i Göteborg, när ett flertal oskyldiga personer misstänktes för att planera terrorbrott. Men säkerheten måste gå först, alltid.
Det finns något svindlande i tanken att ett bombhot mot Konstbiennalen, som först uppfattas vara ett performance, visar sig vara ett bombhot, som sedan kanske kan avskrivas som falskt. Det finns många frågor man kan ställa till overkligheterna i verkligheten och tvärtom.

Göteborgs Internationella Konstbiennal

2011-09-10T21:40:00.003+02:00

Så har årets upplaga av Göteborgs Internationella Konstbiennal öppnat, i förmiddags på Göteborgs Konstmuseum och Göteborgs Konsthall och klockan tre i eftermiddags ute på Röda sten. Även i år är det en fin biennal, med utökning till konsthallen på Bohusläns museum i Uddevalla. Huvudcurator är den mycket sympatiske och kunnige Sarat Maharaj, som är verksam som professor vid Malmö högskola.
I år tänkte jag avnjuta biennalen i små portioner och ta ett verk i taget. Vid invigningen i "katedralen", det största rummet på Röda sten, var det omöjligt att förbise Ernesto Netos mycket stora och fantasieggande "The Weight, The Time, The Body, The Moon and Love" som är oundviklig. Det är verkligen ett monomentalt verk, och jag vet att mina associationer nu inte har med saken att göra. Men jag måste ändå tänka på dem.
Jag får nästan déja-vue känslor från en lika monumental utsmyckning av St Paul's Cathedral i London en påsk för en 25-30 år sedan. Man hade valt att iscensätta Jesu uppståndelse på påskdagen; graven, ett stort träkors, och från graven hade man dragit ett meterbrett vitt skynke från gravens inre, över korset och rakt upp i himlen till ett fäste högst uppe i katedralens karaktäristiska kupol. På något vis hade man lyckats med illusionen att tygstycket upplevdes som Jesu svepning.
Netos verk väcker alla dessa associationer, men famnar över fler frågor än uppståndelsen.
De fritt svävande elementen känns som om dess tyngd har omvandlats till viktlös materia på ett sätt som kan läsas som hur kärleken, likt uppståndelsen, återskapar livets mysterier, men utan att helt förandligas och mytologiseras. Istället skapar den eliminerade tyngden i vissa av verkets delar en motvikt mot det kroppsliga begärets tysta kraft, ett obestämt svävande över det såriga golvet och mot de vittrande tegelväggarna.
Jag har svårt att tänka mig ett rum som passar bättre detta mäktiga verk än Röda Sten's Cathedral. Ser fram emot att närmare se de övriga verken i årets biennal.

Påklädaren avklädd - verklighetens väg in i overkligheter

2011-09-09T22:26:00.007+02:00

"Förr i tiden målade jag rynkor, nu fyller jag bara i dem" säger Sir John magnifikt gestaltad av Sven Wollter i Ronald Harwoods pjäs Påklädaren och nervigt regisserad av Eva Bergman på Göteborgs Stadsteater. Thomas von Brömsens brittiskt laid-back svassande påklädare, den effektiva berättaren av pjäsen, är välgörande ambivalent och vacklar mellan kärlek och avund och får följdriktigt avsluta pjäsen med en svensk folkvisa som åtminstone jag omedelbart associerar till Fanny och Alexander, möjligen en blinkning till eller från regin.
Marie Delleskog gör en energisk Mary, Sir Johns hustru, och Carina Bobergs inspicient Madge, som varit kvar vid det lilla Shakespeare-kompaniet i tjugo år av kärlek till Sir John, behåller sin värdighet rakt igenom hela pjäsen och är den som till slut sveper den döde Sir John med King Lears mantel.
Men det här är Sven Wollters stora roll. Jag tänker tillbaka på tiden när han var tvungen att måla på rynkorna, det måste ha varit 1976, när han trollband publiken som Josef K i Kafkas Processen. Det var en rasande, kraftfull Wollter, revolutionen återstod fortfarande att göra.
Nu är den tiden förbi. Det som fascinerar mig mest är nog rösten. Jag kan inte påminna mig någon skådespelare som har en sådan sprödhet, som talar med en så sprucken och halvhes röst, men som ändå talar så att man hör varje stavelse, varje frasering, varje andhämtning.
Rösten blir det medium som håller ihop det gamla Shakespeare-freaket Sir Johns ego och själv i det så klassiskt brittiska, förtätade spelet som för mina tankar även till Eugene O'Neill.
Intrigen är enkel; allt ljus på Sir John, som efter 227 tolkningar av King Lear hamnar mitt i ett bombanfall och blir omtumlad och skadad. Han smiter från sjukhuset för att inte missa kvällens föreställning, men drabbas av scenskräck och det är med lock och pock som han till slut gör sin entré och spelar därefter bättre än någonsin. Den dubbla scenen, en vänd mot oss i publiken och den andra mot publiken i pjäsens pjäs, skapar en dubbelexponering som också understryker glidandet mellan olika stadier av verklighet. Den sista föreställningen blir en grandios final på skådespelarlivet och när ridån gått ner går den ner för alltid.
Pjäsen som helhet handlar om och speglar sig i Shakespeares dramatik och anspelar på ett flertal andra pjäser, såsom Macbeth, Stormen, Richard III, Köpmannen i Venedig. Lite vanvördigt kan man säga att den stora tragedin alltid återkommer som buskis.
King Lear återkommer i sin tur tematiskt även i själva pjäsen, där den vacklande Sir John långsamt dekonstruerar sin egen makt över människorna i ensemblen på samma sätt som King Lear släpper sin politiska makt och landet sönderfaller i maktstrider mellan döttrar och grevar.
På scenen har vi alltså en ensemble som i sin tur ska spela King Lear. En sådan händelse är vanligt förekommande i Shakespeares pjäser, det man kallar "the play-within-the-play".
Jag tycker att det, redan hos Shakespeare, så tydligt gestaltar den ontologiska frågan om att vara och vad det innebär. Skådespelarnas liv i pjäsen är i sig själva diffusa och vänder sig mot sina roller för att hitta sin identitet. På samma sätt som Lears maktförlust blir allt tydligare, vittrar Sir Johns persona till ett intet innan han slutgiltigt somnar in.
Glidningen mellan pjäsen på scenen och pjäsen i pjäsen på scenen kan ses som en metafor för varats olidliga tystnad och knyter ihop verklighetens krassa mätbarhet i tiden och rummet, med overklighetens hyperrealistiska spel inför tomma läktare. Båda är lika vackra, ingen sannare än den andra.
I Mattias Anderssons tankeväckande förord anknyter han till Gunnar Ekelöfs Sång till Fatumeh och särskilt raderna; " Du är försvunnen, Du försvann/ nu, nyss/eller för tusen år sen/Men själva ditt försvinnande är kvar."
På ett vis kanske man kan säga att både King Lear och Sir John sätter fram just själva försvinnandet - av makten och av egot. Det finns något mycket typiskt för teatern i det här -"exeunt" som det heter hos Shakespeare när minst två personer lämnar scenen samtidigt. Ty i samma ögonblick som två skådespelare lämnar scenen träder de in i ett annat sammanhang - bakom scenen, till ett omklädningsrum eller en bar. Var går gränsen mellan verkligheten och overkligheten? Där försvinnandet är öppningen till overkligheterna? Eller tvärtom? Är det ens möjligt att kategorisera på det viset? Är skådespelarnas pjäs i pjäsen mindre verklig än den pjäs vi kom för att se? Jag tror inte det. I mina ögon går det inte en gräns mellan det som är verkligt eller overkligt (spelat). Gränssnittet ligger på helt andra ställen, kanske mellan det sanna och det förljugna, mellan det upplevda och det inbillade.
Och det är kanske därför som Shakespeares pjäser är så tidlösa. Och som gör att även Ronald Harwood placerar text och handling mitt i Shakespeare men också mitt i Andra Världskriget, Englands största historiska trauma, som för att visa att konsten står över historien, eller rättare sagt överlever än de mest katastrofala händelser. Det gör historien, och den här pjäsen, bara bättre. Något säger mig att Påklädaren kommer att bli en långkörare på Göteborgs Stadsteater.
Med all rätt.

Om konst- och museipedagogik - Skiascope 4

2011-09-03T15:30:00.004+02:00

Den fjärde utgåvan av Göteborgs Konstmuseums skriftserie Skiascope kom ut innan sommaren och jag läste den under några regniga julidagar.
Att gå på museum är populärt i Sverige. Man kan räkna in ca 15 miljoner besök i hela landet varje år. I Jeff Werners inledande text slår han fast att enbart Göteborgs Konsmuseum har fler besökare än IFK Göteborgs hemmamatcher. År 2010 hade museet 214 000 besökare och Blåvitt 157 000. Det är förstås ingen tävling och man måste kunna gilla både museer och fotboll. Men siffran stämmer till eftertanke, eftersom man ofta brukar tro att fotboll är en folksport med många fler besökare.
Man skulle kanske kunna säga att museibesök också är det. Men det kräver bara i undantagsfall kravallpolis, som kan vara fallet när Gnagets supportrar ska gå den korta biten mellan Centralen och Gamla Ullevi. Sådant finns det undantagsvis eller aldrig, på museerna, även om säkerheten höjs vid större utställningar. För kostnaden för en enda polisinsats av det slag som ägde rum vid förra IFK-AIK-mötet skulle man kunna ordna en konstutställning med världsnamn på museet. Det är så det ser ut.
Kristoffer Arvidsson går på sitt grundliga vis igenom konstpedagogikens historia i landet och förankrar den som sig bör i aktuell forskning. Han pekar på två huvudsakliga linjer som olika museer arbetar utifrån - Det utbildande museet och det estetiska museet. I den förra är det mötet med publiken och de pedagogiska frågorna som står i centrum. Man vill låta publiken bli aktiv själv och gå in i en dialog av lärande. Det estetiska museet kännetecknas mer av "den vita kubens estetik" och är ett exempel på hur museet arbetar med hängningen av bilderna för att ge starka estetiska upplevelser av samlingarna.
På Göteborgs Konstmuseum har man arbetat på båda sätten genom åren. Philippa Nanfeldt skriver i sin djuplodande text om museets egen pedagogiska historia att det övervägande har varit det pedagogiska uppdraget som stått i centrum, genom åren, så också nu under den nuvarande museidirektören Isabella Nilssons ledning.
Nanfeldt skildrar en hel del intressanta detaljer, som att man under 20- och 30-talen hade öppet till mörkrets inbrott på onsdagkvällarna under sommarmånaderna för att locka till sig en annan, mindre museivan publik. En annan storhetstid var under 70-talet när man ville öka tillgängligheten och utvecklade en lång rad pedagogiska grepp för att locka nya besöksgrupper. Jag minns själv hur jag troligtvis under 1975 besökte museet med min högstadieklass och den dåvarande pedagogiska intendenten Barbro Ahlfort berättade om samlingarna. Särskilt starkt minns jag hennes berättelse om Rembrandts "Riddaren och falken", en bild som är aktuell i dag mer än någonsin eftersom den nyligen kommit tillbaka till museet efter en omfattande restaurering i Los Angeles.
Så djupt kan ett museibesök sitta, att jag nästan ordagrant kommer ihåg vad pedagogen sade om de olika verken för 35 år sedan. Det har säkert präglat min konstsyn genom livet på något vis.
Just därför är konst- och museipedagogiken en mycket viktig del i arbetet med barn och unga, men givetvis även med alla andra besökargrupper.
Nanfeldt skriver även om verkstadspedagogiken, som är spännande och aktuell även idag. Kanske är det just så man kan nå barn och unga allra bäst - genom att de får försöka själva.
Den 17 oktober genomförs en seminariedag om Konstpedagogiken på Göteborgs Konstmuseum. Ett gyllene tillfälle för den som är intresserad.

Götaplatsen i nytt ljus

2011-08-31T23:19:00.002+02:00

På torsdag kväll (1 september) klockan nio tänder Anneli Hulthén det nya ljuset på Götaplatsen. Det är på tiden och kommer att bli en ljuspunkt i den mörka höst som närmar sig. Den nya ljussättningen är första steget i en nödvändig modernisering av Götaplatsen. Det är på många sätt en unik plats, som är underutnyttjad och för lite befolkad, även på sommaren. Något bättre har det blivit sedan Stadsteatern öppnade sin trevliga uteservering, men det är inte tillräckligt för att platsen ska leva. På Göteborgs konstmuseum finns det en del planer inför nästa år och jag hoppas att de går i lås.
Götaplatsen är en för vacker plats för att vara uppställningsplats för turistbussar och raggarbilar, även om jag är svag för den ystra studentglädjen i slutet av maj och början av juni.
Vid högtidliga tillfällen är symfonikernas balkong en bra hedersläktare. Men man måste ju ha något att fira.
Universitetets nya planer på ett konstnärligt campus bakom Götaplatsen är en mycket god möjlighet att i grunden utveckla Göteborgs kulturstråk, från Korsvägen, över Götaplatsen,
nedför Avenyn, till operan och forsättningen över älven i hjärtat av Centrala Älvstaden.
Som jag ser det är en viktig uppgift att fortsätta kulturstråket på Hisingen, kanske det planerade kulturhuset på Backaplan, mediacentrum och utbildning på Lindholmen, ett moderniserat Hisingen museum med öppna magasin på Polstjärnegatan, Backa Teater och längst ut vid Arendal Volvo museet, en viktig del av Göteborgs industrihistoria.
Kuturstråket och evenemangsstråket är två viktiga axlar i centrala stan, men som bär en större del av staden än så. Det är dags att sätta ljuset på dem.
Imorgon kväll tänder Anneli Hulthén de första.

Kulturpolitiska strategin i halvtid

2011-08-25T12:51:00.003+02:00

I dagarna kommer vi att publicera vårt arbetsmaterial som är grunden till den pågående revideringen av Göteborgs kulturpolitiska strategi.
Vi tror att ganska många är intresserade av att få en uppföljning till de enkäter, samtal i fokusgrupper och arbetsgruppersom genomförts under en längre tid. Vår förhoppning är att vi nu kan få till stånd en intressant debatt om innehåll och utformning av det slutliga dokumentet, som kommer att läggas fram till kulturnämnden under senhösten.

Inför höstsäsongen

2011-08-23T11:40:00.003+02:00

Way Out West är över, Kulturkalaset likaså.
På teatrarna, operan, museerna, biblioteken och runt om i stan laddar man för en ny säsong. Det är något märkligt med ljuset, som brukar förändra sig lite runt 10 augusti. Det mer förlåtande sommardiset går över i ett klarare, skarpare ljus. Havet blir blåare, luften kyligare, färgerna starkare. Det är som om hösten mönstrar sig inför en ny drabbning.
Paddan-båtarna kör fortfarande förbi i kanalen nedanför mitt fönster, tyska turister dröjer sig kvar. Men något har hänt. Frågan är bara vad?

Tillägg till Anders Olssons Ordens asyl

2011-08-19T10:11:00.002+02:00

När jag långsamt läser om kapitlet "Den moderna exilens egenart" i Anders Olssons nya bok Ordens asyl hittar jag ett ställe som träffar pudelns kärna på ett mycket fint vis.
Det föregås av ett resonemang kring Montaignes essäistik;
"Förbindelsen mellan nostalgi och melankoli är mycket utbredd i exillitteraturen, och den svarar mot subjektets och självreflexionens allt starkare roll parallellt med förlusten av tron på en högre, andlig hemkomst.
Denna gradvisa uppluckring och differentiering av den klassiska exilen tycks mig vara djupt kännetecknande för moderniteten. Den yttre horisont mot vilken man skriver, är universellt utvidgad och utan lokalt snärjande band. Den inre horisont som diktaren upprättar, är den tankens frihet som inte utan problem växer fram ur det egna livets förgänglighet, isolering och utsatthet.
Dessa kännetecken modifierar exilens innebörd, men utplånar aldrig smärtans dimension."

Om man går tillbaka till Olssons bok Läsningar av Intet kan man följa själva utvecklingstanken. Intet är en filosofisk kategori som de flesta människor ställs inför även i verkligheten. Dess negativa energi är en i många sammanhang mycket stark kreativ drivkraft. Saknad, längtan, hemlängtan, tomhet, felande livskänsla, är alla upplevelser som de flesta människor strävar efter att övervinna. Konsten och litteraturen är traditionellt områden där denna kamp ofta utspelas. Och det är ytterst därför som filosofer som Nietzsche, trots ett öppet sinne för naturens krafter och under, ändå prioriterar konsten framför naturen i estetisk mening.
Exilens betydelse för friläggningen av dessa krafter kan inte överskattas, då själva den fysiska förutsättningen redan skapar den brist som är kreativitetens förutsättning, verkar Anders Olsson vilja säga. Jag tror han har rätt.

Exilen ur exilen - Ordens asyl av Anders Olsson

2011-08-16T11:12:00.003+02:00

Anders Olssons diskuterar redan på första sidan i sin nya bok Ordens asyl - en inledning till den moderna exillitteraturen en mycket central fråga för den moderna litteraturforskningen överhuvudtaget. Hur ska man läsa litteratur idag? Olsson, som debuterade som kritiker och forskare under det textorienterade 1980-talet drar idag slutsatsen att det finns, och måste finnas, något utanför texten:
"I själva verket kan man undra om litteraturforskningen idag har så många fler angelägna uppgifter än att visa den inneboende konflikten i all skönlitteratur mellan historia och estetiskt värde. Man kan å ena sidan fråga sig om det finns något rent estetiskt värde, å den andra om den litteratur som bara har ett historiskt värde alls förtjänar vår uppmärksamhet."
Olsson tar sedan denna slutsats som intäkt för att lyfta fram exilens, den självvalda och påtvingade, som en närmast grundläggande erfarenhet för att förstå en del av världslitteraturen. Jag tror att han har rätt och det finns väldigt mycket som talar för att de ökade migrationsströmmarna snarare gör att fler konstnärer av olika slag lever i exil i framtiden.
Olsson och jag delar intresset för Paul Celans liv och diktning. För egen del var det kanske just Celans diktning som fick mig att förstå att all relevant litteratur utspelar sig i ett historiskt och geografiskt rum. Celans sena diktning kan ibland framstå som väldigt avskalad och språkcentrerad. Men ju mer man lyckas avtäcka av poetens komplicerade livshistoria står det allt mer klart att inte en enda rad saknar relationer i tid och rum; alltifrån minsta arnika till gatuadress eller kristallfacett.
En detalj, som dock inte är helt oväsentlig, är att Celan-texten i boken heter "Jag är meridianen". Enligt Olsson ska Celan ha yttrat denna sats till vännen Paul Davie en gång.
Det punkterar både Olssons och min egen tolkning av meridianen som vi gjorde i samband med att brevväxlingen Celan-Nelly Sachs publicerades. Där skrev de båda poeterna brev till varandra om "smärtans meridian mellan Paris och Stockholm". Olssons tolkning i DN var då att denna meridian gick mellan de båda personerna och deras hjärtan. Min tolkning i GP var att de båda befann sig på var sin sida om smärtans meridian, en längtans longitud som skar genom helt andra dimensioner.

Okkervil River på Way out West

2011-08-12T21:16:00.002+02:00

Igår kväll slank jag in på Stora Teatern för att lyssna på Okkervil River, som rekommenderats mig från olika håll. Det var också en positiv upplevelse. Texasbandet kändes lite grand som en blandning av Håkan Hellström och The Band och gav verkligen allt under den knappa timmens spelning.
Jag gillar lead-sångare och gitarrister som Will Sheff. Det finns något försonande i den där uppsynen som påminner om en "son of a preacherman", i kostym, brillor och Beatles-frilla, från tiden innan de blev kända. Efterhand som trycket ökar åker tweedkavajen av och ärmarna kavlas upp.
Okkervil River är en flod som rinner utanför Sankt Petersburg. En rad jag inte kan släppa från "Okkervil River Song" - "They dreamed of nothing and got nothing in return" - föräldrarna i tälten vid flodbädden har förlorat sina drömmar, ska det betyda. Men det är en fras som är större än så, och anknyter till den ryska nihilismens historia. Bara den som stirrat rakt in i intet vet att uppskatta en dröm om att skapa mening och beröring.
Det för mig mest överraskande och helt underbara inslaget var Scott Brackets trombonsolo, som nästan fick taket på Stora Teaterns barscen att lyfta. Det var nihilismen transformerad till ett betydelsebärande staccato, bortom alla populärmusikens genrer.
För mig var det bästa tänkbara start på Way out West.

Way out West - solen går ned i havet

2011-08-11T11:28:00.004+02:00

"One good thing about music, when it hits, You feel no pain" sjunger Bob Marley i Trenchtown Rock. Den närmaste tiden gungar stan av musik igen, som den ska göra under sommaren.
Ikväll är det dags för Way out West att slå upp portarna och huvudarenan i Slottskogen kompletteras nu, som tidigare år med spelningar på många olika ställen runt om i Göteborg. Kulturförvaltningens Stora Teatern och Lagerhuset är också med.
Det är något väldigt tilltalande i det här sättet att ordna större evenemang. hela centrala stadsrummet är en arena och händelserna präglar stan. Jag tror att det här är den väg vi kommer att gå för att skapa en ännu mer levande och attraktiv stad för göteborgarna och för dem som gärna kommer hit. Och då är det inte bara stora evenemang som WoW eller nästa veckas stora händelse Kulturkalaset, även det bjuder på mycket musik i alla former, som räknas, utan även de mindre händelserna. Här finns spontana eller halvspontana initiativ som cykelfestivaler, Andra Långdagen, klädbytardagar osv som är minst lika viktiga för känslan av att vara med och skapa det som händer.
Solen går alltid ned i väster. Sedan är det drag hela natten.

Jag hör röster överallt! En avhandling av Andreas Gedin

2011-08-01T20:36:00.006+02:00

Konstnärliga fakulteten vid GU är en av de främsta i landet när det gäller konstnärlig forskning kring de skapande processerna. I slutet av maj lade Andreas Gedin fram en för mig förvånansvärt lite uppmärksammad avhandling med namnet Jag hör röster överallt - Step by Step.
Överraskande nog utgår Gedin från Michail Bachtins teorier om det polyfona (många röster som talar samtidigt) och dialogocitet. Bachtin anses av de flesta vara litteraturvetare, men Gedin visar övertygande hur man kan använda sig av den store ryssen också för att skapa en helhet av olika komponenter som utgör det konstnärliga verket. Det är kanske ett exempel på hur konstarterna har en tendens att närma sig varandra, intill sammanblandning, inom samtidskonsten. Det är många röster som bidrar även i denna vetenskapliga avhandling. Verkliga och uppdiktade personer, mejl-växlingar brev och citat från andra håll.
På så vis blir själva avhandlingen, vars kriterier egentligen är ganska givna utifrån högskoleförordningen, ett konstnärligt experiment som spränger avhandlingens form, men å andra sidan också visar HUR man kan anlägga ett metavetenskapligt perspektiv på en konstnärlig process, eller vid närmare eftertanke just det omvända. En konstnärlig process som ett metaperspektiv för en vetenskaplig text.
De övriga delarna i avhandlingen sysslar just med det förstnämnda - att dokumentera och teoretisera kring skapandet och produktionen av utställningar med utgångspunkt dels hos Bachtin, dels i anslutning till ett par större utställningar Gedin själv skapat.
Slutligen knyter Gedin ihop det hela genom att diskutera projektet Taking over, ett konstprojekt i vilket denna avhandling är en del.
Hela arbetet blir i någon mening därmed självrefererande och självgående. Det har den intressanta poängen att det polyfona medskapandet i processen bidrar till att spränga den akademiska dispositionen, samtidigt som det problematiserar just själva metoden. En fråga man kan ställa sig är möjligen hur långt denna metod är användbar?
I någon mening måste man kanske säga att Gedin faktiskt dekonstruerar (i Derridas mening) själva genren konstnärlig forskning.
Men för att kunna dekonstruera något måste det kanske redan finnas en fast form, eller åtminstone accepterad praxis? Frågan är om den nya akademiska disciplinen konstnärlig forskning är så etablerad att man redan kan dekonstruera dess inbyggda oppositioner och grundstrukturer?
Eller så kan man omvänt säga att detta är en poäng i sig själv, att just en disciplin utvecklas i takt med att den samtidigt dekonstruerar sig själv? Det är kanske i så fall den första gången i den akademiska historien. Och det borde göra Andreas Gedins avhandling till ett banbrytande arbete i svensk vetenskapshistoria.

Aspträdet - av Paul Celan, nytolkning

2011-07-31T12:33:00.006+02:00

Aspträdet

Aspträd, dina silvriga löv syns i mörkret
Min mammas hår blev aldrig vitt

Maskros, så grönt är Ukraina
Min blonda mamma kom aldrig hem

Regnmoln, dröjer du vid brunnarna?
Min milda mamma gråter för alla.

Runda stjärna, du knyter en gyllene rosett
Min mammas hjärta blev sårigt av bly.

Ekdörr, vem lyfte dig ur järnen?
Min ömma mamma kan inte komma.

31 juli 2011

Nytolkning av Björn Sandmark

Terror i Norge - Tid för tårar

2011-07-23T12:02:00.006+02:00

Den svåraste händelsen i Norge sedan Andra världskriget kallade statsminister Jens Stoltenberg gårdagens terror. Och då måste man komma ihåg att Andra världskrigets betydelse i Norges historia inte kan underskattas. I ett land med en så pass liten befolkning som Norge berörs alla av den här typen av händelser. Jag har citerat Nordahl Grieg förut, men en rad från dikten
17. mai 1940 kommer tillbaka till mig när jag tänker på de familjer som förlorat sina döttrar och söner.

"Vi er så få her i landet,
hver fallen er bror och venn.
Vi har de döde med oss
den dag vi kommer igjen."

Nu kommer en fasansfull tid av sorg, begravningar, försök att förstå det ofattbara. Jag tänker också på de barn och ungdomar som överlevde massakern på Utöya igår. De kommer att behöva hjälp och stöd för att kunna bearbeta det som hänt. Det kommer de förstås att få, men minnena kommer sannolikt alltid att finnas kvar. Jag tänker också på de tappra, som försökte övermanna mördaren, men som dödades kallblodigt när de försökte rädda sina vänner. Så många unga lejonhjärtan som stannat, helt i onödan.
En av de erfarenheter jag gjorde under Backabranden, (jag arbetade då som rektor för Tyska skolan i Göteborg) där 63 ungdomar dog, var att alla man mötte hade någon som varit inblandad, varit där, eller kände någon väl som varit det.
På Utöya hade 560 ungdomar från sannolikt hela Norge samlats för att träffas, ha kul och utveckla sitt politiska intresse för att göra världen bättre. Man kan räkna med att det var barn och ungdomar från Nordkap till Lindesnes. Så det är ingen överdrift av Stoltenberg att kalla det för en nationell katastrof.
Lars Lilled, som var en mycket klok och empatisk samordnare av arbetet med Backabranden, sade en gång att han tänker på den varje dag. Gårdagens terrorhändelser har definitivt förändrat livet för väldigt många människor, inte bara i Norge, men givetvis i första hand där.
Minnena från 1998 kommer tillbaka till mig. De två begravningarna i ösregnet på Kvibergs kyrkogård, minnesstunderna i Backas Folkets hus, möten på kriscentrum. Känslan av att tiden står helt stilla, allt fastnar i en stor svart sorg.
Det är en sorgens tid - en tid för tårar.

The Medium is is the Massage - Marshall McLuhan 100 år

2011-07-20T13:05:00.004+02:00

Om sextiotalets störste mediaprofet, Marshall McLuhan inte hade dött av en stroke på nyårsafton 1980 hade han fyllt 100 år imorgon, den 21 juli. Han citeras ofta i svensk press fortfarande, särskilt frasen Media is the Message, används ofta som en sanning för att legitimera allehanda övergrepp på enskilda i massmedierna och för att upprätthålla myten om den goda journalistiken, som arbetar enbart i demokratins tjänst.
Mot bakgrund av den pågående hearingen i England om News of the Worlds användning av privatdetektiver för att avlyssna brottsoffer och andra utsatta kan man än en gång konstatera att media inte bara är budskapet utan också att media is the money. Det som inte lönar sig skriver man inte om. Det som lönar sig skriver man om.
Det är så det ser ut, vem trodde något annat?
Det roliga med McLuhans bevingade ord var att de härrörde från ett tryckfel i titeln, som ursprungligen skulle vara The Medium is the Massage, skriver Der Spiegel i sitt senaste nummer. Och det kan man ju fundera en stund över. Kanske håller underhållningsvåldet, reality-TV och "berättandet som berör" egentligen en viktigare funktion i att massera trötta människors medvetanden för att de ska stå ut med sina liv? Det är ett perspektiv som känns allt mera sannolikt, och som troligen skulle kunna härledas från McLuhan även det.
För man måste bli imponerad av denne klarsynte framtidsteoretiker. Efter Wikileaks offentliggörande av militärhemligheter, Apples lyckade fälttåg för att göra människan genomskinlig genom att man kan positionsbestämma användarna och Facebook-världens totala exponering av privatlivet finns det inte så många hemligheter kvar.
1970 skrev McLuhan: "Eftersom information kommer att bli världens största industri kommer databankerna att veta mer om människorna än de själva gör. Ju fler databanker som lagrar information om oss, desto mindre existerar vi."
Om man inte vill gripa tillbaka på gamle Descartes, förstås, och nöja sig med att konstatera att man existerar om man tänker. Tala är silver, tiga är guld.

Stora Teatern som gästspelsscen

2011-07-14T21:21:00.004+02:00

Pustervik har sedan 1994 utvecklat en fin gästspelsverksamhet i Göteborg, som är svår att tänka bort i staden. En gästspelsscen utan egen ensemble är spännande på många sätt. Den kan skapa en särskild mötesplats genom sin oförutsägbarhet, sin flexibilitet och sin alldeles speciella dynamik.
De senaste fem åren har Pustervik under Hellen Smitterbergs ledning tagit teatern så långt man kan komma, tror jag. Det ska bli mycket intressant att se hur man lyckas utveckla konceptet på Stora Teatern, när Pustervik flyttar över gästspelsverksamheten dit nästa år.
Med stort intresse läser jag därför Hellen Smitterbergs akademiska uppsats om "Power Stations - Gästspelsscenen i rampljuset", som hon lade fram vid Stockholms Dramatiska Högskola vid vårterminens slut.
Det är en genomlysning av några heta gästspelsscener i Europa, som Mercat de les Flors i Barcelona, The Art Center Campo i Belgien, Kampnagel i Hamburg och Hebbel am Ufer i Berlin.
Stora Teatern bör ha som ambition att skapa en liknande funktion i Sverige, som de här gästspelsscenerna har i respektive land, kan jag tycka.
Särskilt intressant är Mercat de les Flors. Det är ingen slump att den här gästspelsscenen ligger just i Barcelona, som är den största europeiska metropolen vid Medelhavet, med ca 5 miljoner invånare i den utökade regionen. Barcelona var den 12:e mest besökta staden i världen 2010 och är ett av världens ledande turist- och kulturcentra. För alla turiststäder av betydelse har kulturen en framskjuten roll. Allt fler städer konkurrerar om globala evenemang av olika slag, men långt ifrån alla kan konkurrera som kulturstäder. Med Stora Teatern mitt på Avenyen kommer Göteborg att stärka sin roll som en levande kulturstad. I en ny undersökning som genomförts av Svensk Näringsliv placerade sig Göteborg som Sveriges näst mest aktiva kulturstad efter Lund. Inte minst det mycket väl fungerande Stadsbiblioteket med sina höga besökssiffror bidrar till detta.
Men detta visar samtidigt att Göteborg har en potential att bli en ännu bättre kulturstad, och dämed allt mer attraktiv på många andra sätt. Med de pågående förbättringarna på Götaplatsen, med ett ombyggt Stadsbibliotek och utvecklingen av Göteborgs Konstmuseum, samtidigt som Stadsteatern snart har kommit tillbaka till de höjder man nådde på sjuttiotalet kan man verkligen tala om en renässans för Götaplatsen, Symfonikernas framgångar bidrar förstås i hög grad till detta.
Med en dynamisk gästspelsscen med ett mångfacetterat program och diverse sidoaktiviteter för barn och ungdomar och musik, ansluter Stora Teatern till det nya folklivet som uppstått runt Kungstorget, Hotell Avalon, Saluhallen och de många uteserveringarna. Om ett par år kommer området sannolikt att vara "The Hottest Spot in Town" under sommarhalvåret.
Längst ned vid älven ligger Göteborgsoperan, som efter utbyggnad möjligen kan bedriva verksamhet även under sommaren. Då blir det ett råstarkt stråk mellan Götaplatsen och Operan.
Mitt på detta stråk ligger då Stora Teatern. Ett bättre läge fär en gästspelsscen kan man knappast tänka sig. I Barcelona har Mercat de les Flors nyligen firat sitt 25-årsjubileum. Man har utvecklat dansen på senare år och den konstnärlige ledaren, Francesc Casadéus plan för teatern är att man ska arbeta med det nyskapande, den unga scenkonsten, skapa residensmöjligheter för gästande konstnärer och samproduktioner. Självklart arbetar man med ett utvecklat program med föreställningar utifrån en fastlagd spelplan, med ett aktivt publikarbete och ett strukturerat arbete med forskningsanknytning, utgivning av tidskrifter, arkiv för dans och bokutgivning om dans och scenkonst.
Genom att teatern har en tredelad finansiering som är kommunal, regional och nationell skapas förstås också ekonomiska förutsättningar för en omfattande kringverksamhet.
Om Stora Teatern lyckas utveckla nya koncept, kanske i linje med Mercat de les Flors, borde det vara möjligt att hitta likande möjligheter till stärkt finansiering. Vi får väl se vad som blir möjligt att göra.
Det unika med Stora Teaterns lokaler idag är att det finns en blackbox som vänder sig västerut mot Kungsparken, som är ungefär lika stor som dagens Pustervikscen. För större föreställningar kan man öppna stora salongen och spela åt andra hållet för upp till 650 personer. Detta är en ökad flexibilitet när det gäller scenen som är avsevärd och som gör det möjligt att ta emot helt andra gästspel än vad man kan idag.
Därför tror jag att vi idag ännu inte insett vidden av vad en stark gästspelsscen på Stora Teatern kan betyda för Göteborgs kulturliv. Jag tror att det egentligen bara är fantasin, eller möjligen bristen på fantasi, som sätter gränserna för vad som är möjligt att göra. Kulturen är stadens själ, som Annelie Hulthén brukar säga. Fantasin, å sin sida, är kulturens och konstens viktigaste drivkraft.

Kulturförvaltningen och EU-medlen

2011-07-11T08:00:00.002+02:00

I dagens GP gör Anders Martinsson en bra och korrekt skildring av hur Västsveriges och Göteborgs kulturliv får en mycken liten del av EUs kulturpengar. Det är naturligtvis en brist och inget att hymla med. Det är förträffligt att Annika Strömberg, som har god EU-erfarenhet nu ska ha en samlande roll på VGR för dessa frågor. På Kulturförvaltningen kommer vi att ha en kontaktperson så snart det är möjligt, senast nästa år.
Det är inte så att vi inte har några EU-projekt. Ett av de fyra projekt som Martinsson nämner tillhör Kulturförvaltningen - Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival som får en knapp miljon. Det är för övrigt den enda teaterfestivalen i Sverige som får EU-stöd.
Nästan alla av våra institutioner medverkar i något projekt. Stadsbiblioteket har sitt "Europa Direkt"-projekt, som är tillgängligt med EU-info för göteborgarna varje dag, Göteborgs konsthall är med i ett projket kring konsbiennaler, Sjöfartsmuseet arbetar i ett Nordsjösamarbete, Göteborgs Stadsmuseum är med i två projekt osv. Vi bevakar kontinuerligt ett av de bättre samarbetsprojekten -Eurocities - där man är uppdaterad på vad som händer i våra grannländer och där man hittar samarbetspartners.
Vad man dock måste tänka på är att alla EU-projekt kräver en kommunal medfinansiering på mellan 45-50 %. I vissa fall fungerar det bra, när verksamheterna har finansiering, som t.ex. Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival, som dessutom har ett mycket tydligt, internationellt uppdrag.
För de flesta institutioner krävs det dock att man hittar EU-projekt som ligger i linje med den konstnärliga idé eller den verksamhetsidé man arbetar med på mellanfristig och längre sikt, eftersom man för EU-projektet måste medfinansiera, oftast via egen arbetsinsats.
Därför måste man också vara selektiv och veta exakt vad det är man vill göra och varför.
Det handlar inte enbart om att dra till sig EU-medel bara för sakens skull. Syftet är viktigt och projektet måste tillföra den egna verksamheten nya kontakter och insikter, annars kan även ganska mycket pengar vara bortkastade.
Men det är bortom allt tvivel att vi måste bli bättre på att hitta samarbeten inom och utanför EU. Kulturlivet är redan idag så internationaliserat att allt annat är otänkbart. Vi ska förnya våra ansträngningar så att vi kan utveckla våra internationella kontaktnät och därigenom även medverka till att vitalisera kulturlivet i Götebog och Västsverige. Martinsson relaterar till en ny utredning från Kulturrådet som pekar på att länder som har möjlighet att söka nationella medel för medfinansiering av EU-projekt har betydligt fler projekt och samarbeten. Det verkar logiskt. Hoppas att Kulturrådet kan medverka till att sådana möjligheter öppnas även i Sverige.

Mikael Nanfeldt ny chef på Göteborgs Konsthall

2011-07-06T22:50:00.003+02:00

Med glädje konstaterar jag att Mikael Nanfeldt nu är beredd att ta ett större ansvar för Göteborgs Konsthall och går in som ordinarie chef efter två perioder som tillförordnad såden. Första gången som tf var 2007-2008 och nu knappt ett år, sedan Lene Crone Jensen lämnade Konsthallen efter förra sommaren.
Mikael Nanfeldt är konstvetare, har lång erfarenhet av museiarbete och har arbetat inom Kulturförvaltningen sedan 1994 på olika poster. Han har förutom att vara tf chef på Göteborgs Konsthall också vikarierat som chef på Röhsska museet under andra halvåret 2006 och varit chef för Publika enheten på Göteborgs Stadsmuseum 2009-2010.
Efter förra årets kris i samband med det av mig ej helt utvecklade besparingsförslaget att temporärt slå ihop Göteborgs Konsthall med Göteborgs Konstmuseum, har Kulturförvaltningen nu fått ett helt nytt uppdrag av Kulturnämnden att istället utreda en utveckling av Konsthallen. För närvarande pågår det arbetet, som handlar om vad en ny konsthall bör göra och hur man kan arbeta med samtidskonst på nya sätt. Mikael Nanfeldt leder det arbetet och jag hoppas att man kan presentera utredningen under hösten. Utredningen undersöker också förutsättningslöst andra lokaliseringar än på Götaplatsen, och det finns olika förslag, vilka jag hoppas likaså kommer att presenteras i samband med utredningen.
För att kunna utveckla starka verksamheter är kontinuitet på chefsposterna ofta en viktig förutsättning. Av olika skäl har ledarskapet växlat en del på Göteborgs Konsthall de senaste fyra åren. Det känns bra att den frågan nu är löst och jag önskar Mikael och personalen lycka till med det fortsatta utvecklingsarbetet av Göteborgs kanske viktigaste arena för samtidskonsten.

Nya Paletten inger hopp!

2011-07-02T21:37:00.003+02:00

I dagarna utkom Sveriges äldsta renodlade konsttidskrift Paletten med ett nytt nummer (2 2011) och nya redaktörer - trojkan Milou Allerholm, Sinziana Ravini och Fredrik Svensk. Samtliga redaktörer är verksamma som konstkritiker i nationella tidningar och tillhör därmed en tapper men krympande skara. Om konstkritiken för en tynande tillvaro i dagspressen finns fortfarande möjligheten att fördjupa den och föra en helt annan typ av samtal om konstens innehåll, värde, funktion och eventuella autonomi inom ramen för tidskrifter.
Särskilt den sista av dessa frågor verkar sysselsätta redaktionen ganska mycket för närvarande. Förra årets debatt kring framtiden för Göteborgs Konsthall avtäckte en helt ny offentlighet i Konst-Göteborg. Under våren har olika omorganisationsförslag inom ramen för Konstnärliga Fakulteten vid GU diskuterats livligt. Det har funnits en oro för att Valands autonomi är hotad. Vad jag förstår har den oron nu minskat, efter förändringar i förslagen.
Men detta är kanske mer symbolfrågor om konstens rum i staden, snarare än en diskurs om estetik kontra sociologi, estetisk teori contra konstnärlig praktik och estetisk signifikans contra ekonomisk relevans.
I Paletten kan den intresserade finna mycket läsvärda texter om samtliga dessa diskurser. De känns närmast sensationellt bra.
I sin essä "Autonomi i neoliberalismens tidsålder" skriver Sinziana Ravini att hon får svindel av friheten. Att neoliberalismen äter allt motstånd och snabbt inkorporerar de subversiva krafter som förr utmanade systemet. Hon nämner företag/varumärken som Nike, Benetton och Red Bull, vilka kapitaliserar konstnärliga verk och projekt innan de ens funnit sin slutliga form. Samtidigt pågår parallella processer där yttrandefriheten inskränks av politiska skäl, antingen av repressiva stater eller p g a terroristhot, vilket Ravini konstaterar, leder till att den estetiska diskursen istället blir en etisk diskurs där det estetiska värdet har ersatts med verkets eller konstnärens nyhetsvärde.
Detta kontrasterar hon mot Adornos estetiska teori, där Adorno hävdar att "Konstens funktion är att inte ha en funktion", vilket i sig är ett problem av hegelianskt dialektisk karaktär. Just genom att konsten tillskrivs ett syfte, som visserligen är att inte ha ett syfte, skapas just en sådan förutsättning som konstens syfte är att INTE ha. Med andra ord, den hegelianska ormen biter sig själv i svansen, det finns ingenting utanför systemet, eftersom systemet alltid hinner upp den som ger sig av därifrån.
Längre bak i häftet inleder Sven-Olof Wallenstein en serie krönikor om estetikens grundtexter, denna gång om Alexander Gottlieb Baumgarten som levde under första halvan av 1700-talet, och var, enligt Wallenstein, den som konstituerade det moderna begreppet estetik, en förelöpare till Immanuel Kant, som de facto kommit att bli en av hörnstenarna i det eurocentriska tänkandet kring konst, kritik och estetiska värdegrunder.
Utanför denna tradition har Sarat Maharaj verkat. Marharaj är aktuell som curator för Göteborgs Internationella Konstbiennal, som öppnar 10 september. Maharaj föddes i en indisk familj i Sydafrika där han studerade, flyttade till Storbritanien och fortsatte sin akademiska karriär där. Idag är han professor vid Konsthögskolan i Malmö, som tillhör Lunds universitet.
När jag träffade Sarat Maharaj var det som slog mig först, bortom hans ytterst sympatiska person, den extremt subtila engelska han talar. Det finns inget utanför språket, skriver Jacques Derrida. För varje år som går blir jag allt mer övertygad om att han har rätt. Därför blir det för mig en mycket spännande, men problematisk läsning att följa det spränglärda samtalet mellan Fredrik Svensk och Sarat Maharaj. Det rör sig i stora stycken om hur den utomeuropeiska konsten förhåller sig till den eurocentriska bildningstraditionen. Det är ingen slump att Fredrik Svensk tar spjärn just mot den tidigare nämnde Baumgarten.
Även om det självfallet är så att utomeuropeisk konst har funnits tusen år innan Europa växt fram ur sumpmarker och storskogar frågar jag mig om Sarat Maharaj verkligen kan tala från en outsider-position? Hela det brittiska imperiet byggde på ett kulturellt top-down management. Man skapade RP, Recieved Pronunciation, som gjorde det möjligt för vilken undersåte som helst i "the commonwealth" att bli en del av den språkliga eliten. RP, till skillnad från den mera kända Oxford-engelskan, är den sanna klassmarkören i den engelskspråkiga världen.
Det finns ingenting utanför språket, inte heller för Sarat Maharaj.
Däremot anser han att konsten ska vara ett scenario för det okända, utan ett transcendental mål eller utopi i vanlig mening. Det är en ambition som av alla försök i detta utomordentligt läsvärda nummer av Paletten ändå kanske kommer närmast ett sätt att definiera vad konstnärlig autonomi skulle kunna vara. Genom att lansera det okända som överordnad kategori skapar Maharaj en osäkerhet som i bästa dialektisk anda BÅDE tillåter en position utanför systemet som i traditionell mening är autonom, men samtidigt skapar ett möjligt rum innaför systemet som kan härbergera estetiska frågeställningar, sociala komplikationer och politisk-ekonomiska maktspel. Det är kanske, som Maharaj gör, genom att ersätta "antingen-eller" med "både-och" som den binära oppositionen mellan autonomi och inordning i systemet möjligen kan upphävas.
Till en ny nivå.

Kultursommarjobbarna snart ute på stan!

2011-06-30T10:27:00.004+02:00

För andra året är nu kultursommarjobbarna snart ute på stan och livar upp gator och torg med sång, musik, dans och scenkonst. I år är det ett nittiotal begåvade ungdomar som valts ut i hård konkurrens om de populära sommarjobben.
Kultursommarjobben kom till genom ett politiskt initiativ inför 2010 och genomfördes under ett par veckor förra året i mindre skala och utvärderingarna blev väldigt positiva. Därför ökade man anslaget till verksamheten för 2011.
I måndags hade jag tillfälle att träffa gruppen och det var verkligen ett härligt gäng entusiastiska ungdomar som knappt kunde vänta på att få komma igång.
Kultursommarjobbarna gör skillnad!

Läs mer om deras öden och äventyr på deras blogg;
http://kultursommarjobb.blogspot.com/

Stora Teatern och den fria konkurrensen

2011-06-26T15:53:00.003+02:00

Nyligen kunde man läsa i GP om en viss oro för att Stora Teatern i kulturförvaltningens regi skulle bidra till att snedvrida konkurrensen mellan scenerna i staden. Min uppfattning är att den oron är fullständigt ogrundad.
Den konstnärliga gästspelsverksamhet som hittills bedrivits i Pusterviks regi och som även fortsättningsvis kommer att vara kärnverksamheten vid Stora Teatern är inte jämförbar innehållsmässigt med de repertoarer som finns på de fria, kommersiella scenerna i staden. Tvärtom är det kanske så att det visas för lite nutida scenkonst på stadens scener, även om Göteborgs Stadsteater ligger i framkant när det gäller att sätta upp nyskriven svensk dramatik, både på Stora Scenen, Nya Studion och Backa Teater.
Utöver den konstnärliga inriktningen mot gästspel av dans och scenkonst kommer också en del av Stora Teaterns inriktning att vara verksamhet riktad mot barn och ungdomar. Den är inte heller kommersiell.
I den mån kommersiella musikevenemang av god konstnärlig kvalitet förekommer blir dessa arrangemang givetvis på kommersiella villkor.

Hölderlin och den tyska idealismens äldsta systemprogram

2011-06-19T23:55:00.002+02:00

De senaste veckorna har jag av olika skäl kommit att syssla en del med den tyske, romantiske poeten Friedrich Hölderlin och har med stor behållning gått tillbaka till den utomordentligt intressanta utgåvan av tidskriften Kris, som ägnade dubbelnumret 39-40 åt honom. Det var några år sedan jag läste häftet, som kom ut 1989, och det slår mig vilken bredd och vilket djup det var i den publikationen.
Synnerligen intressant är det filosofiska fragment som kallas "Den tyska idealismens äldsta systemprogram". Dåvarande redaktören Daniel Birnbaum reder ut tillkomst och kommentarer förtjänstfullt. De flesta uttolkare verkar överens om att texten kom till genom ett samarbete mellan filosoferna Hegel, Schelling och poeten Hölderlin. Det måste vara unikt i filosofins historia att tre så inflytelserika tänkare kunnat enas kring ett systemprogram. Det skrevs troligen på 1790-talet, när de fortfarande var studenter.
I programmet kan man läsa:
"Poesin erhåller här en högre värdighet, den blir slutligen åter vad den ursprungligen var - mänsklighetens lärarinna, ty det finns inte längre någon filosofi, och ingen historia, endast diktkonsten kommer att överleva de övriga vetenskaperna och konsterna."
Så här ett par hundra år senare, när religionens och filosofins död proklamerats några gånger och likaså historiens slut är det lätt att ansluta till systemprogrammet. Ty det som finns kvar verkar vara ren litteratur - i olika former. Är det inte berättelser i press och TV skapas nya historier, identiteter och livsöden på nätet. Gränserna suddas ut, absolut sanning försvann någon gång runt andra världskriget och värderelativismen slog över i den totala subjektiviteten och jag-kulten runt millennieskiftet.
De tre studenterna visste inte hur rätt de skulle få.

Röda granitens rike - Lasse Lundberg i Taubes fotspår

2011-06-12T20:19:00.003+02:00

Lasse Lundbergs nya bok Röda granitens rike. Från Lysekil till Koster är på många sätt kvintessensen av ett liv ute bland skären i Bohuslän. Lasse Lundberg är kanske den västkustprofil som följer läromästaren Evert Taube i fotspåren, eller ska man kanske säga kölvattnet, allra närmast.
Röda granitens rike är Taubes Ranrike, där hans strövtåg ledde fram till mången skön mö i Grebbestad eller på Malö. Lasse har som Taube, rötter i Göteborg och Bohuslän, och har korsat Atlanten, seglat i länge iKaribien. Det kan jag själv intyga efter en tvådagars segling från St Vincent till Union Island i Grenadinerna, under ivrigt planerande av nya seglingsäventyr mellan Florida och Sydamerika i småbåtar, en svensk armada av medlemmar från "To The Bitter End Yacht Club" i Tortola.
Men inte bara Karibien är Taubes och Lundbergs hemmavatten. Även de provencalska bergens blåa bård har varit den horisont som Lundberg skålat god natt emot, läppjande på nyskördat bruksvin från vinkooperativet i Cogolin. Där, i Grimaud, vill jag minnas att jag i början av åttiotalet korrekturläste Lasses första bok - Ordbok för sneseglare - en hårdkokt sak för absolut inbitna kryssfocks-fanatiker.
Författarskapet, såväl som de nya horisonterna har vidgats sedan dess, och genom min mångåriga vänskap med Lasse ska jag kanske avstå från värdeomdömen om boken. Men för mig är det förstås rolig läsning. Jag kan inte låta bli att fastna vid utläggningen om Olav Tryggvasson och det mystiska slaget vid Svolder, som i geografin placerats alltifrån södra Östersjön upp till norska gränsen.
En annan Bohus-skrönikör, Stellan Johansson i Hamburgssund, hävdar med envishet att Svolder i själva verket var Vedholmen ute vid Väderöfjordens rand, en teori som bekräftats av amerikanska litteraturforskare som genomfört empiriska experiment och drivit från Nordsjön in till svenska kusten och från alla positioner hamnat inne vid Väderöarna.
Även Väderöarnas störste berättare, Karl-Allan Nordblom har tänkt kring hällristningarna på Vedholmen och i andra utgåvan av sin fina bok Väderöarna också utvecklat de enigmatiska ristningar som finns i "Kyrkan", en karaktäristisk mötesplats ute på Storön, där vissa bilder kan återfinnas längs kusten, på Vinga, där t.ex. Taube växte upp.
Lite stolt blir jag också över Gabriel Sandmarks hjältemod när han i augustistormen 1871 räddade 7 franska sjömän i 40 sekundmeter utanför Väderöarna. Kaptenen, René Leljère, även kallad Le Gac, avled några dagar senare i gubbens säng hemma på Hästvom, men de sex andra sjömännen bodde därute hela vintern och tog första hyran hem till Frankrike när vårisarna släppt 1872. Gabriel Sandmark var min farmors farfars far.
Det som ger den här boken en alldeles särskild inriktning är också Harald Rylanders distinkta och kärleksfulla fotografi. På sidan 114 finns en närbild av Folke på Korsö när han rensar makrill efter ett lyckosamt dörjefiske. Den bilden är en fin sammanfattning av det kärva Bohuslän, den röda granitens och den blå blåstens rike.

Internationell workshop om Centrala Älvstaden

2011-06-11T21:50:00.003+02:00

Idag presenterade de tio olika internationella arkitekt- och stadsplanererar grupper som under veckan arbetat i Rådhuset med idéer för utveckling av Centrala Älvstaden sina tankar. Det var, trots Pingstafon och fint väder, en fullsatt Malmstenssal på Handels. Det lönade sig att gå dit.
Det blev en späckad och högintressant dag, med ett brett spektrum av olika perspektiv på hur Centrala Älvstaden skulle kunna utvecklas. Det berörde den stora frågan om det är trafiksystemen eller människan som ska stå i fokus för utvecklingen, eller om det finns medelvägar som tillgodoser båda behoven. En genomgående uppfattning var dock att Göteborg har tillräckligt med vägar, någon deltagare kallade Göteborg för Sveriges Los Angeles, där man kan ta bilen till allt. De flesta pekade ut området runt Frihamnen som stadens hjärta. Om man ser en flygbild över centrala stan blir det särskilt tydligt. Frihamnen ligger inbäddad i mitten, omgiven av älvbankarna och som en nästan hemlig innersta kärna. Det fanns i alla presentationerna detaljerade förslag till hur Frihamnen kan utvecklas, allt ifrån ny stadspark till hamn för Stena-färjorna.
En annan uppfattning som förekom ganska ofta var att staden hela tiden vänder sig bort från älven. Det har säkert med hamnens funktioner att göra, men även med de trafikbarriärer som skär av bebyggelsen från älven, som Oscarsleden längs Södra Älvstranden. Man kan bara hoppas att den nya hamnbanan inte blir en ny barriär som skär av Centrala Älvstaden från resten av Hisingen.
Det ska bli spännande att se det skriftliga underlaget från workshopen när det blir klart. Det kommer sannolikt att ligga till grund för en stor del av visionsarbetet med Centrala Älvstaden, som kommer att tas fram under året. Till hösten väntar medborgardialoger.

Intervju med Åsa Lantz

2011-06-07T08:20:00.005+02:00

Åsa Lantz och jag träffas för lunch på Swea Hof i närheten av Kulturförvaltningen för en eventuell flytt av Pustervik till Stora Teatern. Men ganska snart märker vi att vi har ett gemensamt intresse i Selma Lagerlöf och samtalet återkommer hela tiden till Selmas berättarkonst. Dagen innan hade Åsa varit på en tillställning där Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen diskuterades.
- Lustigt att vi kom att prata om Selma nu, säger Åsa. Murakami har i sin bok lite av samma berättarstrategi som Selma. De är båda författare som tar sin läsare i handen och säger: "Kom så ska jag berätta en historia." Sen bär det av. Personer kommer in och gör utvikningar i sidohistorier som kan bli uppåt 35 sidor långa och man är med hela vägen. Båda kan vara håda mot sina karaktärer, låter dem förlora allt och börja om från början.
Jag påminner om, hur Horace Engdahl en gång, i samband med en nyutgåva av Gösta Berlings saga i en essä i DN skrev att: "Den som kan läsa Gösta Berling utan att gråta måste lämna litteraturen."
Vi enas om att det finns en vildhet i romanen som är helt oväntad. Skildringarna av Göstas möten med Marianne Sinclair och Anna Stjärnhök är bland det mest gripande man kan tänka sig. Jag har alltid intresserat mig för tidsskildringarna i dessa ögonblick av förälskelse, av det Faustiska temat, av pakten med djävulen under kavaljerernas år vid makten, det bittra slutet. Mariannes skönhet förstörd av koppärren och den slutliga försoningen när priset måste betalas.
Åsa säger att Kejsaren av Portugallien egentligen betytt mer för henne.
-Det som berör mig är kärleken som går över alla gränser, som slår över i vansinne. Hur svårt det är att älska och bli älskad. Slutscenen vid bryggan, när den olycklige kejsaren tar språnget ut i sjön mot båten och drunknar är den yttersta konsekvensen. Inget blir kvar.

Tills slut lyckas vi lämna Selma i historiens dunkel, om än i samtidens ljus, och kommer in på Stora Teatern. När jag beskriver hur vi ser på möjligheterna att utöver Pusterviks scenkonst, som är kärnan, låta barn och ungdomar stå på scenen kan Åsa inte hålla sig längre, utan avslöjar att i hennes kommande roman, som heter Vår man i Shanghai finns en sidoberättelse som handlar om en rik kinesisk affärsman som vill sponsra ungdomsverksamhet - på Stora Teatern, Villkoret är att man måste övertala Stadsteaterns chef att göra ett visst gästspel på en scen i Shanghai, och det är möjligen inte det lättaste....
Så för mig finns det många skäl för mig att läsa Åsa Lantz nya roman, som är hennes fjärde efter debuten 1996 med Skrud. Det är samtidigt den andra i den sk. Genesis-trilogin, en romansvit hon anspråkslös kallar spänningsroman. Första boken, Vart tog den söta lilla flickan vägen, som kom ut förra året, är visserligen andlöst spännande från första stund, men jag skulle nog vilja säga att den har högre anspråk än så. Spännings- och deckarlitteratur kan i bästa fall fungera som samhällskritik, som hos Stieg Larsson, eller som social parabel som avtäcker historia, traditioner, sociala relationer i bysamhället, som hos Camilla Läckberg.
Efter att ha läst Vart tog den söta lilla flickan vägen? tänker jag att det här är en betydligt djupare samhällskritik av Sverige och Göteborg än vad man inledningsvis kan tro. Jag frågar Åsa vad som är drivkraften att problematisera just Kina, som i många hundra år spelat roll för Göteborg, och nu i än högre grad genom Geelys köp av Volvo.
Men jag får inga fler svar, hon har redan läckt för mycket om den nya boken, och med glimten i ögat säger hon att om jag avslöjar något kan det bli en tuff hämnd i nästa roman - som kan sluta med ståplats i Stora Hamnkanalen...
Jag måste förstås läsa även den romanen när den kommer. Ser fram emot det.

Idag publicerar Åsa Lantz sin intervju om Pustervik och Stora Teatern på GTs kultursida.

Det karnevaliska Sommar-Göteborg

2011-06-06T17:40:00.004+02:00

På väg hem ifrån den alltid lika trevliga Medborgarskapsceremonin i Slottskogen tänker jag en stund över vilken otrolig vecka det varit i Sommar-Göteborg. Hammarkullefestivalen, Dylan-festival på Stora Teatern, HBTQ-festivlen, Håkan Hellström i Slottskogen, Andra Långdagen och nu då Medborgarskapsceremonin och Symfonikernas nationaldagskonsert i Slottskogen.
Henrik Wallgren träffade något väsentligt (som så ofta) i sin blogg när han kommenterade "Guds stad" i det oorganiserade kaos och lycka som i hans ögon präglade Andra Långdagen.
Det slår mig att detta sätt att organisera liv och lust i det offentliga rummet har betydligt längre traditioner än Kulturkalaset.
Närmast ursprunget får man väl säga att Hammarkullekarnevalen är, som sluter an till den latinska världens vinterkarneval i katolsk tradition. Den är i sin tur en fortsättning på de grekiska och senare romerska Saturnaliespelen, som firades med tävlingar i antik scenkonst, där Euripides ställdes mot Sofokles eller Aischylos och lade grunden för världsteatern. Den karnevaliska traditionen fanns med i litteraturen ända in på 1500-talet och som enligt den ryske semiotikern Michail Bachtin hade sin höjdpunkt i Rabelais berättelser om den glupske och bullrande jätten Gargantua och hans äventyr. Det Bachtin menar är kärnan hos Rabelais är just "Torgets språk", ordet som går som en löpeld mellan Slottskogen och Järntoget, bort till Operan och upp till Götaplatsen. De är det befriande och befriade skrattet, som är själva kännetecknet för en kärleksfull uppstudsighet mot den gravallvarliga överheten och ritmästarna i kyrkan. Sedan reformationen är det i Göteborg och så många andra nordeuropeiska städer, icke-skrattarna, de Bachtin kallar "agelasterna" som skrivit historian med snirkliga bokstäver på tjocka pergamentblad och i modernare tid på helt andra hårddiskar. Men något har hänt de senaste tio-femton åren. Kanske som en motreaktion mot bildskärmssamhället, vad vet jag, har allt fler människor börjat söka sig till gemenskapsupplevelser på stan. Jag tror att vi bara sett början på helt förändrade livsmönster, där det offentliga rummet allt oftare används som ett gemensamt vardagsrum. I stadsplaneringen kommer det att bli en allt viktigare fråga att skapa och bevara de mötesplatser som finns, att rigga staden för människornas fria rörelser. Det är den diametrala motsatsen till "gated communities" och bostadsrätts-reservat. Kanske man kan säga att den göteborgska festival-kulturen i själva verket är något mycket större än så, nämligen återkomsten av det karnevaliska i nordeuropeisk kultur?

Svansjön på Kungliga Göteborgsoperan

2011-06-02T23:55:00.003+02:00

Denna helg avslutar Kungliga Operans balett en Europoaturné med Svansjön - den kanske mest klassiska av alla dansföreställningar. Det är en händelse som ser ut som en tanke, att man stannar till i Göteborg för att ta med sig sin nya chef Johannes Öhman till Stockholm. Det är Johannes sista vecka på Göteborgsoperan. I första pausen diskuterar vi den rollfigur som gjorde djupast intryck på mig, gycklaren, och Johannes berättar att han själv spelat gycklaren säkert 100 gånger. Efter en stund kommer biträdande balettchefen Liselotte Berg och berättar att hon själv också i olika omgångar dansat Svansjön, först som en av pagerna som barn, sedan som vuxen på Stora Teatern, när hon kom till Göteborg.
Svansjön verkar vara en sorts hjärtpunkt för dansen. Alla jag talar med i de kommande pauserna ler saligt. Det är en underbar föreställning, från början till slut och jag släpper redan i inledningsscenerna försöket att hänga med i handlingen. Trollkarlens konster är inte magi i den mening att dansarna blir förtrollade till svanar. Magin är på en helt annan nivå - i koreografin, i rörelserna över scenen, i dansaren som lånar ut sin kropp till spelets tomma tid, som Horace Engdahl skrev i Ärret efter drömmen. Musiken förlänger förtrollningen och Tjajkovskijs ödesmättade och samtidigt tajga-spröda harmonier känns och känns igen när Davvid T Heusel lockar fram det allra bästa ur operans orkester. All meningsbildning löser upp sig och jag kan bara koncentrera mig på att följa dansarnas rörelser, darrningarna, handlederna som vinklar sig bakåt, sprången, röken kring de sammanrullande svanarna på isen i sista akten.
De större scenerna med över trettio dansare har en synkronicitet som är närmast bedövande. Allra starkast för mig är själva öppningen. Den kommer jag aldrig att glömma.

Pustervik till Stora Teatern!

2011-05-31T06:29:00.005+02:00

I ett pressmeddelande berättar Higab att styrelsen beslutat att kulturförvaltningens anbud på Stora Teaterns scen och inspelningsstudio prioriteras och att Pustervik kan flytta över till 2012. Nu krävs också ett formellt godkännande av kulturnämnden och kommunstyrelsen innan saken är helt klar. Frågan lär behandlas i juni.
Anbudet på restaurangen går till Stureplansgruppen. Det anbudet känner jag inte till, så jag avvaktar närmare info.
Det känns helt fantastiskt att vi nu kan återskapa en teater för musik och scenkonst i de klassiska, vackra och helt underbara lokalerna mitt på Kungsportsavenyen. Inom förvaltningen och på Pustervik är vi ödmjuka inför uppgiften och kommer nu att omedelbart sätta igång en planering i flera steg.Kulturnämnden kommer att få den beställda fördjupningen av verksamhet och ekonomi till sitt möte den 16 juni. Innan semestrarna hoppas jag att vi kan ha framme ett förslag till ny organisation av Pustervik och Stora Teatern som helhet. Sannolikt kräver en sådan översyn ett beslut i kulturnämnden, vilket då kan komma tidigast i augusti.
En liknande översyn och analys av framför allt scenens beskaffenhet kommer att påbörjas omgående. Vi vet att en del åtgärder behöver göras, men inga stora ombyggnader blir nödvändiga inledningsvis.
Framför allt är det en lättnad att få klarhet, så att Pusterviks konstnärliga ledare Hellen Smitterberg nu kan börja programlägga för 2012. Det finns förutsättningar att Stora Teatern kan bli Sveriges vassaste konstnärliga gästspelsscen, med betydelse utanför Sveriges gränser. Scenkonstens konstnärliga nivå och variation är grunden för utvecklingen av huset.
Och den kan utvecklas på så många sätt även utanför Pusterviks program, med kanske en dansscen för barn, samverkan med gymnasieskolan och de konstnärliga utbildningarna, kulturskolorna och ungdomsorkestrarna. Dans och Teaterfestivalen, som funnits i Göteborg sedan 1994 får nu en fast hemmascen, något som öppnar för nya möjligheter att utveckla festivalen.
Framför allt hoppas vi kunna göra Stora Teatern till en öppen plats, en mötesplats för göteborgarna både på insidan och utsidan, som lever nästan dygnet runt.

Detta betyder även att vägen är fri för att etablera Ungdomens kulturhus i Lagerhuset, vilket sannolikt också kommer att ske till årsskiftet. Det krävs förstås en viss planering och förberedelse innan vi kan öppna. Dialogen med ungdomarna om de förväntningar de har på ett ungdomens kulturhus pågår för fullt och beräknas vara klar efter sommaren. Därefter krävs en del analysarbete och organisation. Fram till dess fortsätter Pusterviks verksamhet i huset. Kontraktet för krögare för restaurangen ligger klart för påskrift.

Dylan-festivalen på Stora Teatern invigd

2011-05-28T13:13:00.003+02:00

Strax efter tolv invigdes idag Göteborgs firande av Bob Dylans 70-årsdag på Stora Teatern med musik och vernissage av Lena Oppenheimers bilder med inspiration från Dylans texter.
Ett mycket starkt inslag var en grupp elever från Nordhemsskolans musikklass 9 C 1. Det är förunderligt hur Dylans musik har förmåga att påverka nya generationer.
Doris Vojic Frankmar sjöng uttrycksfullt och inkännande, spelade akustisk gitarr och bemästrade även munspelet i en mycket fin version av "Tangled Up in Blue". Elin Alm Rosenblad spelade synth och höll uppe grundackorden till just den isblå känsla som låten har. Edvin Fridolfsson spelade typisk dylanskt komp på stålsträngad Westerngitarr och dubblade på sången vid några tillfällen. Den andra låten man spelade var "Stuck Inside the Mobile with this Memphis Blues again". Härligt att se och höra!
Från klockan 16 idag kan man köpa biljetter i Stora Teaterns biljettkassa till kvällens och morgondagens konserter på Stora Scenen. Idag är det "The Rainydays" med gäster och imorgon "Valdemar" med gäster. Klockan 21 öppnar portarna till klubbscenen och då lär det väl bli hålligång halva natten.

Johan Lindqvists artikel i GP om Pustervik/Lagerhuset

2011-05-26T21:58:00.005+02:00

Idag publicerade Johan Lindqvist en artikel om Pustervik/Lagerhuset i GP. Artikeln är vinklad på ett sätt som gör att många läsare inte förstår sammanhanget, det har varit uppenbart för mig under dagen. Det beror dels på en hård vinkling, där man kan få intrycket att Lagerhuset enbart handlar om Pustervik. Pustervik är en liten del av hela Lagerhuset och förfogar över knappt två tredjedelar av bottenvåningen i det fyra våningar stora huset, samt några förrådsutrymmen i källaren.
Som en konsekvens av denna otydlighet verkar många läsare ha fått intrycket att ombyggnaden av Lagerhuset för Pusterviks del kostat 65 miljoner kronor. Det är inte sant. Den lokalanpassning som gjorts för Pustervik kostade knappt en tiondel av den summan. Ombyggnaden var nödvändig oavsett om Pustervik blir kvar eller om ungdomens kulturhus flyttar in. Övriga delar berör fastigheten som helhet och är inte kulturförvaltningens sak.
Anledningen till att verksamheten i Pustervik/Lagerhuset ännu inte är fastlagd beror på att vi väntar besked angående eventuell inflyttning i Stora Teatern. Förseningen av krögare under hösten gjorde att verksamheten kunde byggas upp långsammare än förväntat. Krögare är dock på väg.
Ett sakfel är att Pustervik/Lagerhuset är tyst och tomt. Krogen i Pustervik har varit öppen i samband med olika evenemang, men har som sagt, ännu inte öppnat permanent. Krogen är dock till ytan en liten del av Pustervik/Lagerhuset. Vi fick tillträde till lokalerna i oktober och under senhösten inreddes lokalerna och man prövade några olika typer av evenemang. Öppningen ägde rum till Filmfestivalen och hade då ca 17500 besökare. Under några provkvällar på hösten och under resten av våren har man haft 48 evenemang och ca 5500 besökare. Det rör sig om allt från scenkonst i mindre format, klubbar, musik, litterära arrangemang, film, konferenser och ungdomsevenemang. Många från det fria kulturlivet har haft möjlighet att komma i huset med olika arrangemang. Även inför hösten är många saker inplanerade, med flera stora händelser på gång in.
Den här helgen är det fullt hus, då studenterna från HDK visar sina examensarbeten.
I Lagerhuset finns ett stort urval av verksamheter som i de flesta fall har kulturell inriktning, såsom Kulturverkstan, Nätverkstan, tidskrifterna Ord & Bild, Glänta, Paletten m.fl. Dessutom finns ett stort antal litterära förlag som Kabusa, Bo Ejeby förlag och Warne förlag. I övrigt finns det verksamheter med kreativ inriktning som arkitekter, fotografer och psykologer. Vad jag känner till finns det inga outhyrda ytor i huset. Hur ofta de olika verksamheterna är på plats är förstås deras sak, men att hävda att stora delar av huset är tomt och tyst är helt enkelt fel.
Lagerhuset har i många år varit en kreativ kulturell mötesplats och kommer att utvecklas i den riktningen i ännu högre grad, oavsett om Pustervik blir kvar eller ungdomens kulturhus flyttar in. Att kulturförvaltningens lokaler i Lagerhuset inte skulle komma till användning, som Lindqvist antyder i ett av de tre scenarier han målar upp får stå för honom. Det kommer inte att hända.

Aris Fioretos om Idris Khan på Göteborgs Konsthall

2011-05-25T23:56:00.003+02:00

Aris Fioretos gästade Göteborgs Konsthall i kväll för att tala om Idris Khan och den pågående sommarutställningen. Fioretos menade att Khans sätt att arbeta med överlagringar av bilder påminner om avtäckandet av underliggande texter som man inom litteraturvetenskapen kallar palimpsest. Det kom ursprungligen från munkarnas vana att skriva över pergament i klostren för att återanvända de dyra skrivbladen. När man försiktigt skrapar av ett textlager träder en ny betydelse fram, en tidigare berättelse som dolts.
På ett liknande sätt, fast egentligen omvänt, arbetar Idris Khan när han med hög precision fotograferar, retuscherar och redigerar bilder från måleriet, som Caravaggio eller Turner, eller musikaliska partitur som Goldberg-variationerna från Bach, här i verket"Listening to Glenn Gould´s Version of the Goldberg Variations While Thinking About Carl André", som antyder Khans faiblesse för minimalismen.
I det färdiga verket tonar andra bilder fram, likt skuggor och ljus, som i "Caravaggio - The Last Years". Jenny Högström påpekar i programmet att Khan tillhör "den digitala generationen", som redigerar direkt i datorn och aldrig arbetar med gamla tiders foto-negativ.
Det skapar onekligen en intressant spänning till konstnärlig negativitet. Det uppstår en dialektisk brist, som istället skulle kunna beskrivas som en ristning eller darrning av det sublima i själva upplevelsen. Fioretos drog en parallell till Goethes tankar om att åskådaren är en del av verket och just i Khans överlagrade partitur och bilder uppstår en sorts synvilla som i sig själv kan uppfattas som en ristning, det rent fysiska uttryck inför konstnärliga epifanier skildrade inom estetiken alltifrån Longinos till Edmund Burke.
Det lågmälda samtalet efteråt rörde sig i liknande banor - som när Mikael van Reis lanserade tanken att överlagringarna i själva verket skulle kunna ses som en koagulering av betydelse, eller själva skillnaden (differance) mellan det betecknande och det betecknade för att tala med språkfilosofer som de Saussure eller Derrida. Bara fantasin satte gränser på Göteborgs Konsthall denna kväll.

Tänk på de hemlösa

2011-05-25T00:17:00.002+02:00

Idag, när jag gick upp för trappan från spårvagnshållplatsen Frihamnen, såg jag för första gången att någon skrivit med vit färg på det näst översta trappsteget; "Tänk på de hemlösa".
Lika oväntat som drabbande. Det utlöste en tankekedja som började med Faktumförsäljaren vid Apoteket i Nordstan, till minnen från Frihamnen när den var Frihamn, människor som sov under presenningar som låg över vedtravar, en av mina elever som ensam gick över Svinesundsbron i tunn jacka och 12 grader minus, i början av nittiotalet.
Jag undrar vem som skrivit det där, troligtvis ingen som är hemlös själv, kanske någon ungdom som verkligen bryr sig om sina medmänniskor. Vi som har ett hem borde lite oftare tänka på dem som inte har något. Ett bra sätt är att köpa senaste numret av Faktum. Och gärna köpa ett till en vän.

Äntligen ny moské i Göteborg

2011-05-20T15:30:00.004+02:00

Äntligen är det dags att inviga den nya moskén vid Ramberget!
Om Göteborg ska kunna vara en globaliserad, internationell och öppen stad måste det finnas en grundläggande infrastruktur för alla göteborgare som tillgodoser deras behov. Detta är den nyaste, men inte första moskén här i staden. Jag minns mitt första studiebesök i Högsbo-moskén någon gång i kanske åttonde klass i mitten av 70-talet. Det värdiga och ombonade lugnet gjorde djupt intryck på mig. De lågmälda personer som berättade om verksamheten var vänliga, pedagogiska och vi fick ställa frågor - minns inte längre om vad. Men det positiva mötet har jag burit med mig sedan skolåldern och präglat min syn på moskéer, tror jag. Våra omtänksamma lärare tog dessutom med oss till Göteborgs nu över 150-åriga synagoga och ett antal frikyrkoförsamlingar. Det är ett sätt att öppna världen för barn och unga.
Ikväll är det en gatufest som firar den förestående invigningen imorgon. Det blir lite av allt möjligt, artister, samtal, möten. Själv har jag svårt att hinna till själva invigningen, eftersom vi klockan 16 delar ut Göteborgs stads kultursipendier, men kommer lite senare.
Detta är ett steg på vägen mot en global stad, med lokalkänsla, för att citera en av medieproducenterna i staden. Kom dit!

Konsten och kulturen i Göteborg

2011-05-19T10:06:00.005+02:00

I tisdags presenterades den rödgröna majoriteten sitt förslag till budget för Göteborgs stad för 2012. Det är ett dokument som skiljer sig en del till både form och innehåll från tidigare år. Även texten för visioner och målen med stadens kultur- och konstpolitik har förnyats.
Några nya markeringar stärker Göteborg som kulturstad både på kort och lång sikt:

"Göteborg ska stödja konstens egenvärde och främja konstnärers fria ställning"
"Göteborgs stads kultursatsningar ska värna om det fria kulturlivet och den fria scenkonsten samt fokusera på icke-kommersiella verksamheter."
"Barn och ungdomar har rätt till eget skapande och kulturutövning, oavsett uttrycksform."
"Biblioteken, som är våra mest nyttjade kulturinstitutioner ska vara levande och möta medborgarnas behov."
"Kulturen är viktig för stadens attraktionskraft, även som besöks- och turistmål."
"Kulturförvaltningen och stadsdelarna ska involveras i planprocessen och enprocentsregeln ska tillämpas.
"Stadsrummet ska stimulera till spontana kulturyttringar och skapa kreativa offentliga rum."

Min slutsats är att konsten och kulturen har fått en mer framskjuten plats i Göteborg och för alla som arbetar och brinner för det är det förstås goda nyheter.

Kalle går och Cornelia kommer - ny chef på Göteborgs Stadsmuseum

2011-05-15T23:48:00.006+02:00

Det blir en nygammal chef som tar över rodret på Göteborgs Stadsmuseum för minst ett år framöver. Cornelia Lönnroth, som under flera år varit administrativ chef och periodvis även tillförordnad museichef kommer nu att flytta in i det rum som direktören för det Ostindiska Compagniet hade redan på 1700-talet.
Karl-Gunnar Nordanstad har varit chef i två år och gjort ett mycket bra jobb som jag är djupt tacksam över. Han gick in med mycket kort varsel när vi hade en akut ledningskris på museet under våren 2009 och tanken var att han skulle stanna en kort tid för att få styrfart i verksamheten. Det fungerade dock så bra under Kalles ledning att han i samråd med personalen och mig valde att stanna i drygt två år. Från början var uppdraget att se över organisationen, men det blev så mycket mer än så. Tillsammans har man på museet gjort ett krafttag och gått till botten med sin historia, organisation och varumärke. Man har producerat ett stort antal utställningar, med den magnifika 1700-talsutställningen som huvudnummer och förbereder nu museets 150-årsfirande. I höst, lagom till jubileet, utkommer en minnesbok om museets första 150 år. Urbanum har utvecklats till en självklar mötesplats för olika typer av stadsutvecklingsfrågor som har anknytning till kultur, konst och sociala frågor. Där pågår aktiviteter nästan var dag.
Jag förstår att Kalle nu vill trappa ned när han uppnår pensionsåldern, men är glad att han fortsatt kommer att vara tillgänglig och löst knuten till Kulturförvaltningen för enskilda projekt, såsom en eventuell utveckling av Stora Hamnkanalen.
Vi har under våren försökt hitta en ersättare till Nordanstad, men har tvingats konstatera att den ledarskapsprofil vi sökt inte funnits tillgänglig bland de sökande. Vi har velat ha en mycket erfaren chef, som är van att leda andra chefer och som har dokumenterad erfarenhet av det. Vi har träffat ett tiotal, var för sig mycket intressanta, kandidater, som dock haft delvis annan profil.
Bland de sökande har det dock inte funnits någon som har längre chefserfarenhet än de enhetschefer vi redan har på museet och när nu Cornelia Lönnroth kommer tillbaka på heltid till Göteborgs Stadsmuseum efter ett par års arbete som kulturutvecklare inom Göteborgsregionen känns det som en beprövad och trygg lösning för en fortsatt övergångstid. Jag hyser största förtroende för Cornelia och är övertygad om att hon, tillsammans med Carina Sjöholm som biträdande museichef, kommer att fortsätta det positiva utvecklingsarbete som pågått under Kalle Nordanstads ledning. Carina Sjöholm är också chef för museets samlingsenhet.
Ett varmt tack till Kalle Nordanstad för den här tiden och lycka till med de nya arbetsuppgifterna för den nya ledningsgruppen under Cornelia Lönnroths ledning.

Tyska Akademien hos Svenska Akademien

2011-05-14T18:08:00.004+02:00

Sedan i torsdags har Deutsche Akademie der Sprache und Dichtung (Tyska Akademien för Språk och Diktning) sitt årliga vårmöte, denna gång i Stockholm. Initiativet kom från författaren Aris Fioretos under sin tid som kulturråd i Berlin, och passande till vårmötet blev han också invald i det vittra sällskapet. Arrangör i Sverige är Goethe Institutet i Stockholm och Svenska Akademien där också ett par författarsamtal genomfördes under fredagen.
Själv medverkade jag i torsdags på Goethe Institutet på Bryggaregatan i ett samtal med Aris Fioretos om den nyare svenska litteraturen och därefter bar det av till Sveriges troligtvis vackraste bibliotekt, Stadsbiblioteket vid Odenplan.
Den biträdande bibliotekschefen som hälsade välkommen beskrev den obeskrivliga, runda boksalen, ritad av Gunnar Asplund, som ett bokens tempel, och högst upp under taket blickade översteprästen själv, August Strindberg, ut över menigheten, iklädd cylinderhatt, med hårtestarna flygande runt kinderna.
Och nog blev det en mässa över den svenska litteraturen på alla sätt. Ingen gång behövde kyrkstöten rycka ut och putta till eventuellt insomnade klentrogna.
Tyska Akademiens avgående ordförande professor Klaus Reichhart höll en kort introduktion till den svenska litteraturen på en fem-tio minuter som var så pregnant och kondenserad att jag sällan hört en så fin sammanfattning. Det är tysk akademisk skolning när den är som bäst.
Mer pompös var då professor Heinrich Detering i sitt samtal med P-O Enquist och förläggaren Michael Krüger, när han försökte leda i bevis att inga nordbor får Nobelpriset i litteratur eftersom man numera delar ut ett pris från Nordiska Rådet. Dessutom hade han återkommande synpunkter på att varken Tomas Tranströmer eller P-O Enquist hittills fått Nobelpriset. Från att ha börjat spänstigt blev det väl mera platt.
Den varmaste applåden lyckades han dock dra ned efter att särskilt ha hälsat Tomas Tranströmer välkommen till samtalskvällen. Applåden ville inte ta slut förrän Tranströmer glatt viftade med sin käpp som tack. Det gick en ängel genom rummet, kändes historiskt.
Svante Weyler ledde med gott humör ett samtal mellan Felicitas Hoppe och Monika Fagerholm och maratonsittningen, som pågick i tre timmar, avslutades knivskarpt av Aris Fioretos som talade med Ingo Schulze och Sara Stridsberg.
Under kvällen försvarade P-O Enquist drottning Silvias uttalande att Sverige inte är som i Stieg Larssons böcker med så mycket våld och elände, ett statement som sedan raskt vederlades när vi tillsammans åt middag på restaurang Järntorgspumpen i Gamla stan, där det blev både polisingripande och ambulansutryckning, med avhämtning av en gäst, oklart varför.
På grund av andra åtaganden hade jag inte möjlighet att stanna och lyssna på Gustaf Korléns föredrag i Tyska kyrkan på fredagen om Gruppe 47:s legendariska möte i Sigtuna 1964, vilket grämde mig. Gustaf Korlén är inte bara en storslagen kännare av tyskspråkig litteratur, född 1915 är han också hela 96 år och fortfarande i bästa form.
Stockholm visade sig från sin allra bästa sida dessa majdagar och i dessa miljöer, och även i gränderna längs de lejongult rappade stenhusen i Gamla stan är det så påtagligt att det är här som den svenska litteraturens vagga, kärna och centrum finns.
Allt annat är bortförklaringar.

Bohusläns historia

2011-05-06T22:59:00.005+02:00

Det finns standardverk som det alltid lönar sig att återkomma till. Sedan en tid läser jag om Bohusläns historia, som kom ut 1963 under redaktionell ledning av Erik Lönnroth. Verket genomsyras av den weibullska källkritik som Lönnroth skolades i och det leder på många ställen till en precis ordknapphet som på ett träffande sätt korresponderar med Bohusläns karga natur och sublima skönhet i det yttersta havsbandet och bland dess renslipade berghällar. Lönnroth skriver: "I alla lands historia finns det konstanta, av naturen bestämda faktorer. I Bohuslän heter de sjön, vinden och bergen - de har begränsat bosättningsområdena, styckat upp jordbruksbygden, hållit liv i växtligen med havsdagg och milda vintrar, erbjudit många farleder och gjort dem osäkra med stormar och strömmar".
I dessa enkla rader finns det för mig mer bohuspoesi än i mycket annat som har högre litterära anspråk. Orden träffar kärnan - Bohuslän är ett landskap som på ett starkare sätt än många inlandsdistrikt är helt genomblåst av vind och saltregn. Att vara ute vid kusten är som att uppehålla sig i en väderrapport. En av mina starkaste ungdomsupplevelser därifrån var vintrarna, när det varit kallt länge, isen låg och det var några grader under noll. Kanske snöade det lätt. Men så ur intet uppstod en varmfront, det började blåsa, vinden vred till sydväst, det knakade i havsisen, snöfallet gick över i lätt regn och det luktade plötsligt tång och sälta istället för torr is.
Väderomslaget, på sommaren kanske när ett styv nordvästlig bris lägger sig mot kvällen och strandskatorna sjunger längs stränderna, är den djupaste händelsen i ögonblicket. Tillfället som uppstår, makrillstimmet som lyfter och går in i viken, vrakgods som blir synligt när vattenståndet sjunker. Rörelsen, omslaget, förändringen, är Bohusläns karaktär.
Inget fastnar, tidvattnet vänder igen och dränker stenstränderna för ett nytt halvt dygn.
Kanske är det också den ständiga förändringen som skapar de skilda livsvillkor som människorna i Bohuslän alltid anpassat sig till. Bohusläns historia är särskilt intressant eftersom den på något vis avrundar seklens bohuslänska utveckling, innan landskapet utvecklades till något helt annat än det varit sedan medeltiden. I det avslutande kapitlet av Stig Boberg kan man läsa; " Bohusläns ekonomiska utveckling sedan medeltiden kan uppvisa en rad perioder av starkt uppsving, som dock inte blivit bestående någon längre tidsrymd. Typiska exempel härpå är sillfiskets och stenindustrins högkonjunkturer med åtföljande krisår. Differentieringen i landskapets näringsliv, arbetskraftens rörlighet och mångsyssleriet har i någon mån eliminerat skadeverkningarna av dessa omkastningar."
Ty det som hände sedan kan man väl säga är allmänt känt. Turismen tog fart. Båtlivet exploderade. Maxi 77 båten från Pelle Pettersson blev det moderna genombrottet i det västsvenska friluftslivet till havs. De raka linjerna, ståhöjden i ruffen och funkis-präglad livsstil förändrade för alltid månaden juli bland de bohuslänska skären. Och i någon mening är det följdriktigt. Den expanderade turismen blev den nya sill- och stenperioden. Med få undantag är det också sommarturismen och delårsboenden som utgör grunden för de samhällen som i Dalsland eller Hälsingsland blivit övergivna och dött ut. 1000 invånare på vintern, 15000 på sommaren och 200 butiker, service och restauranger under den mest behagliga tredjedelen av året. Kanske är det just det oberäkneliga vädret som gör att säsongen aldrig verkar kunna bli längre än sex veckor, hur fin sommaren än är. Det är kanske än så länge också den viktigaste förklaringen till att Bohuslän ännu inte förstörts helt och slitits ned av överexploatering?
Den litterära traditionen i Bohuslän är närmast obefintlig. Per Kalms bohuslänska resa från 1742 är den första skildringen och ett betydande tidsdokument. Men det är egentligen först när det gamla Bohuslän verkar sjunka vid horisonten som de litterära berättelserna vaknar till liv. Av personliga skäl för mig är Karl-Allan Nordbloms bok Väderöarna ett mycket viktigt memento om livsmönster och berättelser som bara finns kvar som skuggor i skymningen. Och den skönlitterära författare som i mina ögon bäst fångat det föränderliga och förrädiska i det bohuslänska landskapet och skärgårdarna är Gunnar D Hansson, som i sina böcker Olunn (om makrillen), Lunnebok (om lunnefåglarna) och Idegransöarna (om idegranens förbryllande förekomst). De böckerna ska jag läsa om till sommaren och jag kommer, som jag brukar göra, förstå att jag ännu inte blivit färdig med dem - inte den gången heller.

Profeten i Göteborg

2011-05-04T11:08:00.002+02:00

Att Göteborgs Stadsteater levererar spännande scenkonst under Anna Takanens konstnärliga ledning verkar det råda en hyfsat samstämmig mening om i stora delar av Sverige. Det blir tydligt om man regelbundet läser teaterkritiken i t.ex. DN eller SvD.
Även i GP finner föreställningarna ibland nåd. Om Fåglarna på Nya Studion i vintras skrev t.ex. Tomas Forser; "Fåglarna är en stor seger i det lilla formatet."
Men något har hänt. I en krönika i gårdagens GP delar Forser ut en magistral uppläxning av Anna Takanen om halvdålig repertoar, kaos, kris och elände. För många av oss andra teaterbesökare kommer denna avräkning som en fullständig överraskning. Sämst av allt är tydligen Takanens regi av Profeten från Västra Götaland, alldeles oavsett vem som spelar profeten. Men det är klart, vem blir profet i sin egen stad?

Överförverkligandet av verkligheten - tillägg till Motturis bok om etnotismen och debatten om arkitektur och kriminalitet.

2011-05-01T14:24:00.006+02:00

När jag går tillbaka till ett par ställen i Aleksander Motturis bok om etnotismen tänker jag att han på ett träffande sätt beskrivit processer som upprepar sig gång på gång, t.ex. i just nu pågående debatter om ytterstaden. Nyligen skrev Mark Isitt några artiklar på GPs kultursida om Hammarkullens och Biskopsgårdens arkitektur som med viss rätt fick kritik för att vara högdragna. Tesen att arkitekturen bidrar till ökad kriminalitet lämnar jag till experterna att ta ställning till, men Isitt försökte leda sin tes i bevis som gäst hos verkligheten med samtal med personer som bor där. Det skapar ett mind-set som är svårt att komma åt - det bygger på empiriska, om än tidsmässigt begränsade studier.
Motturi beskriver detta träffande i sin bok, fem år innan Isitts artikelserie.
"Eftersom det är Verkligheten som skildras....., ja Sanningen om hur det är i Förorten, blir.... all kritik av den speciella skildringen, också när den kommer från de människor som har sin hemvist i Verkligheten, ett uttryck för ett intellektuellt tillkortakommande. Denna retoriska strategi, överförverkligandet av verkligheten (min kursivering) , fungerar eftersom gränsdragningarna och associationskedjorna redan är nedlagda i vårt språk."
Motturi utgår här ifrån sin språkfilosofiska forskning om Wittgenstein, som också är referensen till denna begreppsbildning och det tydliggör på ett effektivt vis att det som Derrida skrev, inte finns något utanför språket.
Isitts argumentation bygger på en retorisk figur, överförverkligandet av verkligheten, som är svår att komma åt, eftersom texterna redan från början bemöter de invändningar om bristande verklighetsförankring som är väntade. Då är det sedan lätt att avkräva opponenterna konkreta förslag och ironisera över bristen på alternativ.
Jag undrar hur man ska hitta fram till en verklig dialog kring de här frågorna, som är så viktiga för stadens (städernas) utveckling? Medborgardialoger är numera mycket viktiga i all samhällsutveckling. Ibland lyckas de som ställer frågorna också omvandla de inkomna synpunkterna på ett bra sätt, ibland går det mindre bra. Jag är övertygad om att det systematiska arbete som nu pågår kring internationell workshop och medborgardialog inom Centrala Älvstaden kommer att bygga upp en kunskapsbank som ger avtryck på allvar i visionen om det framtida Göteborg. Då behövs alla tänkbara synpunkter, även de djupt kritiska. Kanske kan också den av Mark Isitt och Anders Beitholtz initierade arkitekturmässan i Göteborg i höst bidra till samhällsdialogen om arkitektur, stadsbyggnad och Göteborgs framtid? Åtminstone om den kan röra sig i verkligheten och inte drabbas av dess överförverkligande.

Cirkus Cirkör på Stora Teatern och Cirkus på Atalante

2011-04-27T20:20:00.003+02:00

Imorgon, 28 april, är det premiär för Cirkus Cirkörs nya turne med föreställningen Undermän på Stora Teatern. Det känns spännande på många sätt, inte minst för att portarna slås upp igen till Göteborgs äldsta hus för scenkonst efter en tids stillhet.
Det är kanske ingen slump att det blir just Cirkus Cirkör och nycirkus som återöppnar Stora Teatern - det finns ett stort intresse för nycirkus och ett flertal föreställningar av olika slag är aktuella i Göteborg i vår.
För någon timme sedan fick jag ett mejl från Atalante, som presenterar arbetet med en ny föreställning av New Opera CO. Jag klipper in en del av infon eftersom det är påfallande intressant på vilket sätt det finns kopplingar till Undermäns berättelse om tre cirkusartister som förlorat sina partners och därmed viktiga delar av sina liv, och hur de går vidare från denna punkt och New Opera Cos:s nyopera som närmar sig ett liknande tema.

På Atalante visas detta:
"Cirkus är en monolog, ett solo för en kvinna i kris. Maria är uppvuxen på en cirkus, hennes föräldrar var trapetskonstnärer och hon själv en lovande stjärna. Sen gick allt fel, men hon kom tillbaks och blev ihop med knivkastaren Tommy. Hon blev hans Target Girl och de turnerade i hela världen. Sen rasade allt igen. Då flyttade de till landet och startade en guldgruva. Efter några år gick allt återigen fel. Riktigt fel. Och här står hon nu, i "Cirkus". Föräldrarna är döda och hennes livs kärlek är borta. Hon vill berätta, minnas, bearbeta.
Cirkus är en nyopera av Niklas Rydén. Den är det tredje verket i New Opera CO:s arbete med nyopera för sångare som inte använder operateknik, utan istället sjunger med mikrofonteknik. De är professionella sångare som har sin bakgrund i jazz, improvisation och fri musikkonst. Resultatet blir en unik form av musikdramatik, en slags sjungen teater, som inte låter som opera och inte heller som musikal."...
"Cirkus kommer att presenteras fyra kvällar när New Opera CO bjuder in publik till Atalante för att presentera Cirkus och berätta om arbetet."
Sång: Sofia My Fryklund Piano: Niklas Rydén Regi: Eva Ingemarsson Musik och Libretto: Niklas Rydén

Det är en händelse som ser ut som en tanke. Nycirkus och nyopera bearbetar likartade teman med olika utgångspunkter och uttryckssätt - det är en lyckligt sammanträffande av konstnärlig cross-over och utveckling. Här och nu.

Mångkultur eller mänskliga rättigheter? Aleksander Motturis bok "Etnotism"

2011-04-21T10:11:00.006+02:00

Nyligen läste jag Aleksander Motturis essä Etnotism. En essä om mångkultur, tystnad och begäret efter mening från 2007. Det som slår mig är dels hur relativt ovanligt det är att läsa så skarpt skrivna essäer på svenska, som öppnar upp på det viset mot en europeisk idétradition och med lätt hand drar in den i både lokala och globala frågor.
Boken skrevs, vad jag förstår, som en replik på Mångkulturåret 2006 men har inte förlorat i aktualitetet, tvärtom. Sällan har väl frågan om integration - segregation, interkulturell dialog, mångfald och hur den ska kunna bejakas varit så aktuell som den är nu.
Det berör allt från stadsutveckling, bostadssegregation, minoritetsfrågor, ungdomsfrågor, skolans utveckling, kulturlivet - i stort sett alla samhällsområden påverkas av hur man diskuterar människors rättigheter.
Motturis tes år att den omhuldade mångkulturen också bär på en mindre positiv sida, där gamla rasistiska uppfattningar transporteras in i diskursen genom att man inom ramen för mångkultur också befäster ett skillnadstänkande mellan olika grupper. Han kallar det för etnotism, en hållning som har sina rötter i det tidiga 1800-talets folkromantik i Tyskland, och filosofen Herders idéer om historiska och språkliga gemenskaper som grunden för samhällsbyggande.
Det ligger en del i detta, inte minst hur etnotismen aktualiseras i nutida sammanhang, där nationalistiska och populistiska rörelser använder sig av historien för att avgränsa minoriteter i landet.
Själv tänker jag att det mycket handlar om avvägningen mellan de principer som handlar om konstitutionell rätt - mellan ius soli (man blir medborgare i det land man föds) och ius sangui (man får nationaliteten utifrån sitt blod, dvs föräldrarnas medborgarskap). Egentligen går ju denna diskussion tillbaka till Franska revolutionen, Kants moraliska universalism och den amerikanska konstitutionen, som baseras på frihet, jämlikhet och broderskap. Frankrike drev denna tes under hela sin senare koloniala historia - kolonierna var en del av France och man flyger fortfarande inrikes till Tahiti. Därför upplevdes inte Algeriets befrielsekrig som ett befrielsekrig, utan som ett inbördeskrig. Den som föds på franskt territorium blir fransk medborgare.
Så inte i Tyskland, som sedan medeltiden inte definierats som en statsstat, utan som en lös språklig gemenskap, ingående i det heliga Tysk-Romerska riket och där den territoriella splittringen stadfästes i Westfalen-freden 1648, vid Trettioåriga krigets slut. Därför har tyskheten på ett helt annat sätt funnits i språket och vissa kulturella sedvänjor kring familjeliv och matkultur. Det var denna tråd som Herder plockade upp under den sk Romantiken och diktade fram en folksjäl som sedan givits olika betydelser. Den tyska statsbildningen ägde rum under 1870-talet då Bismarck till slut tvingade in Bayern i samma stat som ärkerivalen Preussen. Denna sena statsbildning definierar ibland Tyskland som "den försenade nationen", en så där trehundra år efter att England, Frankrike och Sverige blev nationer i traditionell bemärkelse.
Här tror jag dock att Motturi övertolkar den Herderska filosofins betydelse för Första Världskriget och den efterföljande Versailles-freden som byggde in en del konflikter som senare bidrog till Andra Världskrigets utbrott. Det Wilhelminska Tyskland blev plötsligt en stark europeisk makt och det rubbade maktbalansen. Kolonialismens jakt på terittorier overseas hade mer med ekonomiska och strategiska tillgångar att göra än att sprida den tyska folksjälen eller språket till Sydvästafrika. Däremot lagstadgades ius sangui i den tyska grundlagen 1913, en händelse som dock visar att denn komponent fanns med i den politiska diskursen vid den här tiden. Den nazistiska Blut-und-Boden-ideologin som seglade upp under 20- och 30-talen skulle man kunna säga hade sina rötter i Herders 1800-tals filosofi. Men man använde sig även av allt annat tankegods som fanns tillgängligt för att legitimera de egna politiska visionerna. Även den fornnordiska mytologin och symbolvärlden släpades i smutsen i nazistisk regi.
Så vad blir då kontentan av detta i ett nutidsperspektiv? Jag tror att man kan säga att idag har dessa olika förhållningssätt bytt skepnad en aning. Den länge förordade mångkulturalismen
(med dess underliggande etnotism, för att använda Motturis term) bygger på ett erkännandets politik som går tillbaka till det tyska 1800-talets politiskt filosofiska utveckling - Hegels grundläggande konflikt om i den berömda oppositionen herre-dräng berör egentligen spelet om erkännande mellan individer, men Marx omtolkade paradigmet till att vara en opposition i ekonomisk mening, mellan kapitalägaare och proletärer. Kampen om erkännande är i det mångkulturella samhället istället en variant som handlar om majoritetskulturens erkännande av minoritetskulturen. Det bygger på en ojämlikhet och underordning från början, och är sannolikt inget framkomligt perspektiv för att lösa samtidsfrågorna.
Samtidigt finns det tendenser att återknyta till de mänskliga rättigheterna för att istället skapa ett mera jämlikt underlag för diskussionen om enskildas rättigheter och skyldigheter. I Göteborgs stad pågår just nu ett arbete med att aktualisera de mänskliga rättigheterna som går tillbaka till universalismen och idealen från Franska revolutionen.
Motturis bok om etnotismen aktualiserar de här frågorna på ett effektivt vis. Som läsare blir man svaret skyldig.

Röhsska, Göteborgs museer och forskningen

2011-04-16T16:08:00.006+02:00

I dagens GP gör Boel Ulfsdotter en intressant jämförelse mellan "Cocktail"-utställningen på Röhsska och "Dandy" på Nordiska museet. Hennes diskussion kring utställningarnas inriktning och pedagogik är det inte min sak kommentera. Mot slutet lyfter hon dock en sak som kräver ett klargörande. Ulfsdotter skriver: "Som läget är nu undrar jag vem som skall tvinga museet att fullgöra sitt uppdrag och och göra forskningsbaserade utställningar?" Som ytterst ansvarig tjänsteman för Göteborgs museer vill jag peka på att stadens museer inte har något specifikt uppdrag att varken bedriva egen forskning eller göra forskningsbaserade utställningar. Detta kan man naturligtvis ha synpunkter på, men det är så det ser ut. Museicheferna har många riktlinjer som är gemensamma för staden och det finns även övergripande mål som kulturnämnden har formulerat. Men museicheferna har den konstnärliga och vetenskapliga friheten att leda museerna utifrån den profil och inriktning de själva väljer i samråd med personalen. Jag anser att det är en självklarhet att det ska vara på det viset. Däremot är museicheferna och jag helt överens om att arbeta för att stärka kopplingen till forskningen, men också grundutbildningen vid universitet och högskolor. Museerna har betydande samlingar och kompetent personal som är utmärkta samarbetspartners för akademin. I det korta perspektivet arbetar vi på olika områden med att stärka anknytningen och varje museum har idag olika kontakter på området. Tack vare en generös donation från Stena-stiftelsen har Göteborgs konstmuseum kunnat bygga upp en forskningsenhet som arbetar med att beforska de egna samlingarna och publicera resultaten i skriftserien Skiascope. Vi har nyligen säkrat verksamheten även efter Stena-projektets utgång. Tack vare detta arbete har nu också Göteborgs konstmuseum och Röhsska gemensamt fått forskningsmedel från Riksbankens Jubileumsfond för att arbeta med kvinnliga konstnärer som är representerade i museernas samlingar. För närvarande pågår en utställning om detta på Konstmuseet. Röhsska publicerar en vetenskaplig skrift till hösten om forskning kring museets modesamlingar. En av svårigheterna för de kommunala museerna att bedriva forskning är dels bristande egen infrastruktur, men framför allt att 97% av de forskningsmedel som fördelas går till museer i huvudstaden. Därmed kan det finnas svårigheter att jämföra t.ex. Röhsska med Nordiska museet i det avseendet. Båda Göteborgs konstmuseum och Röhsska samarbetar för övrigt med Konstnärliga fakulteten och Röhsska har sedan många år ett nära samarbete med HDK. Göteborgs stadsmuseum har för närvarande enskilda forskare knutna till sig, och samarbetar med Pedagogiska fakulteten i ett forskningsprojekt kring museipedagogik för barn. Där finns också samverkansprojekt med Kulturvetenskapen, under ledning av Catharina Thörn kring gentrifiering och med Chalmers Arkitektur, internationella arkitekturskolan under ledning av Ana Betancour kring kulturens roll i stadsutvecklingen, men inriktning mot Centrala Älvstaden. Sjöfartsmuseet ingår i nätverket Association North Sea Cities och arrangerar i år den internationella forskningskonferensen "North Sea Conference". Både Göteborgs Stadsmuseum och Sjöfartsmuseet är medarrangörer till Svenska Historikermötet i maj och sedan flera år tillbaka samarbetar Akvariet med Naturvetenskapliga fakulteten bl.a. inom ramen för VIRTUE-projektet. Kulturförvaltningen kommer den närmaste tiden att förnya sina ansträngningar för att stärka samarbetet med akademien. I början av juni har vi planerat ett gemensamt seminarium kring forskningsfrågor tillsammans med GU på Jonsereds herrgård. Jag hoppas att detta på sikt kan mynna ut i en gemensam forskningsstrategi för museerna. När det gäller Ulfsdotters rekommendation att besöka Nordiska museets utställning som utsetts till bästa utställning 2010, kan jag bara instämma. Det är glädjande att Röhsskas utställning ligger så bra till att den jämförs med förra årets bästa utställningar. För den modeintresserade skulle jag nog vilja säga att man borde kunna se båda två. Inte antingen eller, utan både och.

Slutet på operakritiken, som vi känner den? Exemplet Lucia di Lammermoor

2011-04-04T17:56:00.008+02:00

Lika sällsynt som en Black Swan är den fastanställde operakritikern idag, skriver Margareta Sörensson i en sympatisk artikel i dagens Expressens och knyter an till en analys av arbetsmarknaden för dessa som Sveriges siste (?) just fastaanställde kritiker vid samma tidning, Gunilla Brodrej skrev inför en debatt på Kungliga Operan om operakritikens villkor för någon vecka sedan. Som utomstående betraktare känns det lite som "Don't mention the war" när Brodrej beklagar flykten från operakritiken till institutionerna. Det är ju knappast för att möjligheterna att försörja sig som operakritiker är så goda som begåvade skribenter lämnar fältet. Detta är en process som pågått ganska länge - om jag inte missminner mig var både Sörensson och Brodrej med på frilansmötena för Expressen i slutet av 90-talet högst upp i DN-skrapan. Det var ändå under den hedervärda Maria Schottenius tid på tidningen, men debatten om hur man skulle komma ifrån det tvångsmässiga recenserandet av diverse olika konstformer för att skapa en helt ny, för samtiden relevant, kultursida gick hög. En gång kom Christina Jutterström, minns jag. Hon ville ha mer debatt i "kvaloiden", som Expressen skulle bli, istället för att vara tabloid. Nå, det gick ju som det gick och Aftonbladet gick om, och blev Sveriges största tidning. Så lite häpet konstaterar jag att mina försök att igår formulera några tankar kring kritikens idealistiska ståndpunkter; i en dialektik mellan anspråket på en absolut estetisk sanning och ett värderelativistiskt perspektiv nu har landat i en, likaså den göteborgsaktuell binär opposition, nämligen den mellan "Das Fressen och die Moral" som Brecht lite krasst uttryckte saken. Och då kommer förstås den materialistiska världen först, i form av fasta tjänster och karriärvägar inom redaktionerna, det är helt naturligt. Själv tror jag att David Karlsson har rätt i sin senaste bok om kulturpolitiken. Det är bara konsten i sig som hyser den kraft som genererar arbetstillfällen och tillväxt, åtminstone inom de sk. kreativa näringarna. Om den konstnärliga kvaliteten är tillräckligt hög är det tjänstefel av vilken tidningsredaktion som helst att inte uppmärksamma saken. Den omständigheten är tydlig även i Göteborgs-Posten. Genom den konsekvent höga konstnärliga kvaliteten på Göteborgsoperan skriver man nu inte bara recensioner, utan även feature-artiklar några dagar innan premiären. Genom det stora intresset för Stadsteatern, Folkteatern och andra scener i Göteborg har även det mediala intresset för teatern ökat på ett liknande sätt. Så den dag diskussionerna om en ny Kunglig Opera inte bara handlar om den ska ligga vid Slussen eller på Skeppsholmen och är föremål för arkitekt-diskussioner istället för en djupgående debatt om konsten, och man upptäcker att det finns operor på även andra håll i Norden, blir säkert efterfrågan på operakritik större även i Stockholms-pressen. Och då spelar det ingen större roll om Gunilla Brodrejs artikel om Lucia di Lammermoor står i papperstidningen i GT och som ett blogginlägg på Expressens webb. Allt är relativt, även fastanställda publiceringsformer. Helt kan jag dock inte släppa frågan om den subjektiva smaken kontra den fastanställda objektiviteten. Gunilla Brodrej menade att Mats Perssons Enrico Ashton i Lucia di Lammermoor var en sceniskt bättre gestaltning än de övriga mansrollerna. Det tyckte inte den frilansande, men lika skicklige operakritikern Magnus Haglund i dagens GP, som ansåg att den tolkningen var en aning stel. Så jag vidhåller min dilettantiska position att det kritiska omdömet till stor del handlar om personlig smak, snarare än om anställningsformer. Även om jag sympatiserar med tanken att det sublima har ett högre estetiskt värde än det sköna. PS, tisdag morgon. Vid en ny genomläsning av Magnus Haglunds strålande recension ser jag att skillnaderna mellan Brodrejs och Haglunds uppfattning om solisternas insatser inte är så stor som jag hade i minnet. Detta gäller särskilt Mats Persson som Lucias bror. Det skulle möjligen stödja tanken om en absolut sanning i estetiska värderingar? Eller också beror det på min egen nedsatta perceptionsförmåga, bedövad av en förkrossande förtjusande Kerstin Avemo som Lucia? I alla händelser, den som har möjlighet bör gå dit själv och bilda sig en egen uppfattning. Det är en underbar föreställning, det verkar alla överens om!

Om kritik och recensioner - exemplet Lucia di Lammermoor

2011-04-03T13:33:00.005+02:00

När jag förr i tiden recenserade litteratur hade jag alltid två tankar i bakhuvudet, två ledstjärnor kanske man skulle kunna säga, bland framstående svenska kritiker. Den första tanken kom från Bengt Holmqvist, som hade ett sympatiskt sätt att läsa. Han försökte alltid sätta sig in i verket på dess villkor och försöka förstå hur författaren tänkt, för att utifrån det värdera och recensera. Det utmynnade i en positiv läsart - resultatet blev oftare, trots kritiska invändningar vilket förstås är varje kritikers plikt att anföra, ändå ett positivt förhållningssätt till litteraturen och konsten i allmänhet. I mina ögon har den kritiker och recensent som ser som sin uppgift att nagelfara verket för att hitta dess svaga ställen tagit sig ett uppdrag som knappast är relevant, utom möjligen för att stärka den egna ställningen i skrået. Den andra förebilden och tanken var Fredrik Böök, som inom ramen för sin enorma produktivitet och aptit hävdade att en essä som "Understreckaren" i Svenska Dagbladet skulle skrivas i ett enda svep, för att inte glida ur det kritiska och upplevelsebaserade flow i vilken texten föddes. I tider när dagskritikens ställning är hotad och varenda tidning av betydelse slagit ihop sina avdelningar för kultur och nöje kan det vara värt att fundera en stund över dagsritikens uppdrag. Vilken roll har egentligen dagskritiken idag? Vad betyder den för en kultursidas legitimitet? Vad betyder den för läsarna och för konsten? Vilket tilltal har den? Vilken roll, men framför allt, vilken teoretisk och ideologisk grund vilar den på, egentligen? För egen del som lämnat denna verksamhet bakom mig och numera enbart skriver på denna blogg känns det som en stor frihet att inte behöva ta ställning till många av de saker som en recensent behöver göra. Jag känner mig fri att skriva om vad jag vill, inte längre utifrån specifika uppdrag, och jag skriver för dem som eventuellt, och helt på frivillig basis, väljer att läsa. På senare tid har jag med stort intresse läst recensioner av de teaterpjäser, operaföreställningar och konstutställningar som jag själv varit på och ofta bloggat om, i efterglöden ett par timmar efter föreställningens slut. Ibland, men bara ibland, frågar jag mig om vi bevistat samma föreställning. (t.ex. Profeten från Västra Götaland) Det beror självfallet på att mina egna kunskaper eller erfarenhet inte alls är så djupa som hos de specialister som yrkesmässigt sysslat med kritik av scenkonst i decennier. Det är inte jämförelsen som intresserar mig i denna fråga, den kan bara utfalla på ett sätt. Det som intresserar mig är istället den grundläggande frågan om det finns en objektiv sanning om konstens värde. Redan Immanuel Kant gick i sin Kritik der Urteilskraft (Kritik av omdömesförmågan) till botten med bristen på objektiva kriterier i det estetiska omdömet. Han skrev om smaken som den viktigaste kategorin för det subjektiva värdeomdömet och avvisar en objektiv sanning om det sköna. På samma sätt som senare Hegel i sina estetiska föreläsningar talar om "konstens betydelseförlust" när konsten lämnar det mimetiska perspektivet (avbilda verkligheten) för att i sig själv uttrycka konstnärens subjektiva idé, finns ingen objektiv grund för förståelsen av en absolut sanning på konstens område. Mot slutet av 1800-talet skärptes denna kritik av filosofer som Nietzsche, som förkunnade Guds död och lade grunden för den värderelativism som kommit att prägla diskussionen om sanning och konsekvens sedan dess, ända in i vår tid. Har detta fått några konsekvenser för synen på det kritiska omdömet inom dagskritiken? Jag vet inte. Å ena sidan medför värderelativismen att det är svårt att prioritera ett värdeomdöme eller en smak över en annan. Å andra sidan finns det ändå en agenda som möjliggör att man utifrån bepövad erfarenhet och djupa kunskaper kan dra lysande slutsatser om ett konstnärligt verk som känns betydligt mer relevanta än andra. Ett dagsfärskt exempel på det senare är för mig Gunilla Brodrejs fantastiska recension av Lucia di Lammermoor på Göteborgsoperan i Expressen/GT, som bortsett från den obegripliga kritiken även av publiken visar att djup kunskap och stilistisk förmåga även i efterhand kan fördjupa en upplevelse, i alla fall för mig. Kanske är det en av dagskritikens uppgifter idag?

Förälskad i Lucia di Lammermoor

2011-04-02T22:47:00.007+02:00

Om jag blev förförd av Alcina så måste jag nog medge att jag blev förälskad i Lucia di Lammermoor. Från första stund är Lucia i Kerstin Avemos briljanta tolkning i centrum på scenen. Och det är bra jobbat - för de manliga medspelarna; som brodern Enrico Ashton (Mats Persson) Raimondo Bidebent (Anders Lorentzon) är mycket övertygande. Och framför allt den för mig nya bekantskapen Bülent Bezdüz (han var tydligen med i Bohéme, men det har jag inget tydligt minne av) som Edgardo, är smärtsamt plågad i sin kamp för Lucias kärlek på liv och död. Det finns nästan ingen upplevelse av scenkonst som man kan få av en stark sopran, och gåshuden sprider sig när Lucia träder fram i slutet av första akten klädd som brud för att gifta sig med Arturo mot sin vilja. I andra akten, i den s k "vansinnesarian" när hon knivmördat Arturo och fortfarande känner sig fri och lycklig för att hon istället ska kunna gå till Edgardo är hon så utsökt sårbar, introvert, expressiv och sann att gränserna mellan roll och människa suddas ut. Avemo blir Lucia och även om jag inte har absolut gehör känns det som om hon landar på trestrukna F till slut, vilket är målet, vad jag förstår. Så oerhört sårbar rösten hos en sopran ändå är. Så mycket som ska stämma, så mycket som kan gå fel. Att få vara med om en sådan här kväll, när allt faller på plats, är en upplevelse som går utanpå det mesta. Charles Edwards uttrycksfulla scenografi är patinerat vacker och sprucken, kammaren där den förvirrade Lucia mördar sin make och där hon kryper tillbaka i sin döde brudgums armar fortfarande sjungande ut sin kärlek till Edgardo understryker på alla sätt dramats höjdpunkt. Det är smärtsamt vackert. Donizettis opera från 1835 bygger på Sir Walter Scotts roman The Bride from Lammemoor - som i sin tur bygger på en verklig händelse - en ung flicka som gifts bort mot sin vilja för att reglera relationer mellan familjerna. Opera handlar om tragedi. Det är kärlek och död, Eros och Thanatos som återberättas på olika sätt, i olika varianter och tonarter. När man tar en titt på Operans program för nästa säsong är det kvinnor i centrum; Tosca, Salome, Lucrezia Borgia, Lady Macbeth från Mzensk. Så kan man också lyfta fram jämställdhetsperspektivet. Lucia är ett offer för patriarkatets maktspel och flyr in i ett logiskt vansinne för att det är enda sättet att i ett sådan samhälle kunna ta makten över sitt eget liv, åtminstone för en stund. Jag tänker hela tiden på dagens kvinnor som tvingas ut i samma elände - de som lever i hedersrelaterade kulturer och måste offra sina liv för att rädda familjens ära, eller liknande omständigheter. Å ena sidan är det nedslående att vansinnet historiskt ibland var den enda vägen till emancipation för många kvinnor. Å andra sidan är det i högsta grad ett sätt för Göteborgsoperan att problematisera de klassiska hysterike-rollerna i en underliggande modern kontext. Problemen är de samma, bara i andra miljöer.

Pustervik till Stora Teatern?

2011-03-31T21:19:00.007+02:00

Vid dagens möte i kulturnämnden fick kulturförvaltningen i uppdrag att lämna in ett anbud på Stora Teatern till Higab, som äger och förvaltar det vackra huset på Avenyn. Sedan debattartikeln i fredags har det varit febril aktivitet på förvaltningen för att få klart ett anbud innan tiden går ut idag och efter nämndmötet kunde jag skicka iväg ett preliminärt arbetsmaterial som kommer att kompletteras fram till dess att det skickas ut till kulturnämnden för beslut vid april-mötet. Då blir anbudet offentligt, inte innan dess. Om jag förstått saken rätt kommer Higab att processa anbuden under april och i bästa fall kan ett beslut fattas i kommunstyrelsen i maj. Ju mer jag tänker på det desto bättre känns denna underbara idé. Stora Teatern borde även i framtiden vara en scen för teater, musik, dans och annan scenkonst. Det är Göteborgs äldsta scenrum, och sannolikt även det vackraste. Initiativet kom runt 1850 från den allerstädes närvarande S A Hedlund, framstående liberal publicist vid anrika Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. I ett konsortium med Gustaf Krafft i ledningen lyckades man på knappt tio år resa medel och genomföra byggnationen av teatern som öppnade den 15 september 1859 under namnet Nya Theatern med pjäsen Carl den Tionde Gustaf, om den enda svenska monark som avlidit i Göteborg, i ett hörnrum på landshövdingens residens vid Skeppsbron. Som så ofta blev bygget dyrare än man tänkt. Slutnotan blev 380 000 riksdaler istället för budgeterade 100 000. 1880 bytte teatern namn till Stora Teatern, som den heter än idag och under perioden 1920 till 1994 var den Göteborgs främsta scen för opera, operett, ballet och dans. Jag tror att mitt första besök där var runt 1980, en uppsättning av Mozarts Trollflöjten. Under min Sturm- und Restaurangperiod i början av 80-talet arbetade jag ett par år som barmästare parallelt med studierna på krogbåten Åtta Glas som numera heter Styrbord babord. När man stod bakom baren och blandade Dry Martinis eller gjorde cappucini, båten hade en av stadens första maskiner, lyste skylten längs med teaterns takliv över hela centrala stan. Var det inte Csardasfurstinnan var det Animalen, som för övrigt hade urpremiär där. Jag minns som igår hur Tage Danielsson och en stor del av ensemblen kom ned till båten efter en föreställning och stannade ganska länge. Det kanske var på hösten 1980. Ja, det är en vacker byggnad. Ritad av Bror Carl Malmberg, med Dresdens Hoftheater som förebild försvarar den än i dag sin plats mitt i krysset mellan Avenyen och stråket mellan Järntorget och Ullevi. Det är en av stadens mest strategiska stadsrum, en plats som alla går förbi. Restaurangen, som de senaste åren också haft en fin uteservering med utsikt ned mot kanalen, hette ända till 1902 Restauration Gropen, ett namn med anor. Operan flyttade som bekant till sitt nuvarande läge 1994 och har sedan dess haft en strålande konstnärlig utveckling. Stadsteatern inhystes under några år av ombyggnad, men de gamla och tungarbetade lokalerna gör det svårt för en ensemble-teater att vara där. Då passar Pusterviks gästspelsscen däremot mycket bättre. Om Stora Teatern hade varit ledig våren 2008 när vi förstod att det inte skulle gå att bygga om nuvarande Pustervik på Järntorgsgatan hade jag arbetat för att flytta dit. Men vid den tidpunkten hade Sami ett fyrtioårskontrakt och tanken var inte aktuell överhuvudtaget. Vi hittade då Lagerhuset och det har varit en riktig resa att komma dit vi är idag. Inledningsvis såg det ut som om planfrågorna kring Heurlins plats skulle vara lösta under 2011, men som inte sällan har det dragit ut på tiden. Möjligen måste trafiken fram utanför huset vilket ser ut att omöjliggöra en scenbyggnad i direkt anslutning till foyern i Lagerhuset. Kanske det går att bygga en ny scen i ny byggnad på andra sidan gatan, det får kanske framtiden utvisa. Men för att säkra Pustervikteaterns verksamhet är en flytt till Stora Teatern en underbar chans. Jag tror att möjligheterna att skapa ett levande hus för dans musik och teater på Stora Teatern aldrig varit bättre än nu. Intresset från olika håll är påfallande stort, alltifrån kulturskolorna och gymnasieskolornas estetiska program till symfonikerna. Om vi sköter det här på rätt sätt kan Stora Teatern bli ett centrum för dans, musik och teater för göteborgarna och alla andra som vi hittills inte sett. Det är just den visionen som är så tilltalande. Pusterviks verksamhet, som sedan femton år blivit allt starkare under Hellen Smitterbergs ledning, blir då kärnan i den nya, gränsöverskridande scenkonsten, konsten som motor för all annan verksamhet i huset. Om kulturnämnden får möjligheten att ta över Stora Teatern tror jag att det är ett genombrott för konstpolitiken och kulturpolitiken i Göteborg. Allt oftare hör jag att kulturen är en överlevnadsfråga, att kulturen är stadens själ, också från kommunstyrelseledamöter och givetvis politiker i kulturnämnden. Jag tror att den analysen är riktig. Och ett levande hus med Pusterviks scenkonst halvvägs mellan Stadsteatern och Göteborgsoperan som jobbar med gästspel och olika nivåer av scenkonst, skulle stärka Göteborgs position som Sveriges scenkonsthuvudstad. Om kulturförvaltningen får uppdraget att arbeta med en sådan inriktning kommer vi att på alla sätt göra vårt yttersta för att Pustervik ska bli Nordens ledande gästspelscen för dans och scenkonst. Vi kommer att samarbeta med alla som vill och som har samma dröm, om det är Västra Götalandsregionen eller Way Out West. Men framför allt med det fria kulturlivet som är underexponerat och underfinansierat, men som kväll efter kväll levererar de mest häpnadsväckkande föreställningar av olika slag. Kulturskribenten Elin Grelson skrev i GP för någon vecka sedan att staden inte bara skulle lyfta fram de bredare kulturevenemangen. Jag tror hon har rätt. Men samtidigt måste jag säga att jag har så pass stor respekt för det fria kulturlivet och dess aktörer att jag inte skulle drista mig att exploatera det fria kulturlivet för att presentera staden i dess mångfald generellt. Vi jobbar med alla som vill och vi är mycket stolta över dem som väljer att gå sin egen väg för att skapa den konst man tror på. För den skull måste man inte låta sig enrolleras i ett stadsövergripande marknadsförings-projekt om man inte vill. Det är en viktig aspekt av mångfald och öppenhet som man inte ska underskatta. Och det är det nog inte heller någon som gör. Som tur är.

Profiten och profeten från Västra Götaland

2011-03-25T23:44:00.005+01:00

"En existentiell komedi" rubriceras Profeten i Västra Götaland på Stadsteaterns stora scen. Det är verkligen en ganska stor scen, tänker jag, när scenografin städats ut i kulisserna och resterna av profetens kontor dinglar som en posttraumatisk mobil mitt i rummet. Det är en stor, djup scen, och vridscenen mitt på var banbrytande när teatern öppnade portarna 1934. Den är lika användbar idag och Maja Ravns scenografi bygger denna gång på scenförskjutningar åt vänster för att skapa nya, delvis hårt stiliserade rum.
Kanske är det en existentiell komedi - det blir en del igenkännande och spontana skratt. Roligast är Peter Apelgren, som profeten John Erlandsson, vars naturligt humoristiska fallenhet också för teaterscenen tar sig en del härliga uttryck. Han improviserar t.ex. frejdigt i ett offentligt framträdande på temat "själv är bästa dräng", och under talet till Partilles Lionsclub (Little Bangalore). Men efterhand fastnar hos mig skrattet i halsen.
Jag kommer på mig själv med att gång på gång tänka på Heliga Johanna från Slakthusen. I den pjäsen, nu aktuell på Folkteatern, gestaltar Brecht den socialistiska kampen för rätten till arbete och drägliga arbetsvillkor. Profeten från Västra Götaland blir med Anna Takanens distinkta regi av Fredéns manus ett omtag av frågan, men nu ur det senkapitalistiska samhällets rovdrift på människors behov av bekräftelse och jakt på snabba lyckokickar. Pjäsen sätter fram en samhällsbild som är paradoxal i den meningen att den indoktrinering av människornas själar och hjärnor som de kommunistiska diktaturerna aldrig lyckades att genomföra fullt ut, nu istället har genomförts i den nyliberala kapitalismens namn - pudrad med några stänk lutheransk arbetsmoral " i Ditt anletes svett ska Du äta Ditt bröd".
Indoktrineringen lyckas särskilt snabbt i konsensuskulturer som den svenska. I takt med en sjunkande allmänbildning och övertro på myndighetsinformation har svenskarna blivit ett folk som inte längre har varken tid eller ork att ifrågasätta gällande samhällsnormer, eller ens kritiskt granska info om aktuella händelser - tydligt för alla som har möjlighet att för närvarande följa svensk nyhetsbevakning av atomkraftolyckan i Japan och jämföra den med t.ex. BBC eller tyska nyheter.
Men samhällskritik är en sak - en annan sak är den förödande ideologi-produktion som äger rum på snart alla samhällsområden. Fredén/Takanen fångar många av dem - föraktet för övervikt, bristen på förståelse för alternativa livsmönster, sökandet efter frälsning i astrologi och annan charlatanism, drömmen om folkhemsparadiset i Thailand men framför allt den massiva arbetslinje som hävdar att arbete är den enda vägen till självförverkligande.
Apelgrens John Erlandsson är en, med egna ord, "tom" människa, som efter en hjärtinfark får för sig att försöka fylla livet med mening. Det går så där. Och genom hans nyvunna status som regionprofet efter att ha försökt luftfakturera sig ur den ekonomiska krisen fylls även de tomma lådor som han själv och hans trogna och arbetsamma hustru Maud (Carina M Johansson) med floskler. Till slut stelnar de i munnen och nedbrytningen tar vid.
Revolterar mot den regionala överideologin gör Vera, livfullt spelad av Mia Höglund Melin, som vågar vägra vuxenlivet, genom att barrikadera sig hemma och lägga på sig genom frosseri av godis. Hennes val är negativt, hon väljer bort striden.
För det aktiva valet att protestera står Inger, en moderniserad Johanna från Slakthusen, fd chefssekreterare, obestämbart sanningssökande och energiskt gestaltad av Sylvia Rauan. Hon blir en tjugohundratalets Bakunin, en bombkastande anarkist som tar friheten i egna händer och sätter en ända med förskräckelse. Not with a whimper, but a bang" för att skriva om T S Eliot.
Min slutsats blir att det inte finns någon öppning. Hela Sverige är regionaliserat. Centrala perspektiv och frågor saknas. Utbildning och samhällskritik har marginaliserats. Ingen orkar tänka, och den som gör det slår istället till med full kraft. Det glada skrattets går över i ett ironiskt leende och stelnar slutligen till en sarkasm. Det våras på Stadsteatern.

Liljevalchs vårsalong

2011-03-23T13:24:00.002+01:00

Nästan salongsberusad blir man, av ysterheten och lekfullheten på Liljevalchs. Årets vårsalong har lockat mer än 60 000 besökare, mot planerade 45 000. När man vandrar genom de vackra rummen ute på Djurgården förstår man varför. Det är sällsynt charmigt och spretigt, spännvidden är enorm. Vissa inslag i samma härad som det närbelägna Hötotrget, andra verk spjärnar emot och biter sig fast. Juryn bestående av Martin Aagård, Ingela Lind och Thomas Breitenstein Millroth vittnar i katalogens preludium om att det måste det ha varit ett rasande roligt arbete att välja och vraka i floden av inkommande bidrag. Vårsalongen har funnits sedan 1921. Det är ett slitstarkt koncept, som jag tror bara blir bättre och bättre efter hand som genregränser suddas ut, korsningarna mellan det elitistiskt, konstnärligt krävande och det respektlöst amatöristiska blir allt vanligare, när medier och medel används på nya sätt.
Det som är påfallande är ändå den genomgående humorn i så många verk.
Tunnelbanekartan över Uddevalla får var och en som korsat Bäveån att dra på smilbanden, särskilt vid hållplatsen gymnasieskolan , påpassligt belägen vid Flosklernas torg....
Imponerande är Karin Auran Frankensteins Cow Dung Chair, en skulptuerad fåtölj-divan tillverkad av lera, sand, halm, papper, torv och kobajs som möjligen problematiserar det hållbara samhällets räckvid in i indiska reinkarnationsläror.
Inte lika rolig, utan snarare plågsamt samtidsaktuell är Maja Qvarnströms "Frieri på Österlen", två finklädda människor på en gräsmatta i ett moln av svavel, skyddade med gasmasker som i Japan, ett verk med samma dagsnotering som Tova Franssons Kalasjnikov, virkad och i stärkt duk pekar med mynningen rakt in i den libyska tragedin.
Peder Gowenius Påvens begravning är en färgstark installation av en altarring med clerius och allt. Som ledord i stora bokstäver över kolonnerna i fonden "ÅTERHÅLLSAMHET", förstås en anspelning på det för en tid sedan häftigt omdiskuterade celibatet i den katolska prästkåren.
Man kan inte säga att återhållsamhet präglar denna frejdiga vårsalong - det är bara att ta spårvagnen från Sergels torg ut till Liljevalchs och färdas längs en av världens vackraste spårvagnslinjer, där glittret i Nybrovikens vatten endast överglänses av glittret i den sympatiska konduktörens ögon. Man kan t o m få ett leende - det är som på 1900-talet, fjärran obegripliga instruktioner och magnetnetkort som tappar laddningen. Tacka vet jag en ordentlig stämpel och en biljettremsa där det tydligt framgår hur mycket man har kvar!

Göteborg 400 år 2021

2011-03-21T17:35:00.002+01:00

Idag berättade kommunstyrelsens ordförande Annelie Hulthén och vice ordförande Jonas Ransgård tillsammans med Sabine Söndergaard, vd för Göteborg & Co, hur arbetet med Göteborgs 400-årsjubileum 2021 kommer att gå till. Tanken är att det ska bli en bred förankring och att alla som vill ska kunna var med och lämna ideer under det här året.
Arbetsgrupper med personer från olika verksamheter i staden har tillsatts, och nu är det dags även för medborgardialog.
Det är en massiv satsning och på något vis verkar det som en stor del av stan redan bubblar av idéer och tankar. GT och TV 4 har kört en lång artikelserie med namnet "Uppåt, framåt" och det har redan skrivits ned många tänkvärda och spännande förslag.
Idag lanserades även webbsidan, Du finner den här:
http://www.goteborg2021.com, även länkad på min blogglista i högerspalten.

Ny skulpturhall på Göteborgs konstmuseum

2011-03-19T19:04:00.006+01:00

Till skillnad från måleri kan jag tycka att museernas skulpturutställningar ofta har en tendens att kännas avslutade. De kan påminna om en sorts öppna magasin där skulpturerna visas upp för att de är betydelsefulla, men mer i kraft av sin historiska betydelse, snarare än som en del av en aktiv dialog som problematiserar aktuella frågor inom samtidskonsten. Periodvis kan jag tycka att det också känts så på Göteborgs konstmuseum. Jag minns några skulpturer som visats där sedan min barndom.
Så inte nu. Förändringen av skulpturhallen som idag hade vernissage är inget mindre än ett helt nytt kapitel i museets historia. Man visar några av den senaste tidens fina donationer och inköpta verk i ett helt nytt sammanhang. Den stora hallen riggas nu med två i det närmaste monumentala verk i var sin ända av rummet. I östra delen finns Cajsa von Zeipels magnifika "Seconds of Ecstasy" - en strippa som snurrar motsols i ett rosa ljus från söder. Hon är upp och ner, rör sig runt en stång som lär vara ett attribut i striptease-lokaler och sätter fram en utsatthet som Paul Celan fångat i en legendarisk formulering:
" Den som går på händer har himlen som avgrund under sig".
I västra delen av hallen visas en maskulin fallossymbol som inte bara kontrasterar med sitt formspråk, utan som även ejakulerar sina excentriska ljud- Ulf Rollofs lika magnifika "Bälg IV"
- en önskeskulptur för mekano-fascinerade män och kvinnor. Dessa båda genustyngda motpoler präglar hela rummet - sällan har jag sett en sådan rå erotisk spänning i ett musealt rum av den storleken.
Det är förstås dessa båda skulpturer som dominerar rummet, men det lönar sig verkligen att titta närmare på övriga verk i hallen. Ett par av dem känns som ett hårt slag i mellangärdet, som Thomas Broomés "Äggskalspojken" vilken känns hämtad ur skolmålningen "Blir du lönsam lille vän?" av Peter Tillberg. Står man framför pojkens skolbänk ser man ett barn, i väntan på att lyssna och ta del av undervisningen. Men om man går runt skulpturen gör man den förfärande upptäckten att pojkens bakhuvud är krossat. Det känns som en attack mot hela den svenska skolan, en replik till frågan om lönsamhet - skolan som ett system som i sin nuvarande form bryter ned individen med ett övervåld av hittills okänt slag.
Flera andra verk pockar på uppmärksamhet, för var och en att upptäcka. Men jag måste ändå nämna Anastasia Ax och hennes osannolika "Trunks", en hög med små blekgula elefantliknande ungar, som i en krubba, exponerade i en nisch som för tankarna till ett spökhus eller skräckkabinett. Kontrasten mellan det nyfödda och oskuldsfulla till det samtidigt kusliga och okontrollerade skapar en rörelse i den lilla nischen så att man bara väntar på att de små djuren ska börja leva....
Det känns som om det är möjligt att konstnärligt göra precis vad som helst på Göteborgs konstmuseum just nu. Idag lyser ljuset in i skulpturhallen, utanför smälter isen undan, det börjar växa i skrevorna upp mot Rehnströmska parken och Näckrosdammen. Det är bra så.

Flyga utan vingar - Fåglarna på Nya Studion

2011-03-18T22:19:00.006+01:00

Ibland lyckas konstnärer med sina verk synkronisera med verkligheten så att dikten ibland överträffar just denna. När jag såg genrepet av Fåglarna igår på Nya Studion kändes miljön i det övergivna huset med scenens öde men vackert bedagade lantställe med vit flygel som vore den lyft ur sitt sammanhang i nordöstra Japan och flyttad till Göteborg.
Conor McPhersons bearbetning av Daphne du Mauriers novell Fåglarna från 30-talet har en tung aktualitet, som med Björn Runges energiska svartsyn bara blir ännu tyngre. Tre trasiga och rädda människor har lyckats överleva katastrofen och har barrikaderat sig i huset, maten börjar ta slut, el finns ingen, batterierna till radion måste sparas. Som efter en tsunami, i väntan på undsättning, utan att veta om den någonsin kommer fram.
Johan Grys Nat bär på tunga minnen, men är i sin skörhet ändå hoppfull genom det trevande sökandet efter den än skörare, men ljusare Julias (Nina Zanjanis) frusna händer. Hon försöker öppna fönsterluckorna, för att släppa in ljuset, men de stängs igen av den slutna författarinnan Diane i Alexandra Zetterbergs öppna tolkning. Diane prövar sin position, sitt skrivande, sin glömska och inser att hon inte har någon plats i huset när Nat och Julia långsamt drar ifrån.
Då dyker den hotfulla grannen Tierny starkt spelad av Mattias Nordkvist upp och pekar på en väg ut ur huset för Diane.
Och det slår mig att det i någon mening är en skapelseberättelse som återberättas igen, i ruinerna efter katastrofen. En dubbelexponering av Adam och Eva på väg ut ur paradiset. Livet som någonstans, i det djupaste svarta, ändå tar ny sats och vänder sig bort från smärtan och börjar om. Runges svärta ljusnar i kanten. Diane öppnar dörren och lämnar huset, lämnar Nat och Julia bakom sig, på samma sätt som fåglarna flyger ut mot havet vid lågvatten och återvänder igen när vattnet stiger, som det sägs i inledningen. Det är en ovanlig rytm i den här föreställningen, ett tempo som jämnar ut alla fraseringar och orena harmonier. Det förstärker den depressiva monotonin, men destabiliserar å andra sidan samtidigt förutsägbarheten i det dramatiska berättandet.
Hitchcook bor inte här längre.

Johanna på historiens slaktbänk

2011-03-12T20:04:00.006+01:00

Heliga Johanna från slakthusen på Folkteatern är en uppsättning som hade gjort succé även på Brechts teater Berliner Ensemble. Melanie Mederlind regisserar med säker hand ett manus som kanske är en av Brechts rakt igenom mest marxistiska pjäser.
Brecht var onekligen främst av de lärjungar bland dramatiker som följde Marx, också genom de mest klassiska feltolkningarna av Hegels dialektiska metod. Johanna, så charmerande och levande och livfullt gestaltad av Sanna Ingemaa Nilsson, genomgår en dialektisk utveckling i den mening som Brecht troligtvis avsåg. Hennes trosvissa frälsningarmé-perspektiv slår i andra akten över i sin motsats, antites, när hon lämnar religionen - folkets opium enligt Marx - för att ansluta sig till den revolution som arbetarna vid slakthusen förbereder genom att arrangera en storstrejk i Chicago, och slutligen utvecklas till en syntes av de båda hållningarna där Johannas religiösa människokärlek och socialistiska övertygelse smälter samman i en ny insikt. Men Johannas idealism och sanningskärlek krossas av de kapitalistiska krafternas obönhörliga logik och utstuderade intriger för att tjäna ett par kronor, genom hazardspel på börsen om boskap och deras priser, styrda brevledes från Wall Street till hyperkapitalisten Mauler, övertygande ambivalent spelad av Anders Granell. (Som för övrigt också genomgår en dialektisk utveckling från storkapitalist till ruinerad fattiglapp, och slutligen insiktsfull finansman med nytt uppdrag från Wall Street).
Brechts intentioner med pjäsen var troligen att peka på den omänskliga slakten av antifaschister som pågått sedan Första världskrigets slut under de inbördeskrigsliknande uppgörelserna mellan spartakister och nationalistiska frikårister med faschistisk inställning i början på tjugotalet och efterhand den tilltagande nazismen. Urpremiären stoppades av nazisternas maktövertagande 1933 och försenades till 1959, tre år efter Brechts död. Brechts ambitioner med flera av verken från 30-talet var just att "bryta upp likgiltigheten och letargin" som präglade många inför de nazistiska förbrytelserna. Han skrev då " När vi de första gångerna berättade om hur våra vänner slaktades ledde det till ett skri av upprördhet och många erbjöd sin hjälp. Då hade hundratals slaktats. Men när tusentals hade slaktats och slutet på slaktandet inte var i sikte, spred sig tigandet och inte så många ville hjälpa till längre."
Jag tror inte att slakthusen i Chicago enbart är en anspelning på maffians styrning av den amerikanska livsmedelsindustrin under 20-talet, utan också har en tydlig koppling till det hegelianska begreppet "historiens slaktbänk" där alltför många människor offrats för orimliga politiska och sociala projekt.
Mederlinds uppsättning på Folkteatern är en för mig typisk Brecht-föreställning. Det finns en lätt tröttsam agitatorisk tonart, som även i denna pjäs varvas med gemensam läsning av repliker och körsång som i den klassika grekiska tragedin. Särskilt påfallande blir det i första akten, efter pausen svingar man sig upp på en högre nivå, där ljussättning och scenografi förstärker den själsliga utvecklingen hos Johanna och Mauler.
Katrin Nottrodts sparsmakade, men distinkta scenografi, och Carina Perssons ljussättning är vid några tillfällen helt genial. Den grå murade väggen i fonden öppnas till slut av Johanna, hon pressar upp den som en svängdörr, och det är i samma stund en ny fas i hennes utveckling. När väggen vrids mot vänster och ljuset faller in över de murade linjer uppstår en visuell chock av ljus, form och tystnad. Kören, eller körerna är en fin bekantskap. Den mjäkiga versionen av "Internationalen" känns som en vass pik åt senare års Första-Maj-övningar i Västeuropa.
Heliga Johanna från slakthusen är en mycket stark föreställning och nya Folkteaterns repertoar är ett vitalt tillskott till Göteborgs och Västsveriges teaterliv. Det är en underbar situation att inte kunna bestämma sig för vilken premiär man vill gå på först, utan att man måste singla slant för att kunna bestämma sig.
För varje år som går känner jag bara en djupare sympati för scenkonsten, kanske beror det på autenciteten i ögonblicket, dramat som ögonblickets konst, mitt i reproducerbarhetens självklara Spotify-, Internet- och DVD-liv. Tacka vet jag en sprucken röst och en grumlad blick mitt på en scen, ny varje dag, ett skådespelarubjekt och individuell tolkning som vidgar sin roll gång på gång på gång.