Barnkulturåret 2012

I WG Sebalds roman Saturnus ringar skildrar författaren hur konstnären Max Aurach, som växte upp i exil i England, beskriver rektorn för den skola där han gick:
"Skolans rektor och grundare, en nästan sjuttioårig, alltid ytterst excentriskt klädd och svagt syrenparfymdoftande ungkarl vid namn Lionel Lynch-Lewis, och de av honom städslade, knappast mindre excentriska lärarna lät eleverna ....mer eller mindre sköta sig själva. Lynch-Lewis var av den uppfattningen att ingenting inverkade menligare på ungdomars utveckling än en reguljär skolundervisning. Bäst och lättast lärde man sig saker på fritiden hävdade han. Faktiskt besannades denna vackra tanke när det gällde en del av oss, men i andra fall ledde den till en oroväckande förvildning"
För egen del tror jag nog att skolan, när den fungerar, är överlägsen det Robinson Crusoe-ideal som Lynch-Lewis arbetade med under mitten av förra seklet. Men det ligger onekligen något sympatiskt i själva tanken att det fria sökandet efter kunskap skulle vara den bästa utbildningen för livet. Som av en händelse är det också denna ideologi som numera är fast förankrad i läroplanen för grundskolan sedan 1994. Om skolan idag skapar förvildning brukar man ha allt klarare för sig ju längre bort från skolan man som kommentator befinner sig.
Skolan är dock en oerhört viktig plats för barnens möte med kultur och konst i alla dess former. Kanske är det den allra viktigaste, åtminstone för det stora flertalet barn idag, när det är lättare att muta sig till en timmes relativt lugn med en spännande film, eller ransonerad datortid än att sätta sig lika länge och läsa högt, berätta en historia eller lägga ett tusenbitarspussel..
För de fördjupade konst- och kulturupplevelserna för barn är det nog ändå så att fritiden är den tid som erbjuder flest val.
I Göteborg finns det ett ovanligt stort utbud av barnkultur i dess olika former. Som så ofta i Göteborg, kan jag tycka, är vi inte lika bra på att visa upp och berätta vad som finns, att göra det känt. Mycket av de fina verksamheterna i skolor, kulturskolor och på bibliotek äger rum i stadsdelarna och kanske är väl kända där, men inte alltid över hela stan. Institutionerna gör ofta sitt yttersta för att locka barn och unga, då det numera verkar vara common-sense kunskap att ju tidigare barn möter konsten, desto tidigare återkommer de till den i vuxen ålder. Dessutom finns det ofta krav från huvudmän eller andra bidragsgivare att man ska kunna visa upp en relevant verksamhet för barn och unga.
Det är kanske i detta perspektiv man måste se Göteborgs satsning på barnkulturåret 2012. Att sätta ljuset på barns och ungdomars kultur som vi nu försöker göra är ett sätt att visa upp allt det som görs och för att på det sättet göra det mer känt för alla. Det är en långsiktig väg att gå. Ingen är betjänt av häftiga fyrverkerier som är över innan raketen ens hunnit landa på marken. Genom att visa upp, samarbeta, kanske koordinera och på andra sätt lyfta fram det som händer tror jag att möjligheterna att stärka barnkulturen är mycket goda. Det finns så många som brinner för barns kultur, allt ifrån barnen själva, fria teatergrupper, stora institutioner och inte minst allmänhetens företrädare i politiska nämnder och kommunfullmäktige.
När man kokar ned allt som sägs om framtiden, storstilade planer, nya broar och vägar, ikonbyggnader och mer eller mindre megalomaniska drömmar kommer stadens och landets framtid ändå till sist avgöras av de männsikor som tar ställning till vad som bör göras. Och det är inom en inte allt för avlägsen framtid de barn som, åtminstone några av dem, just nu försöker stålsätta sig mot reguljär skolundervisning, eller som möter måleri, musik eller teater i skolan eller på fritiden, runt om i hela stan.
Det blir nog ett riktigt fint barnkulturår i år, 2012.