fredag 25 juni 2010

Samtidskonst i historiskt perspektiv

På Göteborgs konstmuseum pågår just nu en mycket intressant retrospektiv utställning om nyligen samtida konst. Den heter Omskakad spelplan. Konsten i Göteborg under 1980- och 1990-talet. Den sluter med stor precision an till den debatt om samtidskonsten som pågått den senaste tiden och både öppnar och sluter en del perspektiv.
På många vis problematiseras just vad som är samtidskonst. Å ena sidan känns en del verk, eller åtminstone de sammanhang de tillkommit i, historiska på många vis. Å andra sidan är många av konstnärerna aktiva idag och deltar i debatten om samtidskonsten i detta nu. Hur långt tillbaka i tiden är samtidskonst samtida?
Några av dessa och närliggande frågor ställs och besvaras i ett nytt, starkt nummer av Skiascope, den skriftserie som ges ut av Göteborgs konstmuseum och produceras av forskningsenhetens Jeff Werner och Kristoffer Arvidsson. I de olika mycket intressanta bidragen fokuseras på konstscenen i Göteborg, som kännetecknas av svaga institutioner och stark underground, något som gäller i hög utsträckning även idag. Valands oomtvistliga och stora betydelse skärskådas och i sitt förord anknyter Isabella Nilsson till punkens överspillning från London till Göteborg runt 1980. Vi var nog ganska många som mötte den i London bara ett par år tidigare. Detta var tider då man fortfarande var tvungen att spela in vinylskivor på kassettdäck och internet inte sett dagens ljus. Jag tror att den alternativa musikscenen i Göteborg från den här tiden lade grunden till Göteborg som evenemangsstad inom musiken. Det skapade ett sug efter musikupplevelser och ett klubbliv som blomstrat sedan dess. Själv jobbade jag som bartender på Restaurang Åtta Glas under den helg när Rolling Stones spelade för första gången på Ullevi 1982. Staden var inte förberedd på den publikinvasion som det ledde till, inte heller vi, som hade femtio meter kö till restaurangen en timme innan vi öppnade både på lördag och söndag. Maten tog slut på Gunnars på Avenyn, folk satt vid vägkanten och åt marmelad med bara händerna ur burkarna. Andra sov i sovsäck i Allén. Jag minns det väl, för jag gick hem från jobbet till min dåvarande lägenhet vid Järntorget i gryningen såg jag folk sova överallt. Idag leder ett par fullsatta Ullevi-konserter möjligen till lite trängsel vid Drottningtorget. Någonting har hänt.
Den största vinsten i Skiascope 3 är att flera av texterna problematiserar den mycket elitistiska och felaktiga historieskrivningen om hur postmodernismen kom till Sverige. På sedvanligt maskulint hjältemanér har denna strömkantring reducerats till en stockholmsk historiehändelse, jämförbar med Stockholms blodbad eller kronprinsessans bröllop. De stora männen i denna diskurs var DNs dåvarande konstkritiker Lars O Ericsson och Lars Nittve, som gjorde karriär på att presentera utländsk teoribildning inom konsten 1987.
Anledningen till att Sverige var en konst-teoretisk bananrepublik går ganska långt tillbaka i tiden. De svenska romantikerna hade nära kontakt med sina internationella motsvarigheter i Tyskland och England. Tomas Thorild var professor i Greifswald. Under artonhundratalets andra hälft var hegeliansimen stark inom den svenska estetiska forskningen. Men sedan kom den omåttligt inflytelserike professorn i litteraturhistoria Henrik Schück, som mot slutet av sin bana nöjt skrockade om att det han kände sig mest stolt över i sin livsgärning var att ha utrotat den fördärvliga hegelianismen vid de svenska universiteten. Istället ledde han utvecklingen mot en stark satsning på empirisk och positivistisk forskning inom humanioran. Andra följde efter och rationalism och positivism kom att prägla de svenska universiteten och konstdiskursen ända in på 1970-talet. Men då hände något. Kurt Aspelin introducerade marxistisk och kontinental teoribildning i t.ex. boken Textens dimensioner från 1975. Redan då nämner han marxister som Theodor Adorno, Frederic Jameson och Georg Lukacs, semiotiker som Michail Bachtin, Roland Barthes och Julia Kristeva, hermeneutiker som Erich Auerbach, Hans-Georg Gadamer och Hans Robert Jauss (Jag vet, även här manlig slagsida, de feministiska teoretikerna kom några år senare). Kurt Aspelin var en av inspiratörerna till Arne Melberg och gruppen kring tidskriften Kris som betydde mer för introduktionen av kontinentaleuropeiskt tänkande i Sverige på åttiotalet än någon annan.
I Skiascope 3 kan man läsa om hur konstnärerna i Göteborg arbetade med ett postmodernistiskt formspråk och innehåll långt innan en vattenkammad Lars Nittve i kostym skulle frälsa en redan insatt, men avvisande publik på Konstepedemien. Håkan Nilsson antyder att postmodernismen kom till Stockholm när Lotta Antonsson och Annika von Hausswolff flyttade dit, men det är nog en alltför göteborgsk läsning av stockholmaren Nilsson. Däremot skriver Kristoffer Arvidsson att postmodernismen inte skapade någon stor debatt i Göteborg 1987 och "skälet var huvudsakligen att postmodernismen tagit gestalt både på undergroundscenen och i måleriet under tidigt 1980-tal" Det viktigaste skälet till att det nyexpressionistiska måleriet på Valand i början av 80-talet och de mer "utstuderat postmoderna mediehybriderna" aldrig nådde en offentlighet i Göteborg var avsaknaden av skribenter som kunde lyfta fram det som skedde. Men kanske också avsaknaden av forum för att publicera sådana texter, de många och livaktiga tidskrifterna i Göteborg till trots. Och tidskriftsboomen i Göteborg startade kanske något senare, Ord & Bild och Paletten till trots.
Jag tror att vi har ett liknande problem idag. Ett av problemen för konsten i Göteborg är bristen på kommersiellt starka gallerier, som också leder till starkare konstbevakning. Den sparsamma konstkritiken som finns i dagspressen är numera inte bara ett göteborgskt problem. Ännu har vi knappast sett konsekvenserna för konstbevakningen av de hårda besparingarna på DN, SvD och kvällstidningarna. Att en introduktion av nya konstformer med därtill hörande historieskrivning som i fallet postmodernismen skulle kunna äga rum på DNs kultursidor förefaller mera osannolikt idag än någonsin tidigare. Att föreslå att lägga ned konsthallar, ens temporärt, är inte heller konstruktivt i den meningen. Frågan är, som så ofta: Vad bör göras?

torsdag 10 juni 2010

Eftertankar kring debatten om konsten

Eftersom jag själv deltog i debatten på Valand i tisdags vill jag inte recensera den, men jag håller med Gustav som kommenterar mitt senaste inlägg att argument måste bemötas, inte bara leda till intet förpliktigande "kämpa-på-paroller". Just nu är jag dock lite osäker på vilka argument jag bör bemöta. På debatten försökte jag förklara hur jag tänkte när jag förberedde ett förslag om en tillfällig sammanslagning av Göteborgs konstmuseum och konsthallen. Tanken var att även Göteborgs konstmuseum har intresse av och kompetens för att arbeta med samtidskonsten, om jag inte missminner mig ställde t.ex. Annika von Hausswolff ut i Stenasalen för något år sedan. Med den tillkommande kompetensen från personalen på konsthallen skulle det bli en förstärkning för museet och en möjlighet att arbeta mera även med samtidskonst och bryta den mot den äldre konsthistoriska traditionen som museet förvaltar. Detta görs redan idag med framgång på Göteborgs konstmuseum och på andra håll i världen. Som påpekades under debatten var ju även den idag historiska konsten samtidskonst en gång i tiden.
Men eftersom den här frågan nu är helt avklarad och kulturnämnden tydligt markerat att en sådan lösning inte är tänkbar, vet jag inte riktigt vad jag ytterligare bör förklara kring detta stendöda förslag?
Frågan kring balansen mellan konstliv och evenemangskultur har jag tagit ställning till i ett tidigare blogginlägg. Jag ser ingen motsättning där. De städer som vi i förvaltningens ledningsgrupp för närvarande försöker lära oss mest av inom konst- och kulturområdet är London och Berlin. I Storbritannien finns det sedan något decennium en uttalad politik som bygger på utvecklingen av kreativa industrier där samtidskonst och kulturens olika uttrycksformer är motorn, just för att de växer fram på konstens villkor. Den som vill veta mer om detta kan med fördel läsa David Karlsson ytterst intressanta bok En kulturutredning.pengar, konst och politik, nyligen utgiven av Glänta.
I Berlin gjordes för några år sedan en utredning som hette Kulturwirtschaft, (ung. Kulturindustri), som pekar på vikten av att Berlin utvecklas som konststad av krassa ekonomiska skäl. I Sverige, också bland folkhems-puritanska konstnärer, verkar det finnas en stark tro på att det offentliga av alldeles egen kraft ska kunna bära både infrastruktur och försörja konstlivet med nödvändiga medel. Den tiden verkar tyvärr vara förbi, om den någonsin funnits. Det som bekymrar mig är snarare att konst och kultur aldrig kommer ifråga när det gäller fördelning av medel som kommer in till staten via lotterispel och TV-insamlingar av olika slag.
För någon vecka sedan besökte jag London occh bl.a. vår samarbetspartner Museum of London, som öppnade den nya basutställningen The London Galleries om stadens historia. Den kostade 230 miljoner kronor och den brittiska lotterifonden stod för ungefär 200 av dessa. Resten betalades av andra sponsorer och en liten del av staden.
Under debatten i tisdags nämndes också framgångarna för Tate Modern, som istället för planerade 2 miljoner besökare om året nu har 5 miljoner. Var och en som besökt Tate Modern förstår säkert varför. Men jag kan tycka, och det verkar vara en uppfattning som också sprider sig i konstkretsar i London, att det är problematiskt att det är BP, British Petroleum, som är huvudsponsor med ca 80% av budgeten av museet.
Kontentan av denna utvikning är egentligen denna. Vi måste hitta arbetsformer där den konstnärliga kreativiteten och friheten värderas som den oförutsägabara och nödvändiga kraft i samhällsutvecklingen den är. Och att en samverkan över alla gränser både inom konsten och evenemangsutvecklingen är absolut nödvändig om inte hela Sveriges kulturliv ska regrediera till en aktivitetsbas för Melodifestivalen.
På senare tid har GPs kulturchef Gabriel Byström, lite oväntat, seglat upp som samtidskonstens främsta försvarare. Det är glädjande, men väcker också en del frågor. Den kommersialisering som Byström kritiserar i stadsutvecklingen är ibland tyvärr alltför lätt att identifiera även på GPs kultursida. Förra helgen, när konsthallsdebatten rasade som mest, toppade GP kultur webben med det sofistikerade rävspelet kring utröstningen av Anna Bergendahl i kvalet till just Melodifestivalen.
Så det skulle vara bra om fördelningen av ansvaret för en eventuell kommersialisering kunde granskas lika kritiskt som varje ögonblick i kulturförvaltningens arbetsprocesser. Jag har aldrig kandiderat till Big Brother, men kan konstatera att det känns som om jag ändå är med där, på ett oväntat vis.
För att slutligen återkomma till Gustavs uppmaning att svara på frågor. Jag fick en fråga i tisdags, efter debatten, om varför man måste ha en registrerad enskild firma (juridisk person)för att kunna söka projektstöd hos kulturnämnden. Det beror på att kulturförvaltningen annars måste betala sociala avgifter på beloppen som fördelas, och det skulle i så fall leda till en halvering av potten som är avsatt till stöd. Då skulle färre konstnärer kunna få stöd och självfallet även andra projekt. Särskilda regler finns kring utställningsstöd, som bedöms som stöd till ren marknadsföring.

Hur går vi vidare? Som jag sade i tisdags ser jag inte den debatten som en slutpunkt, utan som en startpunkt i frågan om samtidskonsten i Göteborg. Konstnärliga fakulteten svarade positivt på min invit att göra ett framtidsseminarium eller verkstad kring frågan och även på min öppning att rent konkret utveckla samarbetet kring konsthallen. Jag väntar nu med intresse på hur fakultetens ledningsgrupp ser på denna invit och hoppas att vi ganska snart och gemensamt kan presentera nästa steg. Min förhoppning är att vi tillsammans kan bygga något som skulle kunna fungera som en sorts Konstplattform Göteborg, där vi kan samarbeta över olika institutions- och organisationsgränser för att utveckla konsten och samtidskonsten i Göteborg och medverka till att det blir en viktig faktor i de framtida stadsutvecklingsprojekten, på många olika vis.

tisdag 8 juni 2010

Konsten i Göteborg

Det var länge sedan konsten fick en så framträdande plats i GP som idag. På kultursidan efterlyser Gabriel Byström en konsekvent konstpolitik, Pål Svensson diskuterar vilken konstsyn som han anser finns i Göteborg i jämförelse med i andra svenska städer, på Fria ord kritiserar KRO det man upplever vara neddragningar på konstområdet i Göteborg och på debattsidan lanserar Alliansen sitt förslag till ny konsthall vid Rosenlund. Jag tycker att det är enastående, och en bra uppladdning ionför dagens konstpolitiska debatt på Valand 17.00 arrangerad av Göteborgs konsthall i kulturnämndens debattserie "kulturdebatten". Kom dit!