Cecilia Brandts måleri är för mig ett sökande efter varats olidliga lätthet. Efter visningen på Galleri PS i Göteborg och på Galleri Rostrum i Malmö (avslutas nu på söndag) har jag läst om Håkan Wettres inkännande text i utställningskatalogen och fastnar särskilt för formuleringen:
"Om fotografierna är ögonblick, tillfälligheter, är målningarna tidsavlagringar, långsamma andetag som frammanar tystnad och stillhet." Det är just det där med tidsavlagringarna som intresserar mig särskilt. Det finns en analogi här, mellan Brandts tidsavlagringar, de skiktade färglagren som i olika plan vittnar om bildens idémässiga framväxt och den litteraturvetenskapliga fikospråkstermen palimpsest, som gestaltar just detta. Texter som läggs i skikt ovanpå varandra medvetet för att skapa ett djup i konstverket. Läsaren/åskådaren/tidsresenären återknyter, associerar, hämtar upp kunskaper ur den egna minnesbanken och låter sig ledas av konstnären i en särskild riktning, men blir samtidigt medskapande på ett sätt som bygger helt och hållet på de egna förkunskaperna. Detta blir särskilt tydligt i bilder som Snow, Heat wave, Glow, Light och Air vilka i sin avskalade minimalism gör djupt intryck på mig. Dt finns något lockande, men samtidigt farligt i de subtilt nyanstunga konstnärliga skapandet. Där en skiftning i tonen blir mer dramatisk än betydligt starkare färgeffekter och motivkretsar. Det påminner mig en del om den sene Pauls Celans poesi, en reduktion som i sin sparsmakade enkelhet utvecklar sin explosivitet.
lördag 27 februari 2010
onsdag 17 februari 2010
Bild & Ord
Traditionstyngda tidskriften Ord & Bild går nu in på sitt 108:e år och i sista numret 5:2009 som precis kommit presenterar sig nye redaktören Martin Engberg. Ord & Bild har under sin historia försökt uppnå balans mellan texter och bildmaterial, men för det mesta har det senare fått stryka på foten, så även i detta nummer, där essäer och kritik är helt dominerande. Den andra avvägningen när det gäller texterna är blandningen av skönlitterära och politiska texter, och i Engbergs första nummer dominerar de litterära. Det ligger närmast till hands att tro att det är en tillfällighet och inte en eftergift till eventuella nyregler från Kulturrådet när det gäller tidskriftsstödet.
Magnus Ringgren presenterar en nyfunnen dikt av Willy Granqvist vars bild av tiden i form av en hummertina som lyfts upp och ned talar till min inre längtan ut till de yttre skären. Mest griper mig nog Helena Granströms märkligt livlösa, men fascinerande miniessä "Mellan dig och det levande finns alltid någonting dött". Granström utgår från ett fantastiskt citat av Horkheimer och Adorno; "Kanske utgör det rumsliga avståndet mellan oss och andra samma oöverstigliga barriär som tidsavståndet mellan oss själva och det lidande vi har bakom oss." Det är en sorts mellanrum som återkommer i den citerade psykoanalytikern D W Winnicots beskrivning av den "lekfulla interaktionen mellan barnet och dess mor (far? min anm.) i livets allra tidigaste skede, det som Winnicot kallar mellanområdet. Det kännetecknas av en överenskommelse mellan barn och vuxen om en utebliven verklighetsprövning, den vuxnes ansvar att låta barnet försiktigt pröva sin fantasisfär mot verkligheten för att slutligen nå fram till den punkt i individuationsprocessen där barnet upptäcker att det inte längre är en del av föräldern. Det är kanske då som något dör mellan individerna och skapar en distans som för alltid blir en brist som vi alla strävar efter att övervinna. Ungefär som att dra samma tomma hummertinor upp och ned en hel höst i väntan på den stora fångsten.
Magnus Ringgren presenterar en nyfunnen dikt av Willy Granqvist vars bild av tiden i form av en hummertina som lyfts upp och ned talar till min inre längtan ut till de yttre skären. Mest griper mig nog Helena Granströms märkligt livlösa, men fascinerande miniessä "Mellan dig och det levande finns alltid någonting dött". Granström utgår från ett fantastiskt citat av Horkheimer och Adorno; "Kanske utgör det rumsliga avståndet mellan oss och andra samma oöverstigliga barriär som tidsavståndet mellan oss själva och det lidande vi har bakom oss." Det är en sorts mellanrum som återkommer i den citerade psykoanalytikern D W Winnicots beskrivning av den "lekfulla interaktionen mellan barnet och dess mor (far? min anm.) i livets allra tidigaste skede, det som Winnicot kallar mellanområdet. Det kännetecknas av en överenskommelse mellan barn och vuxen om en utebliven verklighetsprövning, den vuxnes ansvar att låta barnet försiktigt pröva sin fantasisfär mot verkligheten för att slutligen nå fram till den punkt i individuationsprocessen där barnet upptäcker att det inte längre är en del av föräldern. Det är kanske då som något dör mellan individerna och skapar en distans som för alltid blir en brist som vi alla strävar efter att övervinna. Ungefär som att dra samma tomma hummertinor upp och ned en hel höst i väntan på den stora fångsten.
fredag 5 februari 2010
Apocalypse 1900
Så här under pågående Filmfestival passade jag på att besöka Röhsskas utställning om Vittorio Storaro, den nästan mytiske filmare som stått bakom kameran i klassiker som Sista tangon i Paris, 1900 och Apocalypse now. De två sistnämnda har kanske varit två av fem filmer som verkligen betytt något i mitt liv. 1900 såg jag när jag gick på gymnasiet och Bertoluccis storslagna och episka berättande om Italiens historia skildrade genom två barndomsvänner som korsar varandras vägar gav mig helt nya perspektiv på vänskap, fiendskap och människans utsatthet i politiska system som individen inte råder över, men kanske ändå borde ta någon sorts ansvar för. Apocalypse now såg jag på hösten 1979 när jag gjorde militärtjänstgöring vid Kungliga Västernorrlands regemente och det biobesöket fick den omedelbara konsekvensen att jag lade ned vapnen och inte lossade ett enda skott mer under resten av grundutbildningen.
Och det är först när jag ser utställningen på Röhsska som det går upp för mig att det finns något i det bildmässiga berättandet i de båda filmerna som känns besläktat. De monumentala inställningarna, de enskilda människornas hårdhet och sårbarhet som överexponeras under kameralinsens obevekliga öga. Bakgrunderna som träder fram i fonden och blir förgrund.
Om jag förstår utställningen rätt vill Storaro visa hur vissa konstverk från bl.a. italiensk renässans på något vis överlagrats i filmarens minne och nästan får arketypiska mått. Är det dessa som slår igenom i det filmiska uttrycket? Det intressanta är kanske inte att leta matchande bilder, utan snarare själva processen. Och någonstans känns det som om mina egna upplevelser av de båda filmerna i sin tur blivit en del av min egen uppsättning av importerade bilder som jag burit med mig hittills. Det finns något spännande och inte helt utrett kring den här frågan, tror jag. Hur transporteras mänskliga erfarenheter genom generationerna genom konsten? Kanske är det så banalt att varje tid har sina egna uttryck. Eller också inte?
Och det är först när jag ser utställningen på Röhsska som det går upp för mig att det finns något i det bildmässiga berättandet i de båda filmerna som känns besläktat. De monumentala inställningarna, de enskilda människornas hårdhet och sårbarhet som överexponeras under kameralinsens obevekliga öga. Bakgrunderna som träder fram i fonden och blir förgrund.
Om jag förstår utställningen rätt vill Storaro visa hur vissa konstverk från bl.a. italiensk renässans på något vis överlagrats i filmarens minne och nästan får arketypiska mått. Är det dessa som slår igenom i det filmiska uttrycket? Det intressanta är kanske inte att leta matchande bilder, utan snarare själva processen. Och någonstans känns det som om mina egna upplevelser av de båda filmerna i sin tur blivit en del av min egen uppsättning av importerade bilder som jag burit med mig hittills. Det finns något spännande och inte helt utrett kring den här frågan, tror jag. Hur transporteras mänskliga erfarenheter genom generationerna genom konsten? Kanske är det så banalt att varje tid har sina egna uttryck. Eller också inte?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
